Ignorance is Strength

När jag först läste om att Amazon fjärr-raderat 1984 - och Djurfarmen - från folks privata Kindle-läsare fick jag ett ögonblick intrycket att det var en sorts installation eller aktion för att säga något modigt och oväntat civilkurage-igt om censur och rättigheter. Det hade ju varit precis rätt författare att göra något sådant med?

Det var nog io9:s mening "In the process, Amazon revealed how easy censorship will be in the Kindle age." som fick mitt naiva inre jag att lystra och inbilla sig saker... och kanske t om överväga att förlåta Amazon förflutna synder - men så var det förstås inte.

Amazon-piraterna hade alltså inte ens rätt att sälja böckerna från början, försökte uppenbarligen göra det ändå - en dollar är ju en dollar - avslöjades, och tog självsvåldigt tillbaka böckerna från kunder som köpt dem i god tro. Fick man göra så? Hade för mig att man inte fick det. Man får ju inte ens stjäla tillbaka sin stulna cykel? Some E-books are more equal than others.

Och vad kommer härefter att vara nästa lagligen godtagbara ursäkter för e-boks-säljare att på förlags / myndigheters anmodan fjärr-radera köpta e-böcker från privatpersoners e-boksläsare? Nu när de har bevisat hur enkelt det är. Det behövs inte ens brandmän.

Jag gillar mina pappersböcker, jag: Ska ni stjäla dem får ni slåss mot mig och min katt.

Shirley Jackson: We have always lived in the castle

9/10

Mary Katherine Blackwood bor med sin syster Constance, sin farbror Julian och sin katt Jonas i ett stort vackert hus utanför en liten småstadsby. Resten av deras familj är döda.

Constance lämnar aldrig huset så det är Mary Katherine - Merricat - som får gå till byn två gånger i veckan, "de dåliga dagarna", för att handla. Folket i byn hatar Blackwoods och hånar henne öppet eller bakom hennes rygg, och hon beskyddar sig genom att tänka sig det vackra huset på månen hon skulle bo i med sin bevingade häst - eller genom att tänka sig dem alla döda, lik i högar framför hennes fötter.

Merricat är bokens berätterska, och världen som hon ser den är hotfull men kan kontrolleras om man kan reglerna och är stark nog. Hon har själv saker hon tillåts göra och saker hon inte tillåts göra. Hon har grävt ner silvermynt i marken och spikat upp böcker på träd för att beskydda deras hus. Hon berättar sagor och magiska formler för sig själv för att hålla ordning på sin och Constances värld.

Merricat och Constance gör allt för att ta hand om varandra, men en förändring är på väg, en fara närmar sig, och inget kommer att bli som förut.

We have always lived in the castle bjuder på verkligt kuslig, krypande stämning. Det mörka som hände för sex år sedan smyger sig fram bit för bit, och det nya mörka som tornar upp sig får en att riktigt rysa. Det är skrämmande och sorgligt, men samtidigt till slut värmande och hoppingivande på ett ganska vridet sätt. Rekommenderas mycket varmt.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Tunna böcker med tveksamt innehåll . - Just because you’re paranoid. - Romantiker. - Alla famiglia!. - Hard times. - Magikologi . - Man måste odla sin trädgård. - Kill, pussycat, kill, kill!.

Människohamn / John Ajvide Lindqvist

Hemlighetsmakare.
8/10. Eller 9/10.
Det var en väldigt bra bok. Både som roman och som skräckis. Men under så mycket av läsningen var jag så medsliten i känslostormarna och skräcken att det redan börjar kännas avlägset. JAL har ett otroligt bildspråk som placerar läsaren inne i romanfigurernas fasa och panik. Naglar och nagelband är ännu mer nedbitna än vanligt.

Skräcken ökas också av att motståndaren är så ofrånkomlig, så tillsynes allestädes närvarande, och så mäktig. Hur kommer man undan Havet?? När man till råga på allt bor på en ö?! Vampyrer och zombies kan vi stå upp i dagsljus och säga att de inte finns - men havet finns. Det ligger där, runt hela landet. En muskel med miljoner ögon som saknar kropp och är blind...

Och paranoian ökas vidare: ännu mer än i de tidigare böckerna (såvitt jag minns) ifrågasätts den jagande skräcken - de kanske bara inbillar sig? Spökena kanske är önskedrömmar i bottenlös sorg eller berusade hallucinationer, hoten kanske är långsökta rationaliseringar eller tvångstankar, jag kanske bara håller på att bli galen? Då behövs inte ens några monster för att skrämmas: då går ingen säker. "Det hörs inte om man inte känner till det."

