Jättesen kongressrapport 7: The Classics in Speculative Fiction

Ungefär lika försenat som mina utlovade inlägg med londontips: Några glimtar från paneler och föredrag på LonCon3, 2014 års Worldcon. (Det här blir väldigt svengelskt, sorry.)

 

The Classics in Speculative Fiction

referat av tre akademiska avhandlingar, med Julie Hofmann, Frances Foster, Liz Gloyn, Sibylle Machat

1) Lands of the Dead in Speculative Fiction jämförde Homeros och Vergilius med hur dödsriket skildras i Earthsea- och Percy Jackson-böckerna.

2) Ancient Philosophers as Characters in Post-Apocalyptic SF tog upp två verk som blandar samman klassiska filosofer med postapokalyptiska världar på vad som verkar vara intressanta sätt: Bernard Becketts Genesis och Robert Charles Wilsons Julian Comstock.

Tog även upp två olika varianter av postapo – med eller utan kunskap om den fallna förra civilisationen – och olika nivåer postapo kan skildras ur, vilka innebär olika saker för pålitlighet/exposition/vinklar/hur mycket karaktärerna vet om världen de agerar i:

* non-fic communication: real author to real reader

* implied fic communication: iplied author to implied reader

* fictional mediation: narrator to narratee

* action: character to character

3) Representations of the Minotaur in London

Minotauren är oväntat ofta förekommande i London-fantasy. Exemplen som tas upp är Neverwhere, Sarah Douglass Hades' Daughter och Charlie Fletchers Stoneheart.

Minotauren lika hemma i London som i sin labyrint; London som tidsdimensionell labyrint och palimpsest diskuteras för andra gången, den här gången utan att åskan försöker riva huset; gissningsvis tyckte London att hen gjort sig hörd förra gången.

Minotauren, labyrinten, och London/huvudstaden är alla saker som utmanar oss.

Jättesen kongressrapport 1: The Changing Face of the Urban Fantastic

Ungefär lika försenat som mina utlovade inlägg med londontips: Några glimtar från paneler och föredrag på LonCon3, 2014 års Worldcon. (Det här blir väldigt svengelskt, sorry.)

The Changing Face of the Urban Fantastic

med Paul Cornell, Liz Bourke, Freda Warrington, Robin Hobb, Sophia McDougall

Om definitionen av "urban fantasy": Viss enighet mot snäva definitioner. RH: Rötterna inkluderar Batman och Stålmannen. PC: "Basically it's defined as 'Everyone who wants to join in'. There isn't one urban fantasy." LB och RH: Genren är en palimpsest, på samma sätt som att storstaden är en palimpsest.

RH: Fantasy is the most plundering genre of all. (Ja! Allt kan bli fantasy och allt kan rymmas inom fantasy.)

Vad jag inte minns vem som sa: Fantasy is the literature of disruption - the eruption into society of Otherness.

PC om att det är så många ass-kicking hjältinnor vs monster i urban fantasy, citerar en väninna: "But that's just realistic. Looking out for dangers in the city is what women do."

SMcD: Att omlokalisera det mystiska (mystic + mysterious) till storstaden (från den magiska landsbygden) är samtidigt cyniskt och nostalgiskt.

De pratade om bristen på läskiga monster (vilket jag tycker är att förenkla och, i förlängningen, att sparka neråt; och f ö, skriv läskiga monster då), FW pratade om monstrous och cuddly som om det är de enda två polerna.

SMcD pratade om att en tändgnista för urban fantasy är att i städer händer det så mycket "you know nothing about", både från the other och från de som ska vara auktoriteter. Hoten är både "chaos erupting from below" och "tyranny striking from above".

Tillbaka till staden som palimpsest, och särskilt då London. PC: "London has an interesting way with time and geography." Där ungefär bröt åskan loss. Huset skakade, fönstren skångrade och stormen överröstade panelen. London ville ha ett ord med i laget. Också om storstäderna: RH: "Is there anything you can imagine that you couldn't find in London or New York?" Någon (SMcD?): "Wanting to express the sense of the city as a place of fear and wonder." SMcD: "The magic of the countryside would have to become urban to survive. Like foxes."

Bloggar ikapp. Med urban fantasy-rekommendationer!

I all korthet. If there were world enough and time...

