tisdagen den 18:e mars 2014

The return of Fias fantasy- och sf-lista!

Det är fem år sedan Fias fantasy- och SF-100-lista! Nog har det hänt något sedan dess, undrar Fia? Låt se. Här är min lista från då. Förändringar, med lite övertolkning:

7. Skulle ha läst The Book of Dust av Pullman om den hade kommit ut sedan dess som den skulle då! *lugnar ner sig*
 
8 + 25. Har väl läst det mesta Neil kommit ut med sedan dess.

12. Har läst mer China (totalt Perdido Street Station, Iron Council, Kraken och The City & The City) men fortfarande inte Un Lun Dun. Men jag ska!

14. Skulle ha läst mer Ellen Kushner om det kommit nåt! *lugnar ner sig*

18. Läste Rowlings pseudonymdeckare. Kate Atkinson är klart bättre om man nu ska läsa om brittiska privatdeckare! (Hon är bättre generellt också.)

19. Har läst första Temeraire-boken!

24. Har nu även läst Left Hand of Darkness av Le Guin.
 
26. Har läst de tre första Song of Ice and Fire.

27. Har läst första Malazan-boken och kommer definitivt att läsa fler; det är bara ett så stort commitment med 1000-sidorsböcker när det hela tiden kommer nya böcker ..
.
28. Har läst mer Gabaldon men fortfarande bara Lord John-böckerna; see above re. 1000-sidorsböcker.

30. Har läst mer Richard Morgan, första två (enda två utkomna) i A Land Fit For Heroes-trilogin, längtar efter trean.

33. Skulle ha läst mer Susanna Clarke om det kommit nåt! *lugnar ner sig* Ser fram mot tv-serien av Jonathan Strange & Mr Norrell.

34. Har nog läst det mesta Ajvide kommit med sedan dess. Inte Tjärven än dock, fast jag har den. Ny bok i september!

43. Har fortsatt följa Mercy Thompson-serien.

47. Läst Best Served Cold av Abercrombie.

48. Skulle läst mer om inte Poppy Z Brite, numera Billy Martin, slutat skriva ;;_;;

50. Fortsatt följa Jasper Fforde.

56. Fortsatt följa Dresden Files.

58. Läst Hyperion av Dan Simmons och försökt läsa Ilium. (Dvs rekommenderar Hyperion, Ilium not so much.)

59. Läst fler VanderMeer-antologier.

69. Regelrätt "check! har läst nu!"

76. Läst fler Discworld.

86. Läst fler Charles de Lint.

87. Skulle ha läst mer Emma Bull om det kommit nåt! *lugnar ner sig* (Både Bull och Kushner har jag läst noveller, bl a Bordertown och Shadow Unit. Men.)

måndagen den 3:e mars 2014

Bokomslagsfrustration

Problemet när man gillar en bok och gärna ofta vill rekommendera den i butiken men den har ett tveksamt omslag som får folk att räkna bort den fastän den är bra:
Problemet när det görs en tveksam tv-serie (löst) baserad på boken och de gör en utgåva med suddigt, märkligt komponerat tv-serie-omslag som får folk att ännu mer ifrågasätta ens omdöme när man rekommenderar den:
Problemet när det kommer en tredje utgåva och man tänker "Åh, tänk om de har lyckats den här gången?" och det visar sig att de istället valde att gå i en annan riktning. Rentav exakt motsatt riktning. (Det är, om jag ser rätt, inte ens tv-skådisarna, utan modeller som var det närmaste de kunde hitta på de tio minuter de tog till att leta.)
Och detta är alltså på Penguin, ett av de fyra största engelskspråkiga förlagshusen. Men på ämnet i allmänhet ska vi förstås inte glömma en av de andra fyra stora, Simon & Schuster och deras imprint Baen, med sin fantastiska omslagsestetik. Det här är min favoritsvit att visa upp för att få folk att tappa hakan:
När man kan göra fina omslag! På sistone har jag insett att när jag tänkt "O vad fint!" har det ofta, precis som på Nenes böcker, varit Anna Henriksson som har gjort dem:
http://www.sfbok.se/asp/artikel.asp?VolumeID=54721

http://www.sfbok.se/asp/artikel.asp?VolumeID=54721
Eller den spanska utgåvan av Jagannath:

