Nearly everything is quite interesting.

Har plockat upp Bill Brysons A Short History of Nearly Everything igen, samtidigt som jag (*) fastnat för Stephen Frys QI -

"the quiz that asks the question: if ignorance is bliss, why aren't there more happy people in the world?"

Och då visar det sig att man kan inte läsa A Short History... utan att höra Stephen Frys röst läsa texten.

Titta till exempel på ett avsnitt från säsong ett eller julavsnittet med David Tennant och läs sedan det här stycket:

Halley was an exceptional figure. In the course of a long and productive career, he was a sea captain, a cartographer, a professor of geometry at the University of Oxford, deputy controller of the Royal Mint, astronomer royal, and inventor of the deep-sea diving bell. He wrote authoritatively on magnetism, tides, and the motions of the planets, and fondly on the effects of opium. He invented the weather map and actuarial table, proposed methods for working out the age of the Earth and its distance from the Sun, even devised a practical method for keeping fish fresh out of season. The one thing he didn't do, interestingly enough, was discover the comet that bears his name. He merely recognized that the comet he saw in 1682 was the same one that had been seen by others in 1456, 1531, and 1607. It didn't become Halley's comet until 1758, some sixteen years after his death.

Quite interesting, eller hur? Erkänn att ni hörde Stephen Fry läsa ovanstående för er?

(*) Jag fastnade för QI under min korta septembersemester i London, som jag också borde blogga om. Proms in the Park, Doctor Faustus på The Globe, Hoxton Street Monster Supplies, science fiction-utställning på British Library, bokhandelsbesök ... Borde bloggas, eller hur.

Ink and Steel av Elizabeth Bear

Ink and Steel, tredje boken i The Promethean Age, utspelar sig ca 400 år före nutida Blood and Iron och Whiskey and Water (q.v.) - under Elizabeths regering, med pest och pjäser och maktspel i London och snart dags för tionde i Faerie - men många viktiga karaktärer som var med i de förra böckerna är med redan här. As is their wont.

Huvudpersoner: Will Shakespeare och Kit Marley; Bears arbetsnamn på diptyken The Stratford Man var Will & Kit's Bogus Journey.

Det här är kort sagt riktigt riktigt bra stuffz. Återkommer förhoppningsvis med mer när jag läst Hell and Earth.

Första mening:

Christofer Marley died as he was born: on the bank of a river, within the sound and stench of slaughterhouses.

vilket placerar den mellan Stravaganza: City of Stars och Black Knight vol 1 (bara en sån sak!)

Freedom & Necessity av Emma Bull & Steven Brust

Freedom & Necessity är en av de bästa böcker jag läst i år. Det är en brev- och dagboksroman som inte bara är oupplåtligt spännande - och blir mer och mer spännande precis hela tiden fram till de sista fem sidorna - utan som till stor del blir spännande just genom att den på mästerligt sätt använder sig av formen brev- och dagboksroman.

Personer och handling, sanningar och lögner, avslöjas bit för bit på ett rent virtuost sätt: genom fragment och hintar, genom plötsliga upptäckter, och inte minst genom att läsa mellan raderna. Inte bara vem som skriver utan också vem de skriver till förändrar berättandet - och hur personerna, och deras inbördes förhållanden, växer fram och förändras är ofta mer spännande än själva den fysiska handlingen.

Det betyder dock inte att den fysiska handlingen inte är spännande. Här finns revolutionärer och nattliga ritter över hedar och hemliga sällskap och passionerad kärlek - men det är nästan lika spännande när våra hjältar diskuterar Hegels Science of logic eller debatterar socialistiska principer med Friedrich Engels.

Boken utspelar sig i England 1849 i efterdyningarna efter det revolutionära 1848. James Cobham antas ha dött i en drunkningsolycka - men två månader senare får hans kusin Richard plötsligt ett brev från James, som dock inte har något minne av de gångna månaderna. Deras kusin Susan skriver under tiden brev till sin kusin Kitty (som är Richards käresta och James styvsyster): Susan har ägnat tiden efter James död åt att försöka hitta svar på några av de många gåtorna runt hans liv, och hon använder metoder som ofta inte är lämpliga för en ärbar kvinna av börd.

