Into the Nightside av Simon R. Green

"Welcome to the Nightside," I said, smiling. "Abandon all taste, ye who enter here."
7/10 resp. 5/10
Into the Nightside är en samlingsvolym med Greens två första böcker om The Nightside, Something from the Nightside och Agents of Light and Darkness. The Nightside är den hemliga sidan av London - där är det alltid klockan tre på natten; människor, monster, gudar och andra väsen trängs på dess gator; faror lurar överallt och det är det som lockat de flesta som hittat dit; Nightside är både äldre och större än London.

Vår hjälte är John Taylor, en privatdeckare som kan hitta vad som helst med hjälp av sitt tredje öga, hans "private eye". Han är född till ett Stort Öde han inte själv vet något om, av en mor som inte var mänsklig men som han aldrig träffat.

Det tråkiga är att det här hade kunnat bli riktigt bra om det skrivits av en bättre författare... Green är för förtjust i sin egen jargong, och när han hittat en cool fras upprepar han den för många gånger.

Det begås också alldeles för många brott mot skrivregeln "Säg inte att kärringen skriker, låt henne skrika." Det sägs hur fantastiskt och jätteannorlunda och skrämmande och lockande Nightside är, men inte med tillräcklig närvaro / känsla / djup / mörker / detaljer för att jag ska kunna se det. Vilket är tråkigt, för det som faktiskt ges får mig att längta efter ett riktigt välbeskrivet Nightside, med farliga faror och lockande lockelser.

Jag gillade Greens bidrag till antologin Mean Streets, The difference a day makes, så jag hade hoppats på mer i romanformen. Istället känns det som att en handfull okej idéer upprepas och upprepas, när de hellre hade kunnat fördjupas och mjölkas - en miljö som Nightside hade kunnat ge mycket mer. Men bok ett får en sjua, och bok två får en femma: den är liksom bara samma grej igen.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Noir/noiresque. - Religion?. - Just because you’re paranoid. - In Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie. - Ellowen-Deeowen. - Magikologi.

Tom Holland: Supping with panthers

The Vampire Myths of India and Roumania: A Comparative Study.
5/10
Rätt besviken, tyvärr; extra synd eftersom jag gillade den ganska fristående föregångaren The Vampyre: The secret history of Lord Byron. Men där den var positivt inspirerad av Dracula och annan 1800-talsskräck och gotik, är Supping with panthers snarare efterapande och ooriginell.

Den hymlar inte med det för all del - Bram Stoker är en av de huvudsakliga berättarna för tusan hakar! Men det mjölkas alldeles för mycket. "Det här är sanningen som fick Stoker att skriva sin roman, som en varning för de vampyrhotade, minsann!" Brev och dagböcker (förda på fonograf) in absurdum. En av huvudpersonerna heter Lucy. De tar en tur till Whitby. Renfield är en ondskefull asylum-föreståndare och hans fågelätande patient heter Seward, nudge nudge, see what I did there? ;)

Dessutom blir det alldeles för mycket 1800-talsskräck när det visar sig vem den verkliga fienden är [hur sent dyker det upp, är det en spoiler? whatever]: Lilith. Ondskefullast och mäktigast av alla därför att hon är den vackraste och mest förföriska kvinna som någonsin existerat, så männen har ju inte en chans. (Inte kvinnorna heller, för all del, men ändå.)

Vår hjälte, Dr. Jack Eliot, använder sin analytiska förmåga för att logiskt och rationellt lösa mysterierna. Han är så Sherlock Holmes att Sherlock Holmes får skämmas. Det vill säga, fram tills han börjar acceptera att det är övernaturligheter han är inblandad i. Då blir han mer än lovligt flummig. Och luddigheter av typen "Vi avslöjar inte allt ännu utan antyder bara" kan funka jättebra, men inte här: andra halvan av boken blir mest just luddig.

Och det är sent 1880-tal i London, så vi måste ju ha med Oscar Wilde och Jack The Ripper, eller hur? Annat vore ju skamligt. Okej, det var litet det som fick mig att plocka upp boken (utöver att jag gillade The Vampyre), men... det blir, trots allt, för mycket. Kul att vampyr-Byron inspirerar till Dorian Gray, men inte tillräckligt kul. (Dessutom är det på det hela taget för lite Lord Byron.)

Första halvan är rätt bra, det är efter det luddigheten och övertydligheten (jodå!) sätter in. Rekommenderar att man nöjer sig med The Vampyre och sedan läser om Dracula istället.

Justina Robson: Selling out

Lila Black is going to hell.
5/10
Suck. Selling out var tyvärr en besvikelse. Särskilt besvikande (it's a word) när Keeping it real var så bra. Suck.

Robson har gjort en så himla spännande värld. En kvantbomb sprängdes 2015 och då öppnades vägarna mellan de olika världarna: vår människovärld, alvernas Alfheim, Faerie, Demonia, elementarernas Zoomenon, och de dödas värld. I den förra boken var detta fyllt av fantasieggande möjligheter.