Eller de nya inbundna Discworld-utgåvorna:
Och det finns många fler exempel. Varje vecka packar jag upp ett antal böcker jag inte vet det minsta om men vill ha dem för att de är så fina. Det går alltså att göra! Jag och ni vet att man inte ska döma boken efter omslaget, men faktum kvarstår: ett vackert omslag drar läsare till sig - och ett omslag som ingen verkar ha tagit på allvar är en dålig ambassadör för en bok.

onsdagen den 8:e januari 2014

Årets bästa del 2

2013 inleddes med en stor mängd riktigt bra böcker, såpass att jag var tvungen att göra en första årsbästalista redan i början av juni. Lyckligtvis bjöd även resten av året på böcker jag måste rekommendera:

Årets sista dagar bjöd på en av årets bästa böcker: i julklapp fick jag Expeditionen av Bea Uusma, årets Augustvinnare i fackboksklassen. Jag hörde Uusma på ett seminarium på Bokmässan och det var underbart inspirerande, entusiasmerande och gripande - men jag hade ändå inte kunnat föreställa mig att en bok som egentligen handlar om och består av sammanställande av fakta kunde vara så oupplåtligt spännande. Det känns hemskt med tanke på hur många år hon lagt ner på det här arbetet, men jag sträckläste boken på en dag. Och en del av mig är fortfarande kvar på isen och på Vitön. Läs!


Efter att ha läst Ha'penny av Jo Walton, som nämnt i förra årsbästalistan, var begäret efter tredje boken i trilogin stort. Olyckan när jag skulle behöva vänta månader på att den skulle komma i nytryck - och sedan lyckan när jag hittade Wolfhound Century av Peter Higgins! Smaken fyller samma behov, såtillvida smaken är 'den siste ärlige poliskommissarien i en totalitär och korrumperad stat mot överväldigande odds både personligt och professionellt'. Platsen och tiden smakar här 30-tals-Sovjet, men vi är inte i Sovjet: vi är i the Vlast, vilket är världen där den ryska folktrons väsen lurkar på gatorna medan propagandan byråkratiserar dig till döds, och Tunguska var en ängel som föll. En ängel som inte vill oss väl. Läs utförligare rec här. Uppföljaren Truth and Fear (oh noes, det här kommer ju att gå bra) är en av mina mest efterlängtade 2014.


Till slut kom ju dock Half a Crown, tredje boken i Jo Waltons Small Change-trilogi. De här ska läsas av alla. Särskilt med rådande samhällsklimat. Alternativhistorian: England slöt fred med Tyskland i början av 1940-talet. England är en fascistisk stat, som i: det är lika naturligt som det var i Tyskland på 30-talet. Angiverier. Deportationer. Flaggan, styrka, Britishness. I tredje boken är vi framme vid 1960 och "lilla" Elvira ska presenteras inför drottningen och få sin debutantsäsong innan hon börjar vid Oxford. Eller. Hon trodde det skulle vara så oskyldigt att gå med i paraden? Fosterländska sånger och en brasa. Och snart kommer Führern på statsbesök. Allt ser ljust ut. Väl? Reader, I cried. Det här är så bra, och så nära, och så trovärdigt och realistiskt, och välskrivet, och bra.

Den finlandssvenska närvaron på Fantastika, årets Swecon, var stark! En av många saker jag fick lära mig var att den finlandssvenska fantastiken vilar på två pelare -den ena är förstås Tove Jansson, och den andra är Irmelin Sandman Lilius. Jag skaffade mig genast den första Tulavall-boken, Bonadea. The elevator pitch, av mig: som om vuxenboks-Tove Jansson skulle ha skrivit om Kamomilla stad. Realistiskt, poetiskt och magiskt i ett, med enkla medel. Allra mest gripande var Joakims drömskepp, men jag älskar Bonadea och hennes svarta höna, och Svarta Havets matros, och fröken Krysantem med sina möss. Och Havsfruns igelkottar som säkerligen bor i träskor.


The Unwritten av Mike Carey och Peter Gross är en av de bästa serier graphic novels jag följer just nu. Metametalitterär realitetsutmanande trollkarlsfantasy. Tommy Taylor and the Ship that Sank Twice kan läsas när man är ikapp eller innan man har börjat läsa - det är origin stories för både Tommy Taylor, den unge trollkarlen som har ödet och magin emot sig, och för Wilson Taylor, författare till böckerna om Tommy Taylor samt far till Tom Taylor ... offer, brottsling, orsak, verkan, eller trollkarl med ödet och magin för eller emot sig ...