... skulle jag skriva en lång, intressant och klok jämförelse mellan Someplace to be flying av Charles de Lint och Udda verklighet av Nene Ormes, en jämförelse som skulle bli till båda böckernas fördel. Båda är mycket välskriven urban fantasy - och båda har hamnskiftande fågelfolk i några av huvudrollerna. Men de mytologier de bygger upp och bygger på är sinsemellan väldigt olika (även om jag tror att the crow girls skulle bli väldigt nyfikna på Hemming), så istället för risk för upprepning så berikar böckerna varandra. Båda får en också att vilja hälsa artigt på de kråkfåglar man möter. Och tack vare Udda verklighet är Malmö nu lite mer Newford :)


... skulle jag skriva mycket längre om två andra bra urban fantasy-romaner jag nyligen läst: The Enchantment Emporium av Tanya Huff och White Cat av Holly Black. Huffs bok har också de Lint-vibbar - eller, som jag tror det var Socialistsimon som jämförde: Udda i Kanada. Gammal mytologi och mängder av mostrar präglar en släkt av häxor, som ger nya konnotationer till ordet "horny". Och man blir väldigt sugen på paj. Blacks bok påminner en del om Tithe-trilogin, men har även lite alternativhistoria och mörka familjehemligheter man blir gôtt paranoid av. När jag läst ut den trodde jag att jag fortfarande läste den, och var sugen på att få veta vad som hände härnäst. Men den är första delen i en serie, så det lär bli mer.




... skulle jag breda ut mig i en jämförelse mellan Morganville Vampires av Rachel Caine och Vampire Academy av Richelle Mead - till Morganvilles fördel. Inte för att jag inte gillade Vampire Academy, men det var för mycket high schoolande och intrigerande i korridorerna för min smak. Medan Morganville har en viktig ingrediens som saknas i mycket nutida vampyrlitteratur: vampyrerna är inte snälla. De är kanske inte automatiskt onda, men de är rovdjur, och det är de som bestämmer i Morganville. Böckerna ger klar Buffy-känsla - kanske särskilt avsnittet "The Wish" ... Ibland går kanske berättandet lite för fort, men jag gillar huvudpersonerna, stämningen och dramatiken.



Och så har jag fått ett läsex av Fallen ängel - svenska översättningen av Hush hush. Jag hade väl inte tänkt läsa den, eftersom den uttalat vänder sig till de som lider av Edward Cullen-abstinens, och det gör jag ju inte. (Men jag kan rekommendera den bittra artikeln Why Team Jacob always has to lose.) Men jag är iofs lite nyfiken på hur ängelpojken hann få på sig jeansen innan han blev nedslängd från himlen ... Och Wahlströms skickade i sin godhet med en fjäderpenna! Mycket uppskattat, särskilt av katten (hennes reaktion: OMG OMG det är det finaste som finns den måste vara min visst är den min den ser ut som att den är min GE MIG!).

Harry Dresden and the emotional rollercoaster

Stod helt lugnt och bläddrade igenom en höstkatalog från Penguin när - WAAH! - en ny Harry Dresden-bok i oktober!! Den förra, Changes, var väldigt bra och dramatisk men hade utöver allt annat som förändrades ett helt oacceptabelt cliffhanger-slut. Så då tänkte jag att nu när Jim Butcher avslutat Alera-serien så kan han väl skriva två Dresden-böcker om året? Och här verkade den nu vara! YAY! MEN! Det är inte en roman utan en novellsamling! NOES! MEN! Den innehåller en novell "that takes place after the cliffhanger ending of [...] Changes." PHEW! Tur för dig, Jim. När är det oktober? Är det nu, snart? (Och låter inte Side Jobs oväntat snuskigt, förresten? Eller är det bara jag ...)

Hbt-bitande vampyrer och lite bromance

Hbt-bitande vampyrer 1:
Det har ju gjorts en fånig, felcastad tv-serie på Tanya Huffs Blood-böcker om polisen Vicki Nelson och vampyren Henry Fitzroy, oäkta son till Henry VIII. I böckerna är Henry glatt bisexuell och biter både män och kvinnor, men i tv-serien är han inte bara för lång och mörkhårig och tvålfager utan också straight. Men nu ska de göra tv-serie av spinoff-serien Darkest Night, och jag tänkte: aha, har de pryda uptighta amerikanerna bättrat sig? Huvudperson i Darkest Night är nämligen Henrys off-and-on pojkvän Tony - en riktigt bra character in his own right. Men nähej. Tv-bolaget har, häpp hupp, gjort om Tony till en kvinna. Och inte ens på ett transigt sätt utan på ett tramsigt sätt, Tony who? Det är klart att det är en kvinna, hur ska vi annars få till lite u.s.t.? (Svar: titta t ex på Torchwood era mesar.) Det konstigaste är att Huff är "delighted." "Henry Fitzroy couldn't be in better hands." Jo, det kunde han, nämligen i Tonys händer. Hmpf.


Hbt-bitande vampyrer 2:
Det kommer att komma en fjärde "installment" i Elizabeth Bears New Amsterdam-svit! Hurra! (Jag gushar över Don Sebastien de Ulloa, Abby Irene Garret och Jack Priest här, här och här.) Nu gäller det bara att hoppas att man får tag på The White City innan den säljer slut. Och lista ut något sätt att få tag på de omöjliga att få tag på chapbookarna "The tricks of London" och "Almost true" ...



