måndag 1 december 2014

National Comic Reading Month

I år övervägde jag att göra NaNoWriMo. Efter en koll på mitt novemberschema i övrigt insåg jag att det skulle ta livet av mig. I stället uppfann jag NaCoReMo: National Comic Reading Month. En chans att läsa allt det där jag har tänkt läsa. Det blev inte riktigt en bok per dag. Men de här blev det:

Hawkeye av Matt Fraction och David Aja: vol 1: My Life as a Weapon; vol 2: Little Hits.
Vad Hawkguy gör när han inte räddar världen med Avengers. En lakonisk och lila syn på superhjältevardag. Och inte minst: inte bara Clint Barton: Kate Bishop från Young Avengers är också Hawkeye, och minst lika bra på det.

Supurbia vol 1 av Grace Randolph.
Ett gäng superhjältar (som inte alls är Justice League) har ett villakvarter som sin hemliga bas och bor där med sina familjer, med de topphemliga high tech-anläggningarna under alltihop. Det är superhjältarnas hemmafruar (och en hemmaman, och en VD) som är huvudpersonerna, och det är en dekonstruktion av superhjältemyten som är skoningslös utan att vara så gritty som t ex Watchmen.

Viktor Kasparsson: Syndaätaren av Dennis Gustafsson.
"I den svårmodiga skogen / bor en sjuk gud ..." Dikten Skogsdunkel av Edith Södergran inleder lämpligt fjärde albumet om Viktor Kasparsson, undersökare av övernaturliga och ockulta mysterier i mellankrigstidens Skåne. Historien innehåller bl a något av en origin story för Viktor: han kanske inte hade så mycket val i sin valda bana?

Locke & Key vol 3: Crown of Shadows av Joe Hill och Gabriel Rodriuez.
Det är inte fusk i NaCoReMo att smyga in en serie man ändå har pågående, särskilt inte när den är så kusligt bra som Locke & Key. En familj attackeras brutalt och pappan mördas; de traumatiserade överlevarna flyttar tillbaka till släkthuset Key House i Lovecraft, New England. Där inser de snart att fasorna bara börjat. Volym tre var lite av ett monsteroftheweek-avsnitt men L&K är ändå goood shit.

20th Century Boys vol 1 av Naoki Urasawa.
Intrikat intrigbygge i flera tidsplan om några män som var kompisar som små men vars liv tagit flera olika vägar. En av dem börjar märka att den hemliga klubben de hade som små börjar få märkliga ekon i nutiden, bundet till en serie synbarliga självmord. Det är en lång serie, men om det avancerade pusslet håller hela vägen kommer det att vara värt det.

Rat Queens vol 1: Sass and Sorcery av Kurtis J Wiebe och Roc Upchurch.
Kul, kärleksfull pastisch på dungeon crawling-rollspel och quest-fantasy. Den städade staden Palisade är trött på banden av äventyrare som hänger på stadens värdshus i väntan på män i slokhattar som ska erbjuda dem äventyr - för medan de väntar bara slåss de. Värst är Rat Queens, gänget som består av "Hannah the Rockabilly Elven Mage, Violet the Hipster Dwarven Fighter, Dee the Atheist Human Cleric and Betty the Hippy Smidgen Thief."

Chew vol 1: Taster's Choice av John Layman och Rob Guillory.
Mörk, konstig och bra; bör ej läsas medan man äter. Polisen Tony Chu har den märkliga förmågan att han får psykiska intryck av någots historia när han äter det. Det kan komma till motbjudande användning vid t ex mordfall. Han värvas till specialpolisavdelningen inom FDA, en organisation som är särskilt mäktig och hemlig i fågelinfluensans spår. Specialavdelningen undersöker minst sagt konstiga fall.