Och så människorna i romanen. Trasiga, frågande människor som försöker stå på benen, som har bara varandra men det kanske räcker. Och så magin. Riktig magi. Och så det stora perspektivet: inte bara i tid - från det att inlandsisen drog norrut, eller från innan den lade sig - och i rum - havsjupet - men även i det att boken skulle kunna funka som allegorisk eller symbolisk på så många sätt (detta är dock ämne för en mycket mycket längre text).

Och så slutet. Det här stycket kommer väl i alla recensioner av Människohamn? Jag kom på mig själv att undra: Jaså, var det den boken jag har läst?? What just happened? Och detta påverkar väl även min alienering till resten av boken inför denhär recensionen. Men slutet var ändå inte dåligt - se ovan re: hallucinationer, symbolik. (Men å andra sidan kan jag tänka mig att modifiera Calliopes nominering med: Vi har äntligen hittat the perfect running mate till vår presidentkandidat! Why settle for lesser evils?) Jag vill gärna läsa om slutet - nej, jag vill läsa om boken. Men kolleger står på kö till läsex och short list växer. Dammit.

För övrigt är det kul att de recensioner jag läst är så olika. Olika läsare fäster sig vid olika aspekter och tycker olika om sådant som alla fäster sig vid. Ännu ett bevis på bokens djup och vidd. Ungefär som havet? Det blir sjöar för mig i sommar.

Texten kan komma att revideras när jag smält boken mer, bläddrat igenom den igen, kommit ihåg något i en mardröm...

Förslag på musik: Så länge skutan kan gå.
(Smiths är, tydligen märkligt nog, en vit fläck på min karta. Jag har försökt lyssna in mig de senaste dagarna men jaa, jag vet inte... Det är inte till mig. Inte nu iallafall.)

Edit efter ett avsnitt ur guldboxen:
Havet är för Domarö vad skogen är för Twin Peaks? The seagulls are not what they seem.
Thru the darkness of Future Past
the magician longs to see
one chants out between two worlds
Water - walk with me.

Deathnote / Tsugumi Ohba & Takeshi Obata

Kill 'em all and let god sort 'em out... 6/10

Nu har jag läst ut Deathnote. Storyn i korthet: en briljant student, Light Yagami, hittar en dödsguds anteckningsbok. Om man skriver någons namn i boken dör den personen (på villkor av en uppsjö av regler som måste följas). Light sätter genast igång med projekt Döda alla onda för att skapa en perfekt ny värld och bli gud över denna värld. Den briljante internationelle detektiven L sätts på fallet att hitta den skyldige när brottslingar börjar dö i drivor.

De moralfilosfiska frågorna detta väcker luftas ibland men är för det mesta underordnade det som i första hand driver handlingen: kampen mellan Light och hans motståndare, en pissing contest i logik. Det handlar inte så mycket om vem som har rätt eller fel, utan om vem som överlistar den andre först, längst och mest - vem som vinner. (Ganska fascinerande hur de kan vara så förbannat klarsynta när de har håret i ögonen hela tiden...)








Det är ingen brist på narrativitis och långa långa utläggningar om bevis och argument. Små grå celler i all ära, men jag behöver inte bevis i första hand: jag vill ha hållbar suspense of disbelief. Och okej, det bjuds också, men how-I/he-did-it-rabblandet hakar ibland upp den oförnekliga spänningen.

Porträtteringen av Light är en väl genomarbetad psykopatprofil. Det växer upp en kult runt honom som också säger en del bittra saker om populism. Och existentialistiskt är det väl frågan om vi inte bara är gudarnas tennisbollar - eller möjligen deras äpplen.

Spännande och snyggt och oförutsägbart, men föga originellt; inte direkt det mästerverk som fanbasen verkar tro.

Förslag på musik: Iggy & the Stooges: My idea of fun is killing everyone

Deathnote vol. 5 / Tsugumi Ohba & Takeshi Obata

By the way, will you be eating that cake?
8/10

Slog mig att jag får försöka göra dethär utan spoilers, vilket väl gör alltihop ganska kryptiskt... Okej... Ett stilgrepp som när det först ripplade ytan fick mig att utbrista "oh, the old *** ploy, eh?" Men sedan funkar det riktigt bra! Att vara en sak medan man är motsatsen...

Lägg därtill en subtil - jag kanske bara inbillar mig? nej, förresten - Twin Peaks-allusion, och det blir rätt kul.... Men Wolfram & Hart-biten känner jag igen, liksom... but just because you're paranoid doesn't mean they're not out to get you. Nej, nu måste jag läsa vidare!! Kan jag få en bit paj till? Dethär är riktigt gott kaffe.

Viktor Pelevin: The helmet of horror

*
9/10

Viktor Pelevins bidrag till mytserien handlar om labyrinten på Kreta, Theseus och minotauren. Boken är upplagd som chatrumsinlägg mellan ett antal personer som inte riktigt vet var de befinner sig eller hur de kom dit, men som inte kan komma därifrån och bara har varandra att skriva till om saken. Ariadne startade tråden.