I den här boken har författaren tänkt till. Och tänkt och tänkt och listat ut hur saker måste funka, in i minsta detalj, i alla världarna, och let me show you it. Se mig bevisa alltihop, jag har bevis minsann, och diagram och tabeller. Alldeles för mycket detalj, alldeles för mycket tekniskt. Det blir fel sorts science fiction. Ville jag ha vetenskapliga bevis hade jag läst en avhandling istället för en roman - okej, det ska vara trovärdigt och plausibelt, men det innebär inte att det måste vara en jäkla manual.

Förra boken utspelade sig huvudsakligen i Alfheim, nästa ska utspela sig i Faerie, och jag hade intrycket att den här skulle fokusera på Demonia. En värld per bok hade varit mycket bättre än vad Selling Out istället blir: ett försök att i detalj - men samtidigt märkligt i-förbigående? - förklara alla världarna och kopplingarna mellan dem osv osv. Inte mycket till egentlig handling ens, mest en massa ofokuserat plåtter. Det hade varit mycket bättre att få uppleva världarna inom en rejäl plot istället för att genomlida en massa lektioner i dimensionologi. Jag skummade i och för sig stora delar när jag blev för uttråkad... men jag står nog vid det omdömet ändå.

Dessutom utlovar baksidestexten en "seriously sexy new heroine" och Lila är knappt sexig ett enda ögonblick i den här boken. (Hon är inte ens särskilt intressant.) Sorcha och Zal får några ögonblick, annars är fantzy-nivån mycket låg. "Smart and sexy fun" it ain't. Suck.

Mark Chadbourn: Jack of Ravens

The swords of Albion
5/10

Ger upp med ca 1/4 av boken kvar... och det som började så bra. En snubbe finner sig med minnesförlust och ett svärd i handen (förra gången jag läste detta blev det gôrbra) på en dimmig äng - en jätte dyker upp - han dödar den. Snubben visar sig heta Jack Churchill - hence Jack Jättedödaren - och befinner sig ca 2300 år före sin egen tid, vår nutid.

Jack visar sig ha tagit del i det andra slaget vid Magh Tuireadh, och han har ett sjungande svärd, och väldigt snart får vi ta del av Pendragons ande, träffa druider och följa ley-lines, möta en ande som kallar sig Hal och sjunga Sinatra i Tir nan Og. Man undrar nyfiket vad författaren ska hitta på härnäst, här kan det mesta hända?! Men istället för att fortsätta slå åt alla håll vilket hade kunnat bli förryckt och bra så verkar det mer och mer som att författaren har en agenda! Nu har jag listat ut hur vi ska leva och låt mig upplysa er! Bespara mig...

Tydligen är hjältarna favoriter i repris från flera tidigare böcker - om man gillat de böckerna är The Brothers and Sisters of Dragons kanske intressantare än de framstår som här. Skildringen av Jack börjar inlevelsefullt och gripande, men övergår snart till tredjehands, utomstående refererande avstånd. Det går hand i hand med tidsreseaspekten: när det går hundra år mellan scenerna kan författaren tydligen inte låta rollfigurerna visa sin psykologiska utveckling genom deras handlingar, han helt enkelt talar om det för oss. 25 words or less - så vi kan fortsätta med Handlingen.

Vid det här laget - 3/4 in i boken - känns det mest som att författaren tycker att han inte vill måla any old epic, not like a last meal or a final snack, but a real mother of a blow-out! När tempelriddarna och Janus och gnosticismen och Spring-heeled Jack (och kan vi inte ha en enda tidsresa till elisabetanska England som inte träffar Dr Dee och Kit Marlowe!) dyker upp kan jag rentav acceptera det, men det ena strået var Robin Goodfellow (oh for Puck's sake!!) och det andra var ännu en villain som kanske har ett djupt dolt hjärta av guld men dyker upp för att smärtsamt plåga de potentiella jedi-riddarna innan Vår Hjälte har en chans att nå dem.

Jag bryr mig inte om vad som händer framöver. Illa nog att jag inte har någon läslust för slutet av boken, jag har ingen direkt läslust för någon annan bok heller egentligen. Drar ner betyget ett streck till, ska bara redigera...

Patricia Briggs: Iron kissed

5/10

Blir inte både Sookie och Mercy liksom mesigare allteftersom? Och detta eviga alfa-/dominans-tjat när det gäller varulvar... Fey-biten är intressant och genomarbetad föralldel. Men slutet drar ner hela boken, jag köper det icke.

Ghosts of Albion: Accursed av Amber Benson & Christopher Golden

5/10

Accursed bygger tydligen på en tecknad serie på BBC, och har skrivits av en skådis och en spinoff-roman-författare. Lord Byron är med i den, som han ska vara, men den är tyvärr inte särskilt bra. Upprepningar i både språk och stilgrepp, och allmän brist på originalitet. Väldigt dimmiga-viktorianska-London-stämning: alldeles för mycket, faktiskt. All rekvisita och sedan litet till. Nåja.

A. Lee Martinez: Gil’s All Fright Diner

Pig-latin Armagedddon
5/10

Ganska kul Buffy/Sookie-variant. Litet uppfriskande att varken varulven, vampyren eller servitrisen är sexiga. Men baksidestexten som jämförde med Douglas Adams var nog ganska svältfödd.