S. Roit: Paris Immortal

"This is what I hate about you vampires - sex and death and love and pain, it's all the same damn thing to you."
8/10
Mm, godisbok. Mmm, 85%-ig choklad... Fullständigt beroendeframkallande. Hela kakaobönor i också? Ja, tack...

Beroendeframkallande vampyrromans är väldigt aktuellt. (Jo, jag vill hålla om min frustrerade inre 17-åring, men efter det här kommer jag aldrig att läsa Meyer.) Tycker att som förebild för romantiska förhållanden betraktat är dethär nog att föredra [lite spoiler]: besvarad/ömsesidig förälskelse/fascination/tillit/åtrå/kärlek mellan en nyligen till Paris flyttad advokat, hans klienter herr och herr Lecureaux (ja, de sexiga vampyrerna Michel och Gabriel är gifta, det är tydligen lagligt i Frankrike? Vive La France!), en konstnärlig, söt ung kypare och en mystisk femme fatale med synska voodoo-vibbar.

Jag har aldrig läst Anne Rice och bara en snabbt glömd Laurell K Hamilton, och det är möjligt att dessa övernaturligt underbara vampyrer - som inte vill vara människor, they is what they is - är klichéer. Jag fick glimtar, bara glimtar, av Poppy Brite, och skruvade drömmar om vad en clubbing Bram Stoker kunde ha skrivit om han varit 22 i år. Men jag vill bara ha mer. Mer choklad!

När man är på vippen att reta sig på huvudpersonen, skadade advokatunderbarnet Trey, så säger han något som får en att smälta. Som choklad. När man tycker att vampyrerna är too much så säger de jävlarna precis rätt replik (eller rör Trey på precis rätt ställe).

Har redan bokat uppföljaren även om jag skrämd räknar med att den kommer att vara mycket sämre, grymt förutsägbar och äcklande fylld av voodoo/new ageig-mumbo-jumbo och romance-klyschor. That's the spirit, right? Men jag vill ha choklad... Mörk, likörfylld, kakaorik choklad... Choklad!!

(Samma förlag har även givit ut Maneater, som jag är litet nyfiken på...)