Hbt-bitande vampyrer 3:
Det finns nu omslag och datum (juni) för den fjärde Paris Immortal-boken! Men datumet är för den inbundna, och de här böckerna är guilty pleasure-choklad-läsning, maryjane-yaoi, (jag gushar över Trey, Michel och Gabriel här, här och här), så jag väntar definitivt på pocketen.



Lite bromance:
(fast, gälls termen om det är faktiska bröder?) Rob Thurman, författaren till böckerna om Cal och Niko (urban fantasy-serien för dig som gillar Supernatural, just saying), lets slip att Niko ska skaffa en tatuering. Jag hade fått upp hoppet om en av Usagi Yojimbo, men annars verkar det kunna bli "'massively overprotective brother from kick-ass HELL'" på latin. Vi får väl se... Under tiden väntar jag på Chimera.

GloomCookie av Serena Valentino m fl

Valentino har skrivit och fem olika konstnärer har tecknat Gloom Cookie.

Det är gothigt och New Orleansigt, med monster under sängen, vampyrer, musik och märkliga karnevaler. Men det är bara en del av historien: det bästa för mig var hur Valentino & co alldeles underbart leker och retas med de flytande gränserna mellan fiktion, verklighet, drömmar, galenskap, alternativa verkligheter och magi.

Ted Naifeh är min favorit av konstnärerna, men ombytet är del av njutningen och lägger sitt till historien. (Men Sebastian bör vara gullig/kawaii snarare än snygg.) Se mer artwork på Valentinos hemsida.

Jag lånade albumen så jag har inte första meningen tillhands, men den är garanterat ändå snyggare och bättre i sammanhang: med bilderna till.

Santa Olivia av Jacqueline Carey

Den lilla staden Santa Olivia ligger i södra Texas, nära muren mot Mexico. När den första vågen av farsoten kommer ökar också de mexikanska gerillaanfallen, och det är då soldaterna kommer till Santa Olivia. En ytterligare mur byggs i norr, och staden som döps om till Outpost no. 12 skärs helt av från omvärlden. Invånarna förbjuds att åka därifrån och kommunikationerna är förstörda, men man koncentrerar sig på att överleva farsoten och leva sina liv.

Carmen Garron växer upp i Outpost. Hon börjar dejta soldater och blir gravid med en av dem - han lovar att gifta sig med henne, trots att det är förbjudet, men dödas i en raid innan barnet föds. Carmen och sonen Tom lever ensamma i flera år, tills soldaten Martin kommer in på fiket där Carmen arbetar. Det är något väldigt annorlunda med honom, och han verkar ha deserterat, men han och Carmen faller hårt och djupt för varandra.

Martin avslöjar sin hemlighet: han är en rymling från ett absurt vetenskapligt experiment, en genmodifierad krigare: oerhört stark, oerhört tålig och utan förmåga att känna rädsla. Sensationsblaskorna som fick nys om projektet kallade honom och hans bröder "artificial werewolves" och "wolf men". Carmen blir gravid. Martin tvingas fly Outpost. Hon föder deras dotter, och på hans önskemål döps hon till Loup Garron.

Carmen och Tom märker snart att Loup har ärvt sin fars alla "super"-egenskaper. Tom jobbar hårt på att lära henne att vara försiktig - att inte veta vad rädsla är "is a kind of stupid". När hon växer upp börjar hon och hennes vänner fundera på om inte Loups krafter kan användas till att förändra deras militärreglerade, isolerade, utsiktslösa liv. Det är en mycket farlig kamp som börjar.

Santa Olivia är en mycket välskriven roman, skriven utan att be om ursäkt för sig. Alternativhistorian fungerar obönhörligt: armén intar disciplinerat och utan att kunna ifrågasättas Ingenmanslandet mellan USA och Mexico. Och Martins och Loups superkrafter: när han berättar för Carmen reagerar hon med "men då var det dig som National Enquirer skrev om" och när Loup berättar för en vän springer han och hämtar en X-Men-tidning: "men då är du som de här!" Båda får lära sig utanförskapet i att vara annorlunda på ett sätt man inte kan göra något åt.

Det blir en blandning mellan (rural) urban fantasy och science fiction: det är inget övernaturligt inblandat, bara grymma experiment och en alternativ historielinje - eller en nära framtid?

Boken är en jordnära skildring av en ockuperad stad - än sen om den är ockuperad av sin egen sida - och en ovanlig flicka som vill förändra läget, och kanske har möjligheten att göra det. Spännande, dramatiskt och ofta gripande - och med ett väldigt bra slut. Särskilt bra eftersom det är potentiellt dubbeltydigt, om man är lagd åt det hållet (vilket jag tydligen är).

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Just because you’re paranoid. - Alt + verklighet. - Woman power. - Alla famiglia!. - Outside. - Den vidunderliga kärleken. - Queerhyllan . - Lalala-lalala-l’America. - Hard times. - War is hell, by Jingo. - Aux armes, citoyens!.