Och efter denna relativt lugna början blir det mer och mer och mer spännande hela hela tiden. Jag kan varmt rekommendera Freedom & Necessity till alla, särskilt om man gillar brevromaner och historiska romaner och, liksom, bra romaner.

I och med den här boken har jag läst allt av Emma Bull som går och få tag på, och jag helt enkelt älskar henne. Nu får jag ju alltså ge mig på Steven Brust! Ska bli väldigt intressant.

Första mening:

My Dear Cousin,

I wonder how you will greet these words; indeed, I wonder how you will receive into your hands the paper that bears them, as I think you cannot be in expectation of correspondence from me.

vilket placerar den mellan Deathnote vol 10 och The Eyre Affair.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Philosophy?. - Just because you’re paranoid. - Écrire. - Once upon a time. - Woman power. - Great (leading) men. - Alla famiglia!. - Den vidunderliga kärleken. - Rule Britannia. - Aux armes, citoyens!. - Pussel.

Pride and Prejudice and Zombies av Jane Austen och Seth Grahame-Smith

"A woman must have a thorough knowledge of music, singing, drawing, dancing, and the modern languages; she must be well trained in the fighting styles of the Kyoto masters and the modern tactics and weaponry of Europe."
8/10
Nå, jag är mycket nöjd. När nyheten först dök upp att det kommer en bok som ska heta Pride and Prejudice and Zombies var väl den första reaktionen ZOMG WTF? Och sedan: hur ska detta gå? Men jag får säga att utförandet var så bra som man kunde ha hoppats. Om man har humor alltså.

Största delen av boken är ordagrant Austens originaltext (eller som jag inte kan låta bli att tänka på den: den censurerade versionen...). Det är bara det att England dessutom sedan 55 år har hemsökts av horder av levande döda vars enda mål är att festa på engelsmännens saftiga hjärnor. Detta är vardag för familjen Bennet, Mr Darcy och de andra och nämns ibland bara i en bisats, ibland i hela scener av zombieslakt.

Zombiernas närvaro har även påverkat samhället: det är mer vardagsvåldsamt, med fler dueller och savage beatings. Systrarna Bennet är naturligtvis utbildade i the deathly arts i ett Shaolin-tempel och halshugger the sorry stricken med Katanas. (Den ökade våldsnivån gör även att en av bifigurerna får sina schyssta desserter istället för att komma undan.)

Förutom våldet har censuren även släppts en aning vad gäller sex. Bland andra antydningar gillar Mr Darcy att ordvitsa med ordet "balls" - och "there is something of dignity in the way his trousers cling to those most English parts of him."

Och utöver det här är det alltså samma gamla historia om hur stolthet och fördomar sätter käpppar i hjulet för Elizabeth Bennets och Mr Darcys kärlekshistoria. Baler och visiter och brev och heder och outtalade känslor. Med zombies.

Jag får ibland rentav samma känsla som jag fick av Tom Hollands The Vampyre - att "jamen det är klart att det är så, den övernaturliga förklaringen är den mest logiska." Precis som det förklarar mycket att Lord Byron var vampyr, så är zombieplågan en vettig bakgrund till mycket i Pride and Prejudice. Charlotte Lucas argument för att gifta sig med Mr Collins till exempel, vad Darcy hade emot Jane, och hans och Lizzies krigarheder inte minst. Så ja, jag är nöjd! Det var kul.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Make ’em laugh. - Once upon a time. - Woman power. - Great (leading) men. - Den vidunderliga kärleken. - Rule Britannia. - Somebody’s gonna get their head kicked in tonite. - Monsterboken.

Tom Holland: Supping with panthers

The Vampire Myths of India and Roumania: A Comparative Study.
5/10
Rätt besviken, tyvärr; extra synd eftersom jag gillade den ganska fristående föregångaren The Vampyre: The secret history of Lord Byron. Men där den var positivt inspirerad av Dracula och annan 1800-talsskräck och gotik, är Supping with panthers snarare efterapande och ooriginell.