Sex Criminals vol 1 av Matt Fraction och Chip Zdarsky.
Missförstå titeln rätt; sex skildras positivt och de begår brott för att rädda ett bibliotek. Det handlar om två personer som har förmågan/förbannelsen att när de får orgasm så stannar tiden för alla utom de själva, de kan gå runt i en icke-tid där bara de rör sig. Det är en ensam tillvaro tills de hittar varandra. Sedan kommer de på en plan för att rädda hennes nedläggningshotade bibliotek. Första kapitlet, med den kvinnliga huvudpersonen, var awesome. Den manliga huvudpersonen ... not so much. Hoppas att dynamiken mellan dem blir bättre i det följande.

Courtney Crumrin vol 1: The Night Things av Ted Naifeh.
Courtney och hennes föräldrar flyttar in i gammalfarbrorns spökslott till hus, där det är lätt att se monster och oknytt i skuggorna och lätt att tänka sig att farbrorns gamla böcker är magiböcker. Det är de naturligtvis, och monstren och oknytten är verkliga, och det gäller för Courtney att noga lära sig reglerna för hur hon ska interagera med den här nya världen. Vad är t ex för- och nackdelar med att använda svart magi mot mobbare?

American Vampire vol 1 av Stephen King, Scott Snyder och Rafael Albuquerque.
Historien om Skinner Sweet, den förste amerikanske vampyren (som naturligtvis är mer badass än mesiga europeiska vampyrer) berättas i två tidsplan: hur vilda Västern-banditen Sweet blev vampyr, och vad som händer när hans nemesisar (nemeses?) på 30-talet ger sig på en ung skådespelerska med Hollywood-drömmar. Snyder och King är lite för glada i "mina vampyrer är mer badass än dina, pilutta dig". 

Gotham Central vol 1: In the Line of Duty av Greg Rucka och Ed Brubaker.
Följer de vanliga mänskliga poliserna i Gothams rättväsende. Hur kan vanligt polisarbete stå sig mot superskurkar? Hur kan polisen hålla moralen uppe när så många fall slutar med att Läderlappen bara sveper in och buntar ihop alltihop? Särskilt med tanke på Gothams långa historia av korruption. Realistiskt, mörkt, och inte bara bra i sig utan förstås också bra komplement till Gotham s1.

Young Avengers vol 1: Style > Substance av Kieron Gillen och Jamie McKelvie.
Följer Avengers "ungdomslag" i sin andra inkarnation. Wiccan och Hulkling har lagt superhjältandet på hyllan efter att det gick så åt pipan förra gången, men så dyker den pånyttfödde unge Loki upp för att put the band back together. Alla vet förstås att man inte ska lita på Loki, men på något vis verkar det ändå bli som han vill det. Lols, feels, en skopa awesomesauce + Loki being a lil shit (or not?).

The Wicked + The Divine vol 1: The Faust Act av Kieron Gillen och Jamie McKelvie.
"Please allow me to introduce myself, I'm a very stylish David Bowie..." Var nittionde år återföds tolv gudar som människor för att dyrkas i två år och sedan dö. Påstår iallafall de tolv rockstjärnor som hävdar att de är gudar, och som definitivt dyrkas på scener världen över.  Men alla dyrkar dem inte: efter ett mordförsök hämnas sångerskan som påstår att hon är Lucifer på ett sätt som är väldigt act of god, och frågan blir: är de de utger sig för, och vad innebär då det?

Fatale vol 1: Death Chases Me av Ed Brubaker och Sean Phillips.
Blev en nja. För allvarligt, femme fatale-tropen? Här verkar det som att det finns någon övernaturlig förklaring som kanske framkommer i följande delar, men "hon rår verkligen inte för det, hon är maktlös mot att hon är en femme fatale" gör det nästan ännu värre.

Batgirl vol 1: The Darkest Reflection av Gail Simone och Ardian Syaf.
Var tyvärr också lite underwhelming. Kanske för att jag jämför med den enastående Williams/Haden Blackman-Batwoman, kanske för att jag inte följer hela Gotham-fältet inom New 52. Gillade verkligen Barbara, men tyckte att skurken var rätt platt, och vill informera Syaf om the Hawkeye initiative.

