Iain M Banks: Consider Phlebas

Fear death by water.
8/10

Banks SF-romaner verkar klassas som space opera, men jag skulle nog hellre kalla Consider Phlebas en rymd-rocklåt - en sån där 8-10 minuters med trumsolon och fyrverkerier och Eliot-citat och sånt...

Det är mycket gritty episk fantasy över den: vi har vårt slitna gäng av rogue mercenaries med tveksamma lojaliteter, ivägdragna på ett uppdrag av dubiös moralitet av en ledare som man väl inte egentligen kan kalla hjälte... Tufft, och jordnära även när de reser i warp-hastighet. Dessutom känslan av att rymdskeppen faktiskt är skepp och galaxen en ocean - och att våra antihjältar är ombord på ett slitet gammalt kaparskepp medan krigsflottorna skjuter på varandra. Vi slipper även överdrivet tekno-babbel, som jag kan störa mig på i en del rymd-sf: tillräckligt mycket info för att jag ska tro att Banks vet vad han pratar om, och sedan är det bra.

Rejäla Firefly-vibbar, och man kan även emellanåt tänka sig att man befinner sig på Nostromo eller den där kolonin i tvåan. (Och när de hittade jättetågen förväntade jag mig nästan litet gåtgissning... apropå Eliot...) Kul detalj i sammanhanget är att handlingen inte utspelar sig tiotusentals år in i framtiden, utan medan medeltiden pågår på den ännu inte kontaktade Jorden.

Själva äventyret utspelar sig mitt under det galaktiska kriget mellan idiranerna och The Culture. Idiranerna är intellektuellt avancerade rymdmonster ungefär, ute på ett religiöst korståg för att kolonisera andra, "underlägsna", planeter med avsikten att "calm, integrate and instruct" dem. Mot dem står The Culture, ett människosläkte.

Men det är inte klara linjer här heller, The Culture är inte entydigt good guys. Vår "hjälte" Horza, från ett annat människosläkte, är på idiranernas sida, eftersom han avskyr att The Culture i så hög grad låter sig styras av sina maskiner. De har nämligen överlåtit det praktiska slitet åt sina "Minds" - superduper-AI-datorer - för att människorna i The Culture ska kunna ägna sig åt kultur, nöjen, njutning, forskning, med extra hjälp av genmanipulering. De har inga ledare, inga pengar, inga lagar - en extremt öppen utopistisk demokrati som startade ett krig som räknar döda i biljontal... Det ska bli intressant att läsa fler av Culture-romanerna, för att undersöka det här vidare.

Förslag på musik: You can't take the sky from me...

Sjón: Fisk och kultur

Vårt skepp var det havsbefarande Argo
8/10

De odödliga (men inte oföränderliga) myterna förändrar folk (och gråtrutar), men gör dem inte nödvändigtvis visare.

Margaret Atwood: The Penelopiad

Don’t follow my example, I want to scream in your ears
7/10

Odysseus tålmodiga, trofasta hustru Penelope, som väntade i 20 år, får här berätta sin historia. Hon får skildra sin sida av saken, sina bevekelsegrunder och vad hon egentligen gjorde - som inte kom med i sångerna. Framför allt gäller det de tolv tjänarinnor som Odysseus och Telemachos hängde när de skjutit ihjäl alla friarna, och som nu hemsöker Penelope i Hades.

Atwood låter Penelope se igenom lögnerna, kulisserna och förskönandet som gjorde henne till en förebild och Odysseus till en hjälte. Hon är inte heller rädd för gudarna längre och beskriver dem som lätt korkade figurer som leker med människorna för sitt eget nöjes skull.

En intressant, rolig, indignerad och tänkvärd variant av myten, om än ganska enkel och kortfattad.