Den hymlar inte med det för all del - Bram Stoker är en av de huvudsakliga berättarna för tusan hakar! Men det mjölkas alldeles för mycket. "Det här är sanningen som fick Stoker att skriva sin roman, som en varning för de vampyrhotade, minsann!" Brev och dagböcker (förda på fonograf) in absurdum. En av huvudpersonerna heter Lucy. De tar en tur till Whitby. Renfield är en ondskefull asylum-föreståndare och hans fågelätande patient heter Seward, nudge nudge, see what I did there? ;)

Dessutom blir det alldeles för mycket 1800-talsskräck när det visar sig vem den verkliga fienden är [hur sent dyker det upp, är det en spoiler? whatever]: Lilith. Ondskefullast och mäktigast av alla därför att hon är den vackraste och mest förföriska kvinna som någonsin existerat, så männen har ju inte en chans. (Inte kvinnorna heller, för all del, men ändå.)

Vår hjälte, Dr. Jack Eliot, använder sin analytiska förmåga för att logiskt och rationellt lösa mysterierna. Han är så Sherlock Holmes att Sherlock Holmes får skämmas. Det vill säga, fram tills han börjar acceptera att det är övernaturligheter han är inblandad i. Då blir han mer än lovligt flummig. Och luddigheter av typen "Vi avslöjar inte allt ännu utan antyder bara" kan funka jättebra, men inte här: andra halvan av boken blir mest just luddig.

Och det är sent 1880-tal i London, så vi måste ju ha med Oscar Wilde och Jack The Ripper, eller hur? Annat vore ju skamligt. Okej, det var litet det som fick mig att plocka upp boken (utöver att jag gillade The Vampyre), men... det blir, trots allt, för mycket. Kul att vampyr-Byron inspirerar till Dorian Gray, men inte tillräckligt kul. (Dessutom är det på det hela taget för lite Lord Byron.)

Första halvan är rätt bra, det är efter det luddigheten och övertydligheten (jodå!) sätter in. Rekommenderar att man nöjer sig med The Vampyre och sedan läser om Dracula istället.

Lord John and the brotherhood of the blade / Diana Gabaldon

Will it be honor, then?
7/10
Tredje (eller andra) Lord John-boken (första; andra) - godisböcker allihop. Anglofili och välresearchad historisk skildring: check (engelsk överklass, 1750-tal). Helt lovable huvudperson: check (Lord John Grey, officer och hedersman). Clandestine love affairs och star-crossed love med en rejäl skopa yaoi: check (extra star-crossed pga att homosexualitet på 1750-talet var kriminellt med option på hängning).

Kohta Hirano: Hellsing vol 1

Such a nice, quiet night. Makes me want to suck some blood.
7/10
När nu Alucard verkar vara på väg mot en hedrande tredjeplats i vampyrfighten fick jag ju läsa Hellsing och se vad han är för en. Och jodå, han var en trevlig bekantskap, hard-ass och leering. Om vi ska skicka Lord Byron och Henry Fitzroy på en dejt så får vi skicka Spike och Alucard på en pubrunda. De skulle nog kunna, eh, måla stan röd...

Och det är litet kul att för en japan går det tydligen att se motsättningarna mellan protestanter och katoliker som rivalitet mellan två olika vampyrjägargäng...

The Difference Engine / William Gibson & Bruce Sterling

Knowledgee is ppower.
8/10
Alternativ historia: Efter revolt och inbördeskrig på 1830-talet tar radikalerna makten i Storbritannien. De avskaffar aristokratin och inför meritadelskap, vilket leder till adlandet av bland andra Darwin, Engels och Charles Babbage. Under "The Rad Lords", med (den återadlade) Lord Byron som premiärminister, utvecklas vetenskap och teknik fullständigt genomgripande. Genom Babbages differens- och analysmaskiner har informationsåldern ångan uppe redan 1855.