Nemo: Heart of Ice av Alan Moore och Kevin O'Neill.
Kapten Nemos dotter i the mountains of madness. Det vill säga: Nemos dotter Janni, som dök upp i League of Extraordinary Gentlemen (and the ship! the black raider!), tycker att det måste finnas mer i livet än sjöröveri och styr Nautilus till Sydpolen, där oväntade och minst sagt trippiga saker väntar ... 'Ware pengwings!!!

Sweet Tooth volymer 1-4 av Jeff Lemire.
Den här förälskade jag mig helt i. Tecknarstilen är lite "trasig" men världen det utspelar sig i, och alla karaktärerna, är trasiga. Blurben på första är "Mad Max with antlers" men det är snarare The Road, med en ensam pojke med rådjurshorn mitt i. Världen har gått under, nästan alla har dött, alla barn som föds är märkliga djurhybrider. Nioårige Gus lämnar skogen för första gången när hans far dör trots att fadern alltid varnat honom: där ute finns bara fördärv och elakhet. Hans möte med världen motbevisar inte faderns dom. Men vad ligger bakom alltihop? Jag skulle sträckläst hela serien om vi haft femman och sexan inne.

East of West vol 1: The Promise av Jonathan Hickman och Nick Dragotta.
Post- och preapokalyptisk mytologisk sf-western. Apokalypsens fyra ryttare är inte helt överens om hur död, blod och elände ska gå till. Rätt förvirrande i början, och jag kommer att behöva läsa vidare för att begripa vad som händer. Men försiktigt positiv, om än osäker kring lotus-symboliken?

Blacksad av Juan Diaz Canales och Juanjo Guarnido.
Fenomenal 50-talsnoir som fabel. I början undrade jag om det var att t ex katter var afroamerikaner och hundar var vita (jmf Maus) men sen kom det fram att bokstavligen vita djur av alla arter räknar sig överlägsna färgade djur, och sen kom McCarthyismen ovanpå det med allt annat, så ja, fenomenal 50-talsnoir. Min headcanon är att Blacksad är i samma universum som lika "trodde du att fabler var gulliga? sorry 'bout the broken bones" Grandville av Bryan Talbot.


The Ultimates vol 1: Super-Human av Mark Millar och Bryan Hitch.
Efter halva hade jag formulerat omdömet: Det verkar vara deprimerande som fan att vara superhjälte. Hjältedekonstruering as we like it. Men sen var Millar tvungen att rulla ut "Om hon bara hade varit snällare mot honom hade han inte behövt bli våldsam." Inte bara en utan två gånger. Urk.

The Unwritten vol 10: War Stories av Mike Carey och Peter Gross.
The Unwritten är en av mina bästa pågående serier. Metalitteratur i alla dimensioner; Berättandet/Berättelsen som det eviga, ständiga, alltid föränderliga och förändrande - tills någon försöker slänga en spann jord i maskineriet och stoppa allt. I detta det näst sista albumet är apokalypsen här, men den metalitterära apokalypsen liknar ingen annan - samtidigt som den innefattar alla andra apokalypser.

söndag 5 oktober 2014

Jättesen kongressrapport från LonCon 3, Worldcon 2014

Eller iallafall citat och intryck från paneler, föreläsningar och liknande.

med Paul Cornell, Liz Bourke, Freda Warrington, Robin Hobb, Sophia McDougall
 
 
med Jenny Blackford, Amal El-Mohtar, Greer Gilman, Neil Williamson, Catherynne M. Valente
 
med Roz J Kaveney, Alex Dally MacFarlane, Julia Rios, Geoff Ryman, Mary Talbot
 
med Elisabeth Waters, John Dodd, Sarah J Maas, Sarah Rees Brennan, Leigh Bardugo
 
med AJ Hall, Amy S Sturgis
 
referat av tre akademiska avhandlingar, med Julie Hofmann, Frances Foster, Liz Gloyn, Sibylle Machat
 