The Dragons of Babel av Michael Swanwick

This is good shit. The Dragons of Babel är ett utmärkt exempel på vad fantasygenren är nuförtiden. En originell, får väl nästan säga unik, blandning av Fäerie tale och urban fantasy. (Om du invänder mot "unik" - ge mig boktips!!)

Vi har dels Fäerie, magi, odödliga och mytologiska varelser av alla de slag (inte en överdrift). The Debatable Hills, profetior, glamour, förbannelser, geaser, allt man kan önska.

Sammanvävet med detta, med perfekt pokerfejs och utan att missa ett taktslag, ligger kylskåpen och rostar på älvabyns soptipp. Man röker Marlboros och åker limousin, fäktar med katanas, spelar Beethoven och citerar Blake. Åter-från-de-döda-magin använder livslera, fladdermusben, krossade ägg - och "five cc. of dextroamphetamine sulphate." Drakarna är dvärgbyggda stridsflygplan av cold iron, ångdrivna och med riktigt elaka personligheter. Och Babel (Babel som det byggdes på Bruegels målningar) styrs av maktlystna alver och av protokoll, politik och byråkrati.

Jag glömde nämna att vi också har en dashing, swashbuckling hjälte med ett roguish grin. Och det är nog för att jag inte tänkte säga för mycket om handlingen. Vilket inte beror på spoiler-risken, som det brukar vara, utan helt enkelt på att: det är SÅ mycket handling.

Det händer jättemycket. Hela tiden. Det finns en överordnad story-arc - vår hjältes resa - men i den händer det så otroligt mycket! Och detta är också den eventuella invändning jag har mot boken. Det går så himla fort. Framför allt vad gäller vår huvudperson/hjälte Will. Alltför ofta får man veta att Will var förkrossad eller extatisk eller något annat känsloläge däremellan - utan att det märks. Klart brott mot regeln "Säg inte att kärringen skriker: låt henne skrika!"

Men snabbheten drabbar även världen Swanwick skapat. Eller, rättare: drabbar mig som läsare av världen. Jag vill ju frossa, dröja, veta mer, vara kvar!! Istället, whoosh, vidare till nästa spännandeochsenhändeochdåfickhansynpåochinsågochloveofhislifeochödeochmassoravcooltosv.

Å ANDRA SIDAN, intalar jag mig i ett försök att sansa mig: somliga andra fantasyförfattare... de flesta andra fantasyförfattare skulle ha dragit ut så här mycket handling+cool värld till minst en trilogi à minst 5-600 sidor/bok. Och världen behöver en fantasytrilogi till som... som... världen behöver inte en fantasytrilogi till.

Så tack, Michael Swanwick. När jag behöver en ny fix av Fäerie Babylon så får jag läsa om The Dragons of Babel. (För The Iron Dragon's Daughter är ur tryck!! Vafalls? Bah humbug!) (Men kommer i nytryck till nyår? Inbunden?? Stupid people.) Pfaugh. It's always the heroes who break your heart.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Tunna böcker med tveksamt innehåll (tjockaste sådan hittills, på 350 sidor). - Liar!. - hela E-hyllan, faktiskt. - Make ’em laugh. - Alt + verklighet. - Den vidunderliga kärleken. - In Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie. - Magikologi. - Monsterboken. - Faerie tales.

Into the Nightside av Simon R. Green

"Welcome to the Nightside," I said, smiling. "Abandon all taste, ye who enter here."
7/10 resp. 5/10
Into the Nightside är en samlingsvolym med Greens två första böcker om The Nightside, Something from the Nightside och Agents of Light and Darkness. The Nightside är den hemliga sidan av London - där är det alltid klockan tre på natten; människor, monster, gudar och andra väsen trängs på dess gator; faror lurar överallt och det är det som lockat de flesta som hittat dit; Nightside är både äldre och större än London.

Vår hjälte är John Taylor, en privatdeckare som kan hitta vad som helst med hjälp av sitt tredje öga, hans "private eye". Han är född till ett Stort Öde han inte själv vet något om, av en mor som inte var mänsklig men som han aldrig träffat.

Det tråkiga är att det här hade kunnat bli riktigt bra om det skrivits av en bättre författare... Green är för förtjust i sin egen jargong, och när han hittat en cool fras upprepar han den för många gånger.

Det begås också alldeles för många brott mot skrivregeln "Säg inte att kärringen skriker, låt henne skrika." Det sägs hur fantastiskt och jätteannorlunda och skrämmande och lockande Nightside är, men inte med tillräcklig närvaro / känsla / djup / mörker / detaljer för att jag ska kunna se det. Vilket är tråkigt, för det som faktiskt ges får mig att längta efter ett riktigt välbeskrivet Nightside, med farliga faror och lockande lockelser.