Så det blir... cyber-steampunk. Ånga och mässing och äventyrare och ett väldigt skitigt London, men the Engines have your number. Datorerna har uppfunnits i en tidsålder då filosofi och vetenskap går hand i hand och det inte är långsökt att fråga sig om man inte skulle kunna uttrycka Sanningen matematiskt, skriva en formel över Verkligheten?

Detta är bakgrunden för en spioneri- och konspirationshistoria. En hel del action blandar sig med de filosofiska, vetenskapliga och historiska spekulationerna. Dessutom en hel del vinkar och sparkar åt vår nuvarande IT-ålder. En otroligt genomarbetad och kreativ what if-roman. Jag visste att William Gibson var bra, och nu får jag se till att läsa Bruce Sterling också. Vad tur, för läslistan är ju så kort.

Förslag på musik: Music hall, Pomp and Circumstance, Internationalen.

Lud-in-the-Mist av Hope Mirrlees

By the Sun, Moon and Stars and the Golden Apples of the West!
7,5 /10
Jag har letat efter den här sedan jag läste Neil Gaimans lovord - en Neil-blurb är en bra blurb. Har nog bara blivit besviken en gång. Och jag kan definitivt förstå the affinity: detta är Neils Faerie. Det är litet för mycket engelsk 20-talsroman i mitten kanske, därav 7,5, men början och slutet gör boken till ett läsmåste för alla som en gång ätit fairy fruit och sedan dess inte kan ta det "verkliga" på allvar, finner att de inte alltid kan skilja på dröm och vardag, vet att fakta är böjbara... the wistful.

the Written Word is a Fairy, as mocking and elusive .., speaking lying words to us in a feigned voice. So let all readers of books take warning!

En annan text om boken finns här.

Förslag på musik: Columbine

With lily, germander and sops in wine
With sweet-brier
And bonfire
And straw-berry wire
And columbine

(Jag måste bara nämna att i min bokhylla hamnade den mellan Biblioteket i Babel och Medea. That is all.)

Tim Powers: The Anubis Gates

Through caverns measureless to man
8/10
En tidsreseroman med övernaturliga inslag. Eh... jodå. Själva tidsresorna förklaras med vetenskapliga termer för både oss och den motvillige hjälten, men sedan tillkommer magi och mytologiska företeelser - men bara en ren omöjlighet.

Omöjligheten skulle professor Chronotis hållit med mig om, och den biten var inte enda gången jag tänkte på Dirk Gently's Holistic Detective Agency. Bland annat är Coleridge med... Inga elektriska munkar, men väl klonade magiker. Men iallafall:

Professor Brendan Doyle anställs som Coleridge-expert inför en tidsresa till 1810, vars syfte är att lyssna på en föreläsning av den berömde poeten. Han tror förstås först att researrangören är galen, men när han sedan blir lämnad kvar i 1810 blir det väldigt, väldigt verkligt för honom.

De första 100 sidorna gick litet långsamt, men mest för att boken otroligt mycket liknade Jack of Ravens, som jag tröttnade på och gav upp (och som är skriven 25 år senare, eh, mr Chadbourn?): vi har den nutide akademikern som hamnar i det historiska England och jagas av magisk-mytologiska skurkar som tror att han vet mer än han vet och tänker tortera honom för information, vi har realistisk detalj (läs: lera, misär och våld), vi har inverkan på verkliga historiska händelser och möten med d:o personer, vi har en tragisk kärlek bakom oss, vi har t o m en missbildad clown för tusan hakar, och allt detta i London. Med avstickare till medelhavskulturvaggor.

Men sen tog det fart: mycket tack vare injektionerna av skräck, meta-humor och Lord Byron. (Dessutom är skurken här inte Ondskan Själv utan snarare en klassisk Bad Guy, vilket är bättre.) Det blir en rolig, smart, mångbottnad äventyrsberättelse kryddad med frågor om öde, tid och historia. Powers har verkligen känsla för att kunna beskriva märkliga, fantastiska, annorlunda företeelser så att man hänger upp sin disbelief och hamnar rakt på plats. Jag har ett stort frågetecken om upplösningen, men det kanske löser sig om jag bläddrar igenom den en gång till...

