Jättesen kongressrapport 3: Better Worldbuilding Through Poetry

Ungefär lika försenat som mina utlovade inlägg med londontips: Några glimtar från paneler och föredrag på LonCon3, 2014 års Worldcon.

Better Worldbuilding Through Poetry

med Jenny Blackford, Amal El-Mohtar, Greer Gilman, Neil Williamson, Catherynne M. Valente

GG: All of my books are secretly in blank verse.

Skrev inte upp vem som sade:

"The difference between poetry and prose is the difference between singing and speaking."

"There are too few competing schools of poetry in fantasy worlds."

Om poesi: "The music of estrangement." "An enchanted space, if good, heightens, raises the energy, a powered space." "Density of attention."

"English is iambic, French is alexandrines."

En vintersonett

The winters that I dreamed of as a kid
Have come back all as one - the world is white.
All sounds are muffled, sharp corners are hid -
Back then, I would have played in it all night.

But I have grown to loathe the ugly stuff;
It's hidden every colour out of sight
Walking in it's slippery and rough
It's cold and wet and oh - the salt's a blight.

I want to stay indoors, green curtains drawn
Until the azure sky and scented breeze
Bring golden daffodils to em'rald lawn
And blushing flowers to the budding trees.

Till ice will melt and birds return to sing,
Till flowers wake and I may dress for spring.

Döden döden döden

Led som jag gjorde av boksvacka - och därmed hade konstigt mycket fritid - så hade jag bestämt mig för att vara med i Tematrion den här veckan vad den än handlar om. Och veckans ämne är: Döden.

Inte ett lätt ämne så jag blev inte klar igår, jag har brett ut mig och strukit och tänkt om och filosoferat lite för mycket. Det höll på att bli en lista efter Spectatias exempel, men nu blev det istället två trior.

Första trion: Döden.

Death,
Neil Gaimans version av den personifierade döden, är så sympatisk och vis att jag nästan blir arg ibland... Hon påminner lite grann om såningsmannen i

Döden tänkte jag mig så
av Bo Setterlind. Den är nästan för fin. Och när vi nu är inne på dikter som ger gåshud så drabbar

Död Amazon
av Hjalmar Gullberg mig lika hårt varje gång. För den som vill läsa historien bakom finns den här, och i antologin Århundradets ordmusik (En bok för alla).

Andra trion: Musikstycken jag vill ha på min begravning.

Fredmans epistel nummer 81,
Värmlandsvisan, och
Sången till livet (E lucevan le stelle) ur Tosca.

Dorothy Parker

- i ännu elftare timman av Världspoesidagen:

Inventory

Four be the things I am wiser to know:
Idleness, sorrow, a friend, and a foe.

Four be the things I'd been better without:
Love, curiosity, freckles, and doubt.

Three be the things I shall never attain:
Envy, content, and sufficient champagne.

Three be the things I shall have till I die:
Laughter and hope and a sock in the eye.


/Dorothy Parker

Världspoesidagen

Världspoesidagen i elfte timmen. Två spontana dikter av hundratals valmöjligheter:

Gunnar Ekelöf:

apoteos

ge mig gift att dö eller drömmar att leva
askesen skall sluta snart i månens portar som solen redan välsignat
och fastän oförmälda med verkligheten skall den dödes drömmar
sluta beklaga sitt öde.

fader åt din himmel återlämnar jag mitt öga som en blå droppe i havet
den svarta världen böjer sig inte mer för palmer och psalmsång
men tusenåriga vindar kammar trädenas utslagna hår
källor släcker den osynlige vandrarens törst
fyra väderstreck står tomma omkring båren
och änglarnas musslin förvandlas
genom ett trollslag
till intet

Johann Wolfgang von Goethe (var en stor poet):

Über alle Gipfeln
ist Ruh',
Iin allen Wipfeln
spürest du
kaum einen Hauch.
Die Vögelein schweigen im Walde.
Warte nur, balde
ruhest du auch.


Jag skulle också kunna namedroppa Ekelund och Boye och Södergran och Vreeswijk och Lundkvist och Keats och Byron och Achmatova och Lasker-Schüler och Rimbaud och Eliot och Danielsson och Fröding och Heidenstam och Sapfo och Lagerkvist och Dylan och Smith m fl m fl m fl m fl men det får vänta. Semikolon - förresten:


Birger Sjöberg:

De lära slakta dina lamm

Extralärarens varning:

Du drömmarman så allvarsam med klena vackelvristen,
de lära slakta dina lamm och lägga dem på risten.
Vi leva i den stränga tid, då allt är hårt, som händer.
Här passar knappast stjärnögd frid ...
("Ah, se så ...")
Här passar knappast stjärnögd frid —
men sammanbitna tänder.

Var panna borde vara slät — du lär väl varsamt klaga.
Man lärt av åskans majestät att pannan sammandraga.
För varje brandröd stridshästflock, som stora cirkus rundar,
du sänker dina ögonlock ...
("Påståendet kunde jag ...")
Du sänker dina ögonlock
och gömmer dig och blundar.

En tveksam fot, romanblå blick — ett slarvigt pansrat hjärta...
Vad gör du här? Ah, fel du gick! Vart steg ger stöt och smärta.
För visa fick du järnkoral — en skräckhymn snart du sporde.
Du tog nog fel på hundratal ...
("Mina avsikter ...")
Du tog nog fel på hundratal,
när din entré du gjorde.

Fast själv en butter man som få, och full av tankar vreda,
jag ville välva en berså åt dig i livets leda.
Och ovanför dess mörka blad, min ädle svärmarfåne,
jag hissar, åt din fristad glad ...
("Ah, se så ...")
Jag hissar, pustande men glad,
Idyllens gyllne måne!







Hitta mycket mer poesi via Bokmania, upptäckte jag nu! :)

On Earth as Vampyre sent

Utan minsta föraning bar jag hem Blood bank, den märkligt betitlade novellsamlingen innehållande diverse äventyr med huvudpersonerna från Tanya Huffs Blood-böcker, som nyligen blivit himlaskriande fel-castad tv-serie.

Täckte den vidriga omslagsbilden med klisterlappar och dök direkt på den första novellen om en av mina favoritvampyrer: Henry Fitzroy, bastard son of Henry VIII, once duke of Richmond and Somerset, Earl of Nottingham, and Lord President of the Council of the North. (För övrigt ser han snarare ut såhär än såhär. Mutter mutter.)

Denna första novell om Henry (och det är nog i ärlighetens namn bara de med honom i jag kommer att läsa) utspelar sig i London i början av 1800-talet. Och vem dyker då upp? Vem, I ask you, dyker bloody upp i en fantasyvampyrromans i det brittiska imperiet i början av 1800-talet?? George Gordon, sixth Lord Byron, that's who.

Jag älskar min mad, bad lord. Men om jag någonsin skriver något tidsresigt eller alternativhistoriskt eller ens historiskt som nuddar vid England mellan 1788 och 1824 så ska mina stackars karaktärer fanimig träffa John Keats och aldrig se röken av that other guy.