Jag gillade Greens bidrag till antologin Mean Streets, The difference a day makes, så jag hade hoppats på mer i romanformen. Istället känns det som att en handfull okej idéer upprepas och upprepas, när de hellre hade kunnat fördjupas och mjölkas - en miljö som Nightside hade kunnat ge mycket mer. Men bok ett får en sjua, och bok två får en femma: den är liksom bara samma grej igen.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Noir/noiresque. - Religion?. - Just because you’re paranoid. - In Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie. - Ellowen-Deeowen. - Magikologi.

Perdido Street Station av China Miéville

The architect had been incarcerated, quite mad, seven years after Perdido Street Station was completed. He was a heretic, it was said, intent on building his own god.
8/10
Perdido Street Station är den första boken som utspelar sig i New Crobuzon, en av de märkligaste av fiktiva städer. Det är som en blandning av urban fantasy, klassisk high fantasy och steampunk. Vi har analytical engines och blunder-busses, vi har tyranniska politiker och desperata rättighetskämpar, vi har magiker och vi har definitivt monster.

Många olika folkslag lever i New Crobuzon: utöver människor de amfibiska Vodyanoi (jfr slavisk mytologi), de insektshövdade Khepri (jfr egyptisk mytologi), de bevingade Garuda (jfr hinduisk mytologi), och kaktusfolket. Och Remade - brottslingar som dömts till att "byggas om" genom bio-thaumaturgy: med modifierade kroppsdelar eller inplanterade delar av djur eller maskiner. (Samt, som jag nämnt tidigare, poststrukturalistiska spindlar.) Även staden själv är nästan organisk, och/eller magisk, med många dimensioner lurande under ytan.

Huvudpersonen (mer eller mindre) i Perdido Street Station är den oortodoxe forskaren Isaac der Grimnebulin. För att förenkla markant: han får ett uppdrag som får mycket värre följder än han anat. Följder i stil med fullständigt revolutionerande vetenskapliga upptäckter, blodtörst från myndigheters och gangstrars håll, och jo, ett gäng ostoppbara monster som släpps lösa för att mardrömshärja New Crobuzon. (Bilden på en slake-moth kommer från Scarypet.)


Det märks litet grann att Perdido Street Station är yngre än den senare boken Iron Council. Miévilles språk är helt underbart snyggt, men här finns det en del kvisthål som skulle ha kunnat slätas ut av en redaktör, framför allt en hel del upprepningar. Iron Council är också mer självsäker om den magisk-skitiga världen Bas-Lag; Perdido Street Station är väldigt fascinerad av sin skapelse (fullt förståeligt för all del!) och kan inte alltid hålla ett fast grepp om världen, och drar ibland ut i för långa beskrivningar. Men - om man har tålamodet så är den Bra.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Just because you’re paranoid. - Den vidunderliga kärleken. - In Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie. - Come fly away. - Somebody’s gonna get their head kicked in tonite. - Aux armes, citoyens!. - Vetenskap?. - Monsterboken. ... och den står med åtminstone några sidor på flesta av de andra hyllorna också...

Till slut en bild på New Crobuzon, som verkar komma från det här spelet (hittade här):

The Good Neighbors, book 1: Kin av Holly Black och Ted Naifeh

You know how sometimes, when you glance at something out of the corner of your eye, it looks different for a moment?
9/10
Holly Black gör det igen. Mörk, hotfull, trolskt fey urban fantasy som fortsätter hålla samma höga klass som i Tithe, Valiant och Ironside. Den här gången som grafisk roman - och konstnären är Ted Naifeh, som tidigare gjort bl a GloomCookie, Death Jr. och Polly and the Pirates.

Handlingen påminner en del om Tithe: Rues mamma försvinner - men var det inte något övernaturligt (alternativt galet) med henne? Och varför börjar Rue se folk med horn, och päls, och vingar, och spetsiga öron, och ännu spetsigare tänder?... Och varför börjar de intressera sig för henne, och hur farliga är de egentligen...

Jämförelsen med Tithe-böckerna är bara positiv. Handlingen och huvudpersonerna är tillräckligt olika (jag trodde iofs först att Birch skulle visa sig vara Kaye...) för att ge nya vinklar på den den här världen som blir mycket större när man ser den ur ögonvrån. Naifehs underbart suggestiva svartvita bilder ger många extra djup åt historien och jag har tillbringat dagen med att förvänta mig att se vingar och horn och spetsiga öron på folk på stan. Och känt mig samtidigt lättad och paranoid när jag inte sett det.

Läs första kapitlet på Amazon! Själv vill jag bara läsa om och läsa om Kin - och ha fortsättningen på The Good Neighbors, nu!

Hyllor i Det Stora Biblioteket: St. Looney-up-the-cream-bun-and-jam. - Just because you’re paranoid. - Wif pixchers. - Alt + verklighet. - Outside . - In between Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie and elsewhere. - Man måste odla sin trädgård. - Faerie tales .

Deathwish av Rob Thurman

BYOA. Bring your own angst. It's festive as hell.
9/10
Fullständigt subjektivt betyg för fullständig njutningsläsning. Deathwish är nog den bästa hittills av böckerna om Cal och Niko. (Ettan - tvåan - trean.)