Förslag på poesi: Coleridge, Byron och William Ashbless.

Lord John and the hand of devils / Diana Gabaldon

I love you (...) I wish it were not so.
6/10
Det här är liksom fan fiction av originalförfattaren... Diana Gabaldon är så förtjust i sin bifigur Lord John Grey från Outlander-serien att han har fått två egna romaner (varav jag har läst den första) och tre noveller, som är samlade i den här volymen.

Och jag läser dem av samma anledning: jag älskar Lord John. Just my luck att han (utöver att han är fiktiv och hör hemma på 1750-talet dårå) föredrar män. Vilket ju naturligtvis är ett brott i den tid han råkar leva i, vilket gör honom till en tragisk hjälte med hemligheter han inte kan avslöja, vilket blir ännu värre av att han är hopplöst förälskad i en man som är en fiende i krig och dessutom inte besvarar hans känslor: den ene huvudpersonen i Outlander, Jamie Fraser (som inte verkar göra annat än att sitta i fängelse?).

Lord John är naturligtvis också en gentleman och en hedersman och en lojal officerare i Hans Majestäts armé, och han löser mysterier och härvor i ett dimmigt och lerigt London (och i en av novellerna, i ett dimmigt och lerigt Tyskland). *Sigh*...

Det är litet krångligt med kopplingen till Outlander-böckerna: jag vet inte alltid om det är meningen att jag ska känna till den och den referensen från en hint i en Lord John-bok eller om (vilket ofta är fallet) det hände i en Outlander-bok. Och jag tänker inte plöja minst sex 1000-sidors böcker bara för de få scenerna med min lord... Undras om man kan hitta nån lista över vilka kapitel han är med i... Men nu närmast ska jag leta rätt på Lord John and the brotherhood of the blade (jösses vilken titel, nudge nudge wink wink, eh?).

Bokfemman - resa med böcker

Veckans bokfemma: främmande kulturer / resa med böcker. Min tolkning: fem drömresemål, som återkommer igen och igen i mina böcker.

1. Venedig.
Författare verkar inte kunna hålla sig borta från Adriatiska havets pärla. Thomas Pynchon åker dit i Against the day, Susanna Clarke i Jonathan Strange & Mr Norrell, Jan Kjaerstad i Kungen av Europa, Marius Brill i Making love: A conspiracy of the heart, Luther Blissett i Q, Jeanette Winterson i The passion, och förstås Lord Byron i Childe Harold's pilgrimage samt i The vampyre och The memoirs of Lord Byron: A novel. Sist men inte minst åker förstås Mary Hoffman till Bellezza i Talia i Stravaganza: Maskernas stad.

2. New Orleans.
Befolkat som alla vet av vampyrer och annat blodtörstigt (som Poppy Z. Brite - Lost souls, Wormwood, Exquisite corpse - och George R.R. Martin - Fevre Dream - vet), av bluesmusiker (som Patrick Neate - Twelve bar blues - vet), av pirater (som Isabel Allende - Zorro - vet) och av bluffmakare, tjuvar, horor och hallickar och annat löst folk (som Nelson Algren - A walk on the wild side - vet). Förslag på musik: well duh, Tom Waits förstås.

3. Vilda Västern.
Finge bli en resa i både tid och rum, men det kan jag leva med. Litet ont om böcker utöver ren pulp dock - men lyckligtvis gott om bra filmer. Anyways, ma'am, vi har Doc Holliday och Wyatt Earp i Emma Bulls Territory, "The man in black fled across the desert and the gunslinger followed" i Kings The dark tower, Shatzy som gör en western i Bariccos City, och apropå pulp mina älsklingar Bill & Ben (exempel).

4. Värmland,
du krona bland Svea rikes länder. Framför allt i sällskap med Selma Lagerlöf

Sjön har sina källor ganska långt upp i norr och där är ett härligt land för en sjö. Skogen och bergen upphöra aldrig att samla vatten åt den. Strömmar och bäckar störta ned i den året om. Den har fin vit sand.