Efterlängade tredje boken i Engelsforstrilogin, Nyckeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, levde upp till alla förväntningar och mer därtill. Episk avslutning à la Buffy säsong 7 (och jag är alltså en av dem som gillar säsong 7!). Även här grät jag, det är inte värt att förneka.




Året då jag läste Connie Willis för första gången, men inte sista! Doomsday Book börjar i Oxford år 2054. Tidsresefakulteten vid Oxford University förbereder sig för att skicka tillbaka en historiker till år 1320 för research. Historikern är mycket väl förberedd enligt alla konstens regler. Hennes mentor tycker dock att de tekniska bitarna av leveransen genom århundradena inte har planerats och beräknats tillräckligt noga. Tänk om något går fel! Men det har gått så bra när vi skickat folk till andra världskriget och 1800-talet, som max kan vi missa nersläppet med fem dagar. Vad kan gå fel? Hint: något går fel, på båda sidor tiden. Intelligent, kusligt, gripande, genomtänkt, så välskrivet och bra på alla sätt.
(En rolig detalj: boken utspelar sig 2054 men är skriven 1992 - alltså finns inga mobiltelefoner. Skärmtelefoner, å andra sidan ...)


Sist men verkligen inte minst: Ancillary Justice av Ann Leckie. Som en inledning kan vi försöka utreda vad 'ancillary' betyder. "Underordnad; tjänande; bi-; stöd-"; "Pertaining to a maidservant; subservient or subordinate; If sth is described as ancillary, it is a small or additional part of sth else."
Det oslagbara, ostoppbara Radch-imperiet har lagt oräkneliga världar under sig med sina artificiellt intelligenta krigsskepp som agerar både som skepp och genom sina många ancillaries - soldater som samtidigt är enheter och del av en enhet. (Men hur delar man upp intelligens?) Justice of Toren, hon, skeppet, och hon, soldaten, och hon, truppen på den nyockuperade planeten, försattes i en omöjlig situation. Nu är hon ute efter rättvisa. Eller hämnd. Eller båda. Both. Both is good.
(En detalj jag gillar med den här: i Radch-språket och -kulturen är genusskillnader irrelevanta. Default-pronomen är "she". Så fort en ny karaktär omnämns är det alltid "she". Jag visste inte hur uppfriskande det skulle vara innan jag läste det.)
P.S. I Leckies värld finns en ras utomjordingar som kallas The Rrrrr. Min mentala bild av dem: (klicka bilden för länk)
http://seriewikin.serieframjandet.se/index.php/Ola

onsdagen den 11:e december 2013

Ångjul!

Många tror att det här är julens årstid. Det stämmer naturligtvis inte - det är steampunkens årstid! Bevis 1: min kära kusin har skrivit en förbålt elegant steampunk-novell som anfänger då herr och fru direktör Bojsen väntar på att borda luftskeppet nära Falu silvergruva. Bevis 2: min kära förstestyrman repriserar sin ångande, swashbuckling julkalender Ombord Frans Ferdinand, ett luftskeppsäventyr i 24 delar. Gå och läs!

söndagen den 25:e augusti 2013

Ingen reklam tack.

"Man kan använda bokbloggar för reklamkampanjer som ser ut som mouth-to-mouth-hajp! Det är jättesmart och ser inte ut som gratis b-reklam alls!"
Nej.

söndagen den 2:e juni 2013

Årets bästa - hittills

Fem månader in är det tydligen läge att göra en årsbästa-[hittills, obvs]-lista, för 2013 har redan bjudit på mycket väldigt bra.

Kate Atkinsons Life After Life och Lauren Beukes The Shining Girls är sinsemellan olika men har det gemensamt att de gör nedslag i olika år under 1900-talet, fram och tillbaka, och i orienteringens namn har kapitlen datum och år som rubrik.