Idén om internet som vår tids minoiska labyrint blandas med den paranoida skräcktanken om labyrinten man inte kan hitta ut ur och där man är jagad av ett osett monster – och dessa idéer blandas med existentialistiskt sökande efter mening och hur mycket man alls kan lita på sina intryck av och tankar om den upplevt verkliga världen.

The minotaurs are not what they seem

Tänker försökspersonerna/de atenska ungdomarna/chattarna fram minotauren eller tänker han fram dem? Finns labyrinten bara i deras huvuden, eller i minotaurens, eller i Theseus’? Om allt är i någons huvud, var är då det huvudet? Motsvarar minotauren skräcken som sådan, eller är det minotauren som fruktar världen? Vem kan man lita på av dem man sitter inlåst och vilsen med – och kan man ens lita på att de finns?

The labyrinth is other people

Den fria viljan manipuleras och ingen kan lita på sina sinnens vittnesbörd. Tanken om VR-hjälmar införs ganska tidigt och associationer till Matrix, men även till t ex Foucaults pendel och Brazil är oundvikliga. Man är alltid i en labyrint – inte bara när man sitter framför skärmen och klickar sig fram, höger, höger, vänster, utan även när man vänder sig om, öppnar dörren och går iväg längs korridorerna och genom dörrarna. Hur hittar man ut??

Through dangers untold and hardships unnumbered I have fought my way here… My will is as strong as yours, my kingdom as great…

Labyrinten och minotauren diskuteras filosofiskt, psykologiskt, teologiskt, osv-ogiskt av de instängda (“When I hear the word ‘discourse’ I reach for my simulacrum.”). Argumentationer och gissningar bygger fler och fler nya labyrinter. Grekiska paradoxer har ett nära släktskap med dekonstruktion… Tillsammans med den mångbottnat paranoida mytomdiktningen gör Pelevin dessutom meta-myt av alltihop och en av gångarna i labyrinten blir: vad är myten? Så fort jag läst ut boken bläddrade jag tillbaka i början. Hopplöst fast i labyrinten.

The minotaur fled through the labyrinth and Theseus followed

Om du tror att du kan följa tråden och enkelt hitta ut igen så var varnad: det finns många trådar.

Thomas Pynchon: Against the day

Holy Toledo, that’s some wild ass stampede!
9/10

Ja jösses, en recension… Av en bok för vilken ordet ”tegelsten” inte ens riktigt räcker till. Vad vi har här är snarare en fyra-tegelstenars roman (fyra tegelstenar som sätts ihop i olika formationer vilka hela tiden faller mot botten för att bilda del i en större konstruktion).

Bland annat har vi här, något överraskande, ett gäng hjältar. De modiga unga grabbarna The Chums of Chance far jorden runt i sitt luftskepp The Inconvenience för att utföra spännande uppdrag och göra vad de hoppas är goda gärningar.

Men sen finns det förstås också ett uppbåd av antihjältar, bl a tre bröder som ger sig ut i världen för att söka hämnd för faderns död. Vi har dynamitarder och våldsam arbetarkamp i USA runt sekelskiftet, vi har spionintriger på Balkan före första världskriget, vi har ett monster som anfaller New York, vi har sökandet efter Shambhala och orsakerna till Tunguska-händelsen, vi har matematiker av flera olika skolor som är fiender av anledningar ingen stackars humanist begriper.

Dessutom har vi, naturligtvis, en världsomspännande historisk konspiration. Men: inte nog med det. Det kan till och med vara så att det är Historien som är konspirationen. Det kan vara tidens gång som är det stora brottet. Det, och brottet som är så stort att det inte finns med i lagboken: krig.

Allt detta och mer, och ljus därtill. Ljus: består det av vågor och/eller partiklar? (Och vad består romanen av?) Synvillor, speglar, synlighet/osynlighet, refraktion, dubletter och tvillingar. ”When you come to a fork in the road, take it.”

”Meanwhile, Thomas Pynchon is up to his usual business. Characters stop what they’re doing to sing what are for the most part stupid songs. Strange and weird sexual practices take place. Obscure languages are spoken, not always idiomatically. Contrary-to-fact occurrences occur.” Med gästspel från bland mycket annat Star Trek, The Dark Tower, The Hitch-Hiker’s Guide to the Galaxy, H.P. Lovecraft, samt herr P:s samtliga tidigare böcker. Och shit, jag måste ha missat görmycket.

“an hombre who knows full well that something has happened to him, but for the life of him he just can’t figure what – you know that feeling? – sure, who don’t – and he’s tryin to work ‘at through, here on paper, how it was done to him, and better yet who did it.”

Förslag på musik: ”Let’s do the time-warp again”, ”Those magnificent men in their flying machines”, and all that jass.