Ilium av Dan Simmons

Ilium var tyvärr en besvikelse. När det kunde ha blivit så bra.

Vi har olympiska gudar på Mars (förstås) som har återupplivat trojanska kriget för sitt höga nöjes skull medelst genteknik, teleportering, litteraturvetenskap och öde - och vi har sentienta robotar från Jupiter som analyserar Shakespeare och Proust - och vi har Jorden efter "the post-humans" där folk dödas av dinosaurier men får tillbaka sin kropp, men inte har eller vill ha minsta hum om historia förutom några få personer som ställer obekväma frågor. Och tydligen har vi en författare som kan skriva riktigt bra böcker - kloka människor med god smak lovprisar såväl Hyperion-sviten som Song of Kali.

Men tyvärr är Ilium skriven av en tonårsgrabb "med Tom Clancy-psykos". Stilen är tafflig, upprepande och amatörmässig - och det viktigaste med de kvinnliga karaktärerna är hur vackra de är, och det är helt avgörande att i alla lägen skildra var deras bröst befinner sig. Om jag haft all tid i världen kanske jag hade orkat igenom boken för de överärgade potentiella godbitarnas skull, men det har jag inte: gav upp på sidan 175. Jag måste nog läsa någon av Simmons bra böcker för att skölja hjärnan.

Första meningar:

Rage.
Sing, O Muse, of the rage of Achilles, of Peleus' son, murderous, mankiller, fated to die, sing of the rage that cost the Achaeans so many good men and sent so many vital, hearty souls down to the dreary House of Death.

vilket placerar den mellan I Brokiga Blads vatten och Deathnote vol 3.

Pynchon-paus

Jag lägger Inherent Vice på hyllan outläst... åtminstone för ett tag. Men jag kan varmt rekommendera den till alla som inte har läst Pynchon! Jag håller nämligen helt med de läsarrecensioner på (onda) Amazon som gav den fem stjärnor:

Inherent Vice, Thomas Pynchon's seventh and funniest novel, is a beach read.

For those who have not been brave enough to try Pynchon, there is now a great place to start.

Unlike much of Pynchon's previous work, Inherent Vice is eminently readable and even, at times, actually suspenseful.

Problemet är att jag redan är en Pynchon-junkie - och kan tydligen inte gå tillbaka till en gateway drug... Det är lite grann som att förvänta sig en tegelsten i huvudet och istället få grus i skon.

Inherent Vice innehåller i princip allt typiskt Pynchonskt, den skruvade humorn, den ännu mer skruvade blicken mot verkligheten, språket, paranoian, sångtexterna och uppåt väggarna-karaktärerna och så vidare, inklusive hänvisningar till tidigare böcker, men på ett sätt som jämfört med dem känns utspätt. Pynchon light. Och handlingen - den är nästan lineär!! Lineär på ett The Big Sleep-sätt à la psykedelia, men ändå. Jag gillar huvudpersonen, Doc, men att han är stenad nästan hela tiden framstår lite som en ursäkt för att boken i sig inte ska vara stenad på det där kusligt intelligenta sättet som Pynchons böcker brukar vara.

Nå. Jag lägger undan den, och kanske fortsätter någon gång när jag vet vad som väntar mig... Kanske. *sigh*