I Life After Life får vi följa Ursula Todd, som föds 1910, men dör vid födseln. Och sedan föds igen 1910 och lever tills hon blir fem år. Och sedan tills hon blir åtta år. Och sedan igen tills hon blir åtta år. Och så vidare. What if you had the chance to live your life again and again, until you finally got it right? är romanens tagline, men det dröjer länge innan Ursula ens börjar ana något - outtalade instinkter får henne att vilja överleva, vilja oförklarat ändra sitt öde gång efter gång. Det hade kunnat bli hur corny som helst men blir väldigt gripande, i många tidslinjer går det riktigt illa och realismen är hjärtskärande. Allt med fantastisk tidskänsla - så illa som det kan gå 1926 är mycket på grund av att det är just 1920-talet, och världskrigens roll för hur 1900-talet ser ut är helt avgörande. Skitbra bok.

I The Shining Girls följer vi seriemördaren Harper Curtis och hans offer, framför allt den enda som överlevde, Kirby Mazrachi. Hon blev väldigt svårt skadad men klarade sig mot alla odds, och börjar praktisera som journalist för att försöka hitta något om mördaren där polisen kört fast. Och det är inte konstigt att de kört fast: Curtis är från 1930-talet, där han hittade Huset - som släpper ut honom på Chicagos gator under olika år under 1900-talet, där han hittar sina lysande flickor, dragen av deras livfullhet, och mördar dem blodigt och rituellt. Igen, fantastisk tidskänsla i alla år vi landar i, och fantastiska porträtt av kvinnor och flickor skapade av den tid de lever i, som i alla tider är en tid där de ges mindre makt och röst än män. Skitbra bok. (Eh, ta bara för givet att alla böcker i det här inlägget är skitbra, så slipper jag upprepa mig.)

En annan diptyk: Six-Gun Snow White av Catherynne M Valente och The Six-Gun Tarot av R. S. Belcher.

Snövit i Vilda Västern. Det vill säga, mythpunk av bästa sort. Silverbaronen Mr H stjäl en kvinna från Crow-folket, och deras dotter växer upp ensam - först i en sagoaktig (ensam) frihet, men sedan gifter Mr H om sig med en vit kvinna. Det är hon som ger flickan namnet Snow White, "the one thing I was not and could never be." Resten av uppväxten blir en plåga, en plåga Snow White accepterar som sin lott tills hon slutligen drar ett steck och lämnar hemmet för den hårda världen. Ett mytiskt men enkelt berättande blandas med påtaglig, skitig och våldsam realism; en rättfram och klar berättelse med massor av lager.

Cthulhu i Vilda Västern. Det vill säga, ungefär. Golgotha, Nevada, är en stad med hemligheter. Många av dem är kända för alla som bor där - det händer väldigt konstiga saker i Golgotha. Man hade kunnat tänka att staden ligger på the Hellmouth, men det är något annat som ligger begravt under den övergivna silvergruvan. Hint: eldritch evil! Ett mycket underhållande persongalleri, med en odöd/-lig sheriff, en vicesheriff som är halvblod varav hälften kan vara coyote, en bankirhustru med Modesty Blaise-förflutet, och i allmänhet folk med sadelväskorna fulla av oväntade hemligheter. Iä!



Hide Me Among the Graves av Tim Powers är en fristående uppföljare till The Stress Of Her Regard från 1989. Det var inte tänkt så, men som Powers berättar i en intervju i Locus, the research made him do it! Vampyrer som uråldriga, verkligen från-människor-väsensskilda varelser som har en oemotståndlig gentjänst för att livnära sig på ditt liv: inspiration. Dödliga musor. I TSOHR var det Byron, Keats och Shelley, här är det pre-Rafaeliterna, Christina Rossetti och Dante Gabriel Rossetti. Om ni gillar graderingar: på den enorma skalan för vampyrromaner ligger HMATG och TSOHR blodigt nära Dracula.


En annan uppföljare: Ha'penny av Jo Walton, uppföljare till Farthing, några år gammal men nu i efterlängtat nytryck. England 1949, i en alternativ historia där England slöt fred med Tredje riket 1941 och USA stannade utanför kriget. Hela kontinenten ligger under nazisterna och England blir alltmer fascistiskt - bomber, angiveri och att inte fråga efter folk som försvinner hör till vardagen. Vår huvudperson är kommissarie Carmichael på Scotland Yard. Han ser världen bli brunare och brunare och mörkare men eftersom hans överordnade vet att han själv är oönskvärd enligt fascismens normer är han en maktlös spelpjäs med bara några få medel sig till buds. Det här fallet börjar med en skådespelerska, en bomb och en genderswapped Hamlet. En väldigt dyster bok om vanmakt som man samtidigt är glad att läsa eftersom den är så jävla bra.