(Morfar kallade 20-lappen "en fryksdaler") och Gustaf Fröding

Här går vägen fram till Lyckolandet,
den är lång och trång och stängd av snår,
ingen knipslug mästerkatt i stövlor
finns att visa oss, hur vägen går.

I övrigt har vi ju t ex Tunström, en drömsk värmlandshistoria i Lars Anderssons Jag, herulen, och en utflykt österut för Erlend Loe i Volvo lastvagnar.

5. England.
Anglofil, som så många andra bibliofiler... Några exempel: Kate Atkinson, Douglas Adams, Stephen Fry, Susanna Clarke, Philip Pullman, Jasper Fforde, A.A. Milne, Richard Adams, Jerome K. Jerome, Mark Gatiss, Jeanette Winterson, Neil Gaiman, Charles Dickens, Zadie Smith, Sarah Waters, Byron, Shelley, Keats........ Pardon me, I'm off to play the grand piano. Put the kettle on!

Sen har vi ju möjligheten fiktiva världar som flera påpekat... de är ju ofta rätt farliga, iofs... Men fem jag skulle vilja besöka likaförbannat: Fantásien, Discworld, Neverland, Mumindalen, The Abarat.

Mark Chadbourn: Jack of Ravens

The swords of Albion
5/10

Ger upp med ca 1/4 av boken kvar... och det som började så bra. En snubbe finner sig med minnesförlust och ett svärd i handen (förra gången jag läste detta blev det gôrbra) på en dimmig äng - en jätte dyker upp - han dödar den. Snubben visar sig heta Jack Churchill - hence Jack Jättedödaren - och befinner sig ca 2300 år före sin egen tid, vår nutid.

Jack visar sig ha tagit del i det andra slaget vid Magh Tuireadh, och han har ett sjungande svärd, och väldigt snart får vi ta del av Pendragons ande, träffa druider och följa ley-lines, möta en ande som kallar sig Hal och sjunga Sinatra i Tir nan Og. Man undrar nyfiket vad författaren ska hitta på härnäst, här kan det mesta hända?! Men istället för att fortsätta slå åt alla håll vilket hade kunnat bli förryckt och bra så verkar det mer och mer som att författaren har en agenda! Nu har jag listat ut hur vi ska leva och låt mig upplysa er! Bespara mig...

Tydligen är hjältarna favoriter i repris från flera tidigare böcker - om man gillat de böckerna är The Brothers and Sisters of Dragons kanske intressantare än de framstår som här. Skildringen av Jack börjar inlevelsefullt och gripande, men övergår snart till tredjehands, utomstående refererande avstånd. Det går hand i hand med tidsreseaspekten: när det går hundra år mellan scenerna kan författaren tydligen inte låta rollfigurerna visa sin psykologiska utveckling genom deras handlingar, han helt enkelt talar om det för oss. 25 words or less - så vi kan fortsätta med Handlingen.

Vid det här laget - 3/4 in i boken - känns det mest som att författaren tycker att han inte vill måla any old epic, not like a last meal or a final snack, but a real mother of a blow-out! När tempelriddarna och Janus och gnosticismen och Spring-heeled Jack (och kan vi inte ha en enda tidsresa till elisabetanska England som inte träffar Dr Dee och Kit Marlowe!) dyker upp kan jag rentav acceptera det, men det ena strået var Robin Goodfellow (oh for Puck's sake!!) och det andra var ännu en villain som kanske har ett djupt dolt hjärta av guld men dyker upp för att smärtsamt plåga de potentiella jedi-riddarna innan Vår Hjälte har en chans att nå dem.

Jag bryr mig inte om vad som händer framöver. Illa nog att jag inte har någon läslust för slutet av boken, jag har ingen direkt läslust för någon annan bok heller egentligen. Drar ner betyget ett streck till, ska bara redigera...

