Fables / Bill Willingham m fl

Once upon a time, all of your storybooks turned out to be true.
9/10
Fables - elva album hittills, tolvan kommer i augusti (långt dit!!) - är riktigt bra stuff. Bra stoff? Tja, det är där det börjar. Premissen låter kanske bekant från annan urban fantasy: legend- och sagofigurer har drivits bort från sina hemland av "The Adversary" och har nu gjort sig nya hem i New York.

De som kan passera som människor håller till i ett kvarter i New York City de kallar Fabletown. Snövit är den tuffa vice borgmästaren, Stora stygga vargen är säkerhetsansvarig och Skönheten & Odjuret har äktenskapsproblem... De som inte kan passera som människor - de tre små grisarna, Liliputarna, Bagheera och Shere Khan, med många fler - bor på en väl dold farm upstate.
En jämförelse med American gods är inte helt fel. Det är inte bara likartade fantasigångar, det är också väldigt bra. Vad Gaiman brukar göra med sagor och myter påminner mycket om vad Willingham och hans jätteskickliga armé av konstnärer tar sig för; de använder stoffet samtidigt respektfullt och respektlöst. Resultatet blir ständigt fantasieggande, både dramatiskt och roligt. (Vad tråkigt det låter, det var ju tvärt mot avsikten. Ta mitt ord på det, jag har ingen armé av konstnärer.)

Den huvudsakliga berättelsetråden är Fabletown vs The Adversary, men på vägen hinner många större och mindre historier berättas. Det blir mycket dagdrömmande och också en del wikipediande - bland annat är det med flera figurer från engelska nursery rhymes, t ex Boy Blue och King Cole.
Om inte detta räcker - läs första numret online hos Vertigo! (pdf) It's good stuff. Och blir bättre och bättre. Och jag skulle kunna skriva mycket mer om jag hade tid, så jag kanske återkommer när jag behövt läsa om dem. Det kommer jag att behöva minst en gång innan jag läser om dem inför album tolv.