med Kate Elliott, Nic Clarke, Edward James, Kari Sperring, Jenny Blackford
 
med Liz Bourke, Kari Sperring, Karen Miller, Sarah Ash, William B. Hafford
 
med Duncan Lawie, S. J. Groenewegen, Tanya Huff, Ann Leckie
 
med Ellen Klages, Tanya Huff, Mur Lafferty, Darren Nash, Connie Willis, Simon R Green
 
med Jeanne Gomoll, Rachel Coleman, Kristina Knaving, Liesel Schwarz, Rebecca Levene
 
med Alvaro Zinos-Amaro, Paul Kincaid, Elizabeth Hand, Liza Groen Trombi, Matt Hilliard
 
med Geoffrey Landis, Joe Haldeman, Gillian Polack, Suzanne Palmer, Ian Watson
 

Jättesen kongressrapport 14: How To Read Safely in a Science Fictional Universe: Coping With Time Travel Narratives

Ungefär lika försenat som mina utlovade inlägg med londontihps: Några glimtar från paneler och föredrag på LonCon3, 2014 års Worldcon. (Det här blir väldigt svengelskt, sorry.)

How To Read Safely in a Science Fictional Universe: Coping With Time Travel Narratives
med Geoffrey Landis, Joe Haldeman, Gillian Polack, Suzanne Palmer, Ian Watson

Tidsresehistorier: Seeing who we are by seeing people who are different; changing the context of the human experience. Men det kan förstås också vara t ex pikaresk, en utflykt i spännande historia eller en studie i kausalitet.

Precis som nu i Rymdslottet påpekas att man måste resa i både rum och tid eftersom universum rör sig hela tiden. ”The math is a bit hard …” Blir till banter: ”You ignore chrono-spatial stickiness!” ”No, you see, if you had a machine, with a button … ” Komplicerar också saken: universum är olika åldrar i olika delar.

Paradox is the shiny Grail of awful things you can do to your character. (Och ändå: We are compassionate compared to mainstream authors who adopt our tropes.)

Tropen att tiden rättar till sig själv, att de stora skeendena inte går att ändra. Huruvida man minns den gamla tidslinjen om man ändrar den till något nytt. Multipla/parallella universa som följd? Att skapa ett annorlunda nu är fusk! För då har du inte rest tillbaka i din tidslinje. Föreslås att om multipla universa inte är möjligt måste tidsesor eliminera sig själva om de någonsin blir möjliga …
History changes all the time.” ”But the past doesn't change.” ”How do you know that, objectively?”

Jättesen kongressrapport 13: The Art of Reviewing

Ungefär lika försenat som mina utlovade inlägg med londontihps: Några glimtar från paneler och föredrag på LonCon3, 2014 års Worldcon. (Det här blir väldigt svengelskt, sorry.)

The Art of Reviewing
med Alvaro Zinos-Amaro, Paul Kincaid, Elizabeth Hand, Liza Groen Trombi, Matt Hilliard

- How do we lift reviewing to an art form?
- Get bloody good writers.

Estetik är viktigt även i recensioner. Det ska vara pleasurable reading.

Tänk på att honour the author's intent, och vid behov peka ut var verket missade att nå det målet.

The reviewer is always on the quest for the delight in the book, the book that lights up your life. Negative reviews are generally written out of sadness and disappointment.

Vem man skriver till. ”I write reviews for me: to explain to myself my reaction to the book.”

Jättesen kongressrapport 12: We Have Always Fought

Ungefär lika försenat som mina utlovade inlägg med londontips: Några glimtar från paneler och föredrag på LonCon3, 2014 års Worldcon. (Det här blir väldigt svengelskt, sorry.)


We Have Always Fought.
med Jeanne Gomoll, Rachel Coleman, Kristina Knaving, Liesel Schwarz, Rebecca Levene

Utifrån Kameron Hurleys essä, som alla ska läsa.
Even as llamas we've internalised the story of llamas and tell them, because they're common, known and accepted.

The space to have our stories told; all our stories.