Ghosts of Albion: Accursed av Amber Benson & Christopher Golden

5/10

Accursed bygger tydligen på en tecknad serie på BBC, och har skrivits av en skådis och en spinoff-roman-författare. Lord Byron är med i den, som han ska vara, men den är tyvärr inte särskilt bra. Upprepningar i både språk och stilgrepp, och allmän brist på originalitet. Väldigt dimmiga-viktorianska-London-stämning: alldeles för mycket, faktiskt. All rekvisita och sedan litet till. Nåja.

Kaori Yuki: Cain saga vol. 1

Gasp!
6/10

En första expedition in i mangaverse... Jag valde serien pga ämnet - dekadenta, mystiska adelsmän i 1800-talets England - men valde nog fel bok: dethär var en novellsamling. Med det snabba berättandet som används blev det ungefär som att läsa ett antal trailers. Men det var ändå på något vis begynnande beroendeframkallande, och mot mina förväntningar blev jag litet förtjust i stilen. (Sen är det bara en parentes att det ofta använda dubbelgångartemat förlorade litet på att nästan alla ser nästan likadana ut...)

Kate Atkinson: One good turn

A Jolly Murder Mystery

8/10

Atkinson har gjort det igen, lika bra som i Case histories: lurat en deckare att bli en riktigt bra roman. ”Existential yet gripping”, så som en av huvudpersonerna, en olycklig författare av mysdeckare, drömmer om att skriva. Tragiskt och medkännande, samtidigt berättat med torr mörk humor.

Jackson Brodie, fd polis, fd privatdeckare och vår hjälte, tycks ha drabbats av den kinesiska förbannelsen ”may you live in interesting times.” Vittne, misstänkt och ständigt inblandad i ”incidenter”, omgiven av brott. Vi får även följa de andra vittnena och inblandade som knyts samman av en historia som är många historier, en rysk trädocka med docka inom docka inom docka; wheels within wheels.

Förslag på musik: Lucinda Williams, Gillian Welch, Emmylou Harris & co

”First among sequels” av Jasper Fforde

It would have been easier to get a registered cheesehead off a five-times-a-day Limburger habit than to keep me away from fiction.
8/10

Thursday Next är tillbaka i den sjätte romanen om hennes äventyr. Om du bara har läst fyra böcker tidigare så är det inget att oroa sig för, den femte delen, The Great Samuel Pepys fiasco, är… inte längre tillgänglig.

Som vanligt har Thursday mycket att göra. Hindra den dramatiska minskningen av bokläsande i världen, men på vettigare sätt än förslaget på ”Reality book shows” (läsarna ska få rösta ut folk ur Pride and Prejudice). Stoppa ett genre-krig mellan Racy Novel och dess grannar Feminist och Ecclesiastical. Utbilda två helt omöjliga kadetter. Flytta pianon från Brontë till Christie. Smuggla ost. Lägga mattor. Få sin son att skärpa sig så han slutar bara slöa och lyssna på hårdrock och tar itu med att rädda världen nån gång.

Samtidigt kämpar regeringen mot sitt Stupidity Surplus, The Goliath Corporation har nya märkliga projekt på gång, och tiden hotar att repas upp och försvinna helt och hållet. Det är som vanligt i Swindon, alltså. ”Som vanligt” hos Jasper Fforde är förstås mycket bra, och det är många nya roliga idéer och väldigt kul och smart hela tiden. Som vanligt… ;-/

(Men min upplaga saknade fotnötter, så jag fick bara läsa halva samtalen när de pratade i footnoterphones…)

Av förslagen på potentiella titlar till bok #7 röstar jag på Paragraph Lost.

Mark Gatiss: The devil in amber

A shocker!
7/10

Vår hjälte, Lucifer Box, Esq, hans majestäts skickligaste, stiligaste och på det hela taget mest dashing hemliga agent, är tillbaka. 20 år efter ”The Vesuvius Club” befinner vi oss nu efter första världskriget, Lucifer känner av åren men har förstås bevarat sitt oemotståndliga utseende. Han jagar fascister och satanister och förför vackra unga män och kvinnor och fäller torra kommentarer och missar inte ett tillfälle att tala om hur fantastisk han är.

Inte riktigt lika smashing som ettan, men skön läsning.
Förslag på musik: Kinks