The Ocean at the End of the Lane, en ny Neil Gaiman-roman, släpps 18 juni. Jag har redan läst den. Jag kommer att läsa den igen. Jag har också suttit bredvid Neil Himself och ätit glass och fått boken personligen signerad, med bonus!kram! Boken är ganska kort, så ni vet (han trodde, när han började skriva, att den skulle bli en novell). Den är fantastisk. Den är vemodig. Den är kuslig. Den är vacker. Jag ska inte säga så mycket mer, för man spoilar tidigt på 200 sidor, men det finns mer i den här texten jag skrev för bokhandelns hemsida. Patrick Rothfuss sammanfattar det också ganska bra.

Helt oväntat har jag läst och älskat ett Stålmannen-album! Superman: Secret Identity av Kurt Busiek och Stuart Immonen är lysande. I en småstad i Kansas får herr och fru Kent en mörkhårig son, och deras humor är sådan att de ger honom namnet Clark. Ni kan gissa er till uppväxten av mobbing och gliringar; stulna skolväskor med "men flyg och ta den då!" och illa genomtänkta Stålmannen-relaterade presenter från släktingar. Tills den dag då unge Clark, på en av sina campingturer för att komma iväg från alla, vaknar av att han flyger. Fortsättningen innehåller allt och mer man kan önska av realistiska superhjälteberättelser. With great power comes great responsibility, och stort intresse från dem som undrar hur du fick dina great powers och vad du gör med dem. Oavsett hur den kommande Stålis-filmen är önskar jag att de hade baserat den på det här albumet istället.

En annan sort-of uppföljare: The Wind Through the Keyhole av Stephen King. Bok 8 - eller mer korrekt bok 4½ - i The Dark Tower. Mellan Wizard and Glass och Wolves of the Calla var Roland of Gilead och hans ka-tet på vandring när de plötsligt hotades av ett av de värsta väder Mid-World har att bjuda på: the starkblast. (And the intertextuality continues.) De bivackerar och för att få natten att gå berättar Roland om när han som ung gunslinger skickades ut till en gruvstad i gränsmarkerna där det sades att ett hamnskiftande monster åt folk. Inuti den här historien berättar unge Roland för ett ännu yngre ögonvittne berättelsen om Tim Ross, vars far dör strax innan skattesamlaren kommer till byn, och skattesamlaren är en viss man i svart. Det blir till att färdas along the Beam, i en omöjlig quest mot - det kan väl inte vara Maerlyn?

Saga av Brian K Vaughan och Fiona Staples har jag nu efter alla andra läst första volymen av. Hela galaxen är drabbad av kriget mellan "hornen" och "vingarna", folken från Wreath och Landfall. Alana från Landfall och Marko från Wreath har förälskat sig i varandra och deserterat, vilket inte uppskattas av makterna, så nu jagas de av två arméer och noga utvalda yrkesmördare. Trots att berättelsen går i sf-fällan "en planet - en kultur" var den rolig och inspirerande och jag ser fram mot volym två, som kommer snart. Och jag vill också ha ett trädrymdskepp!!

Och till slut, det här kan möjligen vara årtiondets nerdgasm: i augusti kommer Shakespeare's Star Wars. Det här är fullständigt jävla genialt. Det är Stjärnornas krig som det var ödesbestämt att vara: ett shakespearianskt krönikedrama, på blankvers.

 It is a period of civil war,
The spaceships of the rebels, striking swift
From base unseen, have gain'd a vict'ry o'er
The cruel Galactic Empire, now adrift. 

Alla pratar blankvers, inklusive R2D2 och jawas. Det funkar. Det är helt fantastiskt.

tisdagen den 26:e mars 2013

Bokmässerapport: Andra Världar 2013

Jag har kommit hem från fantastik-bokmässan Andra Världar 2013, och det känns verkligen som att jag har kommit hem från andra världar. Det känns som att jag har kommit tillbaka från att ha varit bergtagen i sju år - sju fruktansvärt roliga år bland trollbergets eller Faeries alla skatter. Eller ja, who am I kidding, i sällskap med Skogsrået (foto t h av Mats Karlsson). Det var väldigt märkligt att vara tillbaka i verkligheten på jobbet idag. Redan börjar jag frukta att det hela var en dröm. Men jag tog bilder, och programmet (vilket modifierades en aning) finns kvar som minnesstöd, så här följer ett försök till rapport. Temat är: ni borde ha varit där. Vi hade så himla kul. Men ni får chansen igen nästa år!