Kvinnliga historiska karaktärer som nämns: Julie d'Aubigny, Madame La Maupin (duels, seducing a nun, mezzosoprano), kvinnliga flygare (Sabiha Gökçen, dotter till Kemal Atatürk; kvinnliga flygplansbyggare som flög stridsplanen till flygfälten, över hela landet)

History's narratives ”Man vs nature; Man vs man; Man vs god" osv.

Historia och fantasy handlar ofta om överklassen och krigare som om dessa är de enda movers & shakers, som om detta är de enda planen där förändring och drama och förändring av sociala strukturer händer.

Vilken ”historia” är ”viktig”?!

Alla problemen med att ””hård SF”” kodifieras som ””manlig”” och ””mjuk SF”” kodifieras som ””kvinnlig” och inte minst vice versa.

”You have to be more sure of yourself when talking about women in history because you will be challenged.”

Ching Shih beskrivs som ”One of the most successful pirates” eller ”The most successful female pirate” när hon i själva verket är den mest framgångsrika piraten någonsin enligt vilka kriterier alls överhuvudtaget.

”She wrote it, but she had help. She wrote it, but she's an anomaly. She wrote it, but she only wrote one. She wrote it, but she wrote about women.” Etc (Joanna Russ).

Women are expected to be Ginger Rogers: to do everything Fred Astaire did but backwards and without looking.

It's not just lazy not to write non-superheroes, it also means the non-amazing are rejected. ”Equality is not when great women reach the top but when mediocre women reach as far as mediocre men.”


Jättesen kongressrapport 11: So Grim. Much Serious. Wow.

Ungefär lika försenat som mina utlovade inlägg med londontips: Några glimtar från paneler och föredrag på LonCon3, 2014 års Worldcon. (Det här blir väldigt svengelskt, sorry.)

So Grim. Much Serious. Wow.
med Ellen Klages, Tanya Huff, Mur Lafferty, Darren Nash, Connie Willis, Simon R Green

Om humor.

”Drama can have so-so parts, comedy has to be funny all the time.” 
"Timing is harder in print.” 
”Your type-writer does not go 'huh-huh'.” 
”You find yourself wondering if 'maybe' is funnier than 'perhaps'.”

Allmänt uppror mot att komedi skulle vara mindre seriöst än ”seriös” litteratur.

Effektiv metod: the running gag – the accumulative joke.

”Monty Python has built-in context. You know something's going to happen, but not what.”

Comedy =/= jokes. Jokes more likely to bomb, stable comedy more likely to hold up. Comedy is about the human condition. The grimmer the story the more comedy we make about it. We laugh so we don't scream.

Den komiska karaktären: författaren behöver vara på hens sida. Hen är inte komisk i sina egna ögon.

”The best comedy can end up making you cry.”

(Tips som nämndes att kolla upp: Filmen Grabbers: irländsk skräckfilm med invaderande tentakelmonster, och det säkraste sättet att överleva är att vara berusad. TV-serier: Brooklyn 99, The Unusuals, The Specials. Böcker: Bellweather, Even the Queen.)

Jättesen kongressrapport 10: A Queerer War

Ungefär lika försenat som mina utlovade inlägg med londontips: Några glimtar från paneler och föredrag på LonCon3, 2014 års Worldcon. (Det här blir väldigt svengelskt, sorry.)

A Queerer War
med Duncan Lawie, S. J. Groenewegen, Tanya Huff, Ann Leckie

TH: All my characters are bisexual unless I specifically state otherwise. Moderator: Did the military setting change anything to that approach? TH: No.
(Roligt när moderatorn frågar TH om hon skrivit något annat än militär-sf och hon börjar räkna upp. När hon hållit på ett tag säger han ”OK, get it” och hon ”I'm not done.”)

”It doesn't matter where the book is set, it's where it's written from.”

AL: The stories we read affect how we organise the world around us, and thereby how we treat each other. Authors need to be true to themselves AND think about their assumptions and angles, to SEE what they're doing. Fiction provides the models by which we see the world. (Great power, with which comes great responsibility.)

TH: When the ”war is a masculine thing” comes up, my wife always says, ”Margaret Thatcher”.

Representation!!! The you-shaped door.