For those who are just joining us: Thurmans böcker är urban fantasy med bett, roliga idéer och en huvudperson som har anledning att vara bitter, med många cyniska one-liners på lager och en benägenhet att kick ass.

Cal Leandros är till hälften monster. Hans far var en av The Auphe, uråldriga, mordgalna, nästan oövervinnerliga mångtandade monster. Hans mor tog Auphes pengar för tjänsten, gav den nyfödde namnet Caliban, lämnade över honom till hans fyraårige bror Niko, och lade därefter endast tid på honom för att berätta hur monstruös och hopplös han var. Niko å andra sidan tog sitt ansvar för lillebror på blodigt allvar, uppfostrade Cal själv och blev sedermera en fulländad superninja för att beskydda honom från monstren. I bok ett, Nightlife, lägger de sig även till med sidekicks i form av en vampyr och en puck - Robin Goodfellow själv, no less.

En anledning till att Deathwish är den bästa boken hittills är att Cal och Niko båda får föra ordet, som jag-berättare i varannat kapitel (tidigare har bara Cal berättat storyn). Utan att dra bort från njutningsläsningen (tvärtom!) ger detta... okej, kalla det trots allt mer djup, eller fler dimensioner... åt historien. Niko, som tidigare knappt haft ett hårstrå snett, har sina egna issues. Nej, nej.

(Cal:) "People on Dr. Phil have issues. We have atomic-powered, demonic-flavored, fresh-from-the-pits-of-hell, full-blown fucking neuroses."

Det kommer också in litet klassisk syskonrivalitet, naturligtvis.

(Niko:) "I'd realized years ago Cal was most certainly his own person. He wasn't me, couldn't be me.
I have a bigger sword."

Frågan om monstret-i-Cal har varit med från början, men får här ytterligare nya sidor. Snacka om att vara sin egen värsta fiende. Thurman vidgar också perspektivet en aning, bort från att bara handla om "The Holy Trinity of Hotness" (Cal, Niko och Robin) - världen i stort är inte omedveten om monsters existens, vilket bröderna hittills hoppats på.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: St. Looney-up-the-cream-bun-and-jam. - Just because you’re paranoid. - Make ’em laugh. - Noir/noiresque. - Great (leading) men. - Alla famiglia!. - In between Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie and elsewhere. - New York, New York. - Somebody’s gonna get their head kicked in tonite. - By the sword. - Monsterboken. - Wolves & weres. - The vampire library. - Döden döden döden.

Det finns en hel del i Deathwish som skulle kunna antyda att detta är sista delen - men författarens hemsida lovar att så inte är fallet. Yay! Det hade varit ett bra slut, faktiskt, men jag vill självklart ha mer. Om Thurman likt Butcher fortsätter att bli bättre och bättre bok för bok är det bara goda nyheter. Hon har dessutom en ny serie på gång! Första delen, Trick of the light, ska komma i september.

Turn Coat av Jim Butcher

Doom, doom, and doom.
Damn.
9/10
Harry Dresden - den ende trollkarlen i Chicagos Gula sidor - är tillbaka, kicking ass and getting his ass kicked. (För en introduktion till Harry och mer om Turn Coat finns en längre text här.)

Jag var motvilligt en aning skeptisk till Jim Butchers planer för Harry efter de senaste böckerna. I Small favor reagerade jag på att det till slut var litet för många trådar och bihandlingar att hålla reda på, och var även orolig för att alltför många av de hotande åskmolnen över Harry skulle skingras. Och The Warrior var oväntat nästan from?!

Men Turn Coat styr upp den hårdkokta-men-samtidigt-nördiga noir-stämningen. Historien blir mörkare igen. Den stora Konspiration vi i tidigare böcker anat börjar framträda som den stora fienden - och antyder samband mellan de olika trådarna och bihandlingarna. Många spännande frågetecken utlovar intressant framtid (vad är det med den där ön?!).

Och mycket framtid lär det bli. Det ska bli sammanlagt 23 böcker i The Dresden Files, varav de tre sista ska vara en apokalyptisk trilogi. En apokalyptisk trilogi! Hurra!

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Just because you’re paranoid. - Noir/noiresque. - Alt + verklighet. - Great (leading) men. - Alla famiglia!. - Outside. - Lalala-lalala-l’America. - Lawmen. - Magikologi. - Somebody’s gonna get their head kicked in tonite. - Monsterboken. Git along, li’l doggies. - Kill, pussycat, kill, kill!. - Wolves & weres. - The vampire library.

Gudar, monster och poststrukturalistiska spindlar

Bar hem två böcker idag - min short list bara växer och växer. Jag behöver ett nytt adjektiv - short ain't quite right no more.

Gudarnas fall av Cornelius Jakhelln handlar om Ragnarök och gudarnas återkomst till dagens Norge - och har beskrivits som føkking kreizi...