Andra Världar är en bokmässa för fantasy, science fiction, skräck, steampunk, folktro "och allt annat som tar dig med till andra världar". Detta var mässans första år.


För det första, platsen. Sägnernas Hus ligger mitt ute i sagoskogen, och det kan kanske vara svårt att leta sig dit (exakta gps-koordinater utlovas till nästa år, och bussoptionen fanns; frågor om boende besvaras på bloggen) men det är värt det. Själva mässgolvet är i vanliga fall dansbana (!) i en enorm ombyggd lada (?) vilket innebär ljus och luft och rymd och stadiga plank, hemliga vrår och gott om utrymme.

(Det är inte TARDISar. Eller är det?) Lokalen är fantastisk i sig, men ännu bättre blir det av att i Sägnernas Hus ingår ett underbart folktromuseum, där man kan vandra bland älvor, vättar och annat om man törs - mer om det nedan. Nu mer om mässan.

Utbudet och programmet: De inbjudna utställarna är i första hand författare snarare än förlag - fokus ligger på att lära känna berättarna och berättelserna, och målet är att alla som kommer ska träffa andra som tycker
att det är fantastiskt att läsa om varulvar och generationsrymdskepp, alver och rymdambassadörer. Eftersom det var mässans första år var vi tappra pionjärer som kommit dit en hanterlig mängd, vilket ledde till gott om tid att nörda loss tillsammans och ha jättekul ihop. Det blev som en blandning av sf-kongress och bokmässa; samtalet var hela tiden igång; nyfikenheten och berättarglädjen stor; träningsvärken i skrattmusklerna konstant. Programpunkten högläsning-i-ring växte fram av sig själv och gav många smakprov på texter och världar.


Några favoriter från resten av programmet: Mikael Thomasson från Sagomuseet i Ljungby är en äkta berättare som väckte folktro och sägner till liv, och sedan höll en helt spontan rundvisning inne i folktromuseet. Kristina Svensson höll en marknadsförings-workshop för författare. Och superhjältetrubadurduon Tveksamma Tvåan avslutade mässan på bästa sätt på söndagen med sånger om sagoväsen och superhjältar och miljoner andra saker, samt en mashup av I ett hus vid skogens slut och Flickan i Havanna som fick er trogna korrespondent att gråta av skratt.


Um, vad ska jag säga mer? Vi hade jättekul, det har jag sagt, eller hur? Och att det redan är avlägset som en  lycklig dröm, det har jag också sagt? Jo! Ni behöver inte bara ta mitt ord för det, andra utställare och besökare har bloggat och en länklista finns härstädes!


Följ Andra Världar på Facebook och/eller bloggen och håll utkik efter information om nästa års mässa! Vare sig om du vill komma som besökare, redo för en intrycksrik semester i sagoland/på Sirius, eller om du vill komma som utställare och visa upp dina egna skapelser. Och det behöver inte nödvändigtvis bara betyda böcker, serietecknaren Jennie Sörensen hade t ex också med sig sina gnistrande drakar.


När vi tömt mässhallen på söndagskvällen (jag hade äran att få vara en av mässgeneral Anna Vintersvärds entusiastiska minions) kändes det surrealistiskt, som om vi kanske var kvar på stadiet "men här skulle man kunna hålla en bokmässa, vore inte det coolt?" Och nu har jag uppnått nån sorts wistfulness à la Nathaniel Chanticleer och längtar tillbaka, längtar, minns fast minnena är svårgripbara och jag tänker "men kul kan det väl inte ha varit?" Jag får väl öva på att slå ihop klackarna. Leta efter bortre väggen i garderober. Titta om det sticker ut svansar ur folks byxben.


Sammanfattningsvis: fyrverkerier och jubelrop för Anna Vintersvärd, som tänkte "Det behövs en bokmässa för science fiction, fantasy och skräck", och sedan bestämde sig för att anordna den bokmässan, och sedan gjorde det! Alla medaljer och multidimensionella rosor!! Oh! Och missa inte steampunk-projektet!


Avslutar med lite fler bilder. Från mässhallarna:

Från folktromuseet; det här är nytillkomna scener, fler bilder från mitt förra besök finns här!
Maran
Den onde

Mylingen