Deathwish av Rob Thurman är fjärde boken om halvmonster-emo:t Cal och hans ninja-storebror Niko. (Ettan - tvåan - trean.)





Så nu tänker jag faktiskt, motvilligt, lägga Perdido Street Station på hyllan ett litet tag. Den är väldigt väldigt bra men lång och långsamläst. Jag betar av några snabblästare böcker, så fortsätter jag med den sen. Och det kommer jag att göra. Bara en sån här sak:

Det dyker upp en art enorma spindlar, som kallas Weavers. För dem är världen en Väv. Att leva är för dem att spinna väven - "They did not eat physical food: they seemed to subsist on the appreciation of beauty." Och vetenskapen om Weavers heter Textorology. Min inre poststrukturalist jublar! Roland Barthes som spindel! Yay!

Simon R. Green: The difference a day makes

Greens bidrag till långnovellsamlingen Mean Streets.
8/10
En mycket trevlig ny bekantskap är privatdeckaren John Taylor på Londons Nightside. Noiresque urban fantasy-P.I. - jämförelsen med Harry Dresden måste ju göras. Så för det första: Greens historia utspelar sig inte i London på samma sätt som Butchers historier utspelar sig i Chicago. Nightside är en egen värld. Det är alltid klockan tre på natten/morgonen, och i samstämmighet med tiden är det en sorts mardrömsland. Faerie, trollmarknaden eller Halloweentown är några möjliga jämförelser.

"[...] Is this hell?"
"No," I said. "Though on a good day you can see Hell from here. [...]
This is where all the secret people come, in search of forbidden knowledge and all the pleasures people aren't supposed to want, but still do. You can pursue any dream here, or any nightmare. Sell your soul or someone elses. [...]"

Och för det andra verkar det alltså som att Green har en mörkare och mindre pryd fantasi än Butcher. Låter gôtt efter min olyckliga besvikelse med senaste korta Harry. John Taylor har ett bad-ass rykte och en historia jag vill veta mer om. Han är

most definitely not on the side of the angels. Either variety. I do, however, wear a white trench coat, get in over my head more often than not, and get personally involved with my female clients far more often than is good for me.

Och hans sidekick är en död kille som heter Dead Boy.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Noir/noiresque. - Make ’em laugh. - Alt + verklighet. - Great (leading) men. - Outside. - In between Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie and elsewhere. - Ellowen-Deeowen. - Time, time, time. - Monsterboken.

Så idag har jag burit hem Into the Nightside, samlingsvolymen med de första två Nightside-böckerna. Ska dyka in i den så "fort" jag läst ut Perdido Street Station -vilket kommer att ta sin tid, och vilket får lov att ta sin tid.

Charlie Huston: Already dead

7/10
Godkänd urban horror. Huvudpersonen Joe Pitt är vampyr (eller, en av The Vampyre) på ett Manhattan som styrs av ett antal vampyrklaner. Själv är han dock Rogue men accepteras så länge han gör "tjänster" åt klanerna. Tjänster som att röja undan zombies, men också att hitta en förrymd tonårsdotter till suspekta men connected miljonärer.

Vampyrversionen i Already dead är att vampyrismen beror på ett virus (eller, ett Vyrus), som gör sin bärare nästan odödlig men i gengäld kräver stadig tillgång på färskt människoblod (djurblods-"vegetarianism" är ingen möjlighet här). Solsken, närmare bestämt UV-strålarna, är direkt dödliga men vitlök går bra (fast Joe "just don't like the shit").

Godkänt som sagt; bra spänning och välskrivet, men inget himlastormande. Joe är relativt sympatisk, och skildringen av hans och hans flickväns förhållande är det bästa med boken. Men annars är det liksom inget man inte har läst tidigare - det är ingen rip-off, men det är inte heller något nyskapande. Mer hårdkokt än noir - det är inte våldet som gör noir, det är stämningen.

Och förresten, vad är det med hårdkokta böcker och den obligatoriska tortyren av hjälten? Det är klart att han ska klås upp i mörka gränder i viss måtto, och det är klart att han ska drogas någon gång, och det är klart att en vampyr tål mer stryk än en mänsklig deckare. Men det verkar vara väldigt lockande för "hårdkokta" författare (Altered carbon, Hunter's moon) att överdriva saken - rejält. Joe plågas både av Hungern och av stryk efter stryk efter stryk. Det är en poäng med det, visar det sig många skott, hugg och slag senare, och den kommer säkert att följas upp i kommande delar, men... tjatigt.

Fables / Bill Willingham m fl

Once upon a time, all of your storybooks turned out to be true.
9/10
Fables - elva album hittills, tolvan kommer i augusti (långt dit!!) - är riktigt bra stuff. Bra stoff? Tja, det är där det börjar. Premissen låter kanske bekant från annan urban fantasy: legend- och sagofigurer har drivits bort från sina hemland av "The Adversary" och har nu gjort sig nya hem i New York.

De som kan passera som människor håller till i ett kvarter i New York City de kallar Fabletown. Snövit är den tuffa vice borgmästaren, Stora stygga vargen är säkerhetsansvarig och Skönheten & Odjuret har äktenskapsproblem... De som inte kan passera som människor - de tre små grisarna, Liliputarna, Bagheera och Shere Khan, med många fler - bor på en väl dold farm upstate.
En jämförelse med American gods är inte helt fel. Det är inte bara likartade fantasigångar, det är också väldigt bra. Vad Gaiman brukar göra med sagor och myter påminner mycket om vad Willingham och hans jätteskickliga armé av konstnärer tar sig för; de använder stoffet samtidigt respektfullt och respektlöst. Resultatet blir ständigt fantasieggande, både dramatiskt och roligt. (Vad tråkigt det låter, det var ju tvärt mot avsikten. Ta mitt ord på det, jag har ingen armé av konstnärer.)

Den huvudsakliga berättelsetråden är Fabletown vs The Adversary, men på vägen hinner många större och mindre historier berättas. Det blir mycket dagdrömmande och också en del wikipediande - bland annat är det med flera figurer från engelska nursery rhymes, t ex Boy Blue och King Cole.
Om inte detta räcker - läs första numret online hos Vertigo! (pdf) It's good stuff. Och blir bättre och bättre. Och jag skulle kunna skriva mycket mer om jag hade tid, så jag kanske återkommer när jag behövt läsa om dem. Det kommer jag att behöva minst en gång innan jag läser om dem inför album tolv.

Score!

Hemburna böcker:

Backup / Jim Butcher & Mike Mignola.
Thomas får en egen långnovell med Harry Dresden som bifigur - och illustrerat av B.P.R.D:s finest. Yay!







Supping with panthers / Tom Holland.
Uppföljaren till The Vampyre. Den kvintessentielle byroniske hjälten - Lord Byron himself, som vampyr - får sällskap på Londons dimmiga mörka gator av herr Abraham Stoker.





Fables: Storybook love / Bill Willingham m fl.
Jag är helt förälskad i Fables. Och jag är helt förälskad i Stora Stygga Vargen, obviously. Storybook love, what could be better?






De matchar t o m varann... Men samtidigt är jag mitt i Engineer-trilogin, ju! Och den är så där bra som den skulle vara! För litet tid... Tågresa på sammanlagt 8-9 timmar åt slutet av veckan kommer väl att hjälpa litet, men hälften av den tiden kommer jag nog mest gäspa... Boklov åt folket!!

Welcome to the jungle / Jim Butcher & Ardian Syaf

Magic. It can get a guy killed.
8/10
Jag gillar Harry Dresden. Jag har undvikit tv-serien, för allt verkar bara helt fel. Men nu har Harry blivit comic! Manuset är av Jim Butcher, och tecknaren Ardian Syaf har lyckats med en Harry som är riktigt lik hur han ser ut i mitt huvud:
Storyn utspelar sig strax före Storm front (som också snart kommer som comic!) och börjar med besatta djur på Chicago Zoo. Murphy är rätt, Mister är rätt, Bob är rätt, och Harry är precis som han ska vara: tuff och bitter (inte lika bitter än som i de senare böckerna) men samtidigt wistful, oneliners överallt, avarage Joe Geek som samtidigt är en mäktig trollkarl. Kort sagt en utmärkt Harry-fix i väntan på Backup (som håller på att skeppas!! Eeek!!! Give me!) och Turn Coat.

Holly Black: Ironside - A Modern Faerie Tale

In the end, they all return to Faerie.
9/10
När det har gått ett bra tag mellan det att man läste förra boken tills uppföljaren kommer. När förra (och halvförra) boken dessutom klassats som "young adult". Det kan hända att man får känslan att, nej, det kanske inte var något vidare egentligen? Det kanske bara var godis, inte Riktigt Bra Böcker? Den känslan kan förstås stämma ibland. Men, tydligen, inte när det gäller Holly Black.

Tithe, Valiant och Ironside:
Faeries som de skulle vara: farliga, förföriska, opålitliga (utan att kunna ljuga), underbara, vilda, komplexa, åtråvärda, dödliga (you know, för oss), okända.
Sagor av det oväntade, det vackra, det kusliga, sense of wonder.
Berättande helt beroendeframkallande, nej-vadå-jobbet/maten/sömnen, berätta-vad-som-hände-sen!

Figurer från både Tithe och Valiant återkommer.
Kaye, bortbytingen, inser att hon dejtar The Lord of the Night Court, skickas på en omöjlig quest.
Corny bestämmer sig för att inte vara ett offer längre utan slå tillbaka.
Luis dras in mot sin vilja, har oförenliga skyldigheter.

By the Sun, Moon and Stars and the Golden Apples of the West. Akta er för the debatable lands. Det är så underbart vackert ändlöst där.