Bokmässerapport: Andra Världar 2013

Jag har kommit hem från fantastik-bokmässan Andra Världar 2013, och det känns verkligen som att jag har kommit hem från andra världar. Det känns som att jag har kommit tillbaka från att ha varit bergtagen i sju år - sju fruktansvärt roliga år bland trollbergets eller Faeries alla skatter. Eller ja, who am I kidding, i sällskap med Skogsrået (foto t h av Mats Karlsson). Det var väldigt märkligt att vara tillbaka i verkligheten på jobbet idag. Redan börjar jag frukta att det hela var en dröm. Men jag tog bilder, och programmet (vilket modifierades en aning) finns kvar som minnesstöd, så här följer ett försök till rapport. Temat är: ni borde ha varit där. Vi hade så himla kul. Men ni får chansen igen nästa år!


Andra Världar är en bokmässa för fantasy, science fiction, skräck, steampunk, folktro "och allt annat som tar dig med till andra världar". Detta var mässans första år.


För det första, platsen. Sägnernas Hus ligger mitt ute i sagoskogen, och det kan kanske vara svårt att leta sig dit (exakta gps-koordinater utlovas till nästa år, och bussoptionen fanns; frågor om boende besvaras på bloggen) men det är så värt det. Själva mässgolvet är i vanliga fall dansbana (!) i en enorm ombyggd lada (?) vilket innebär ljus och luft och rymd och stadiga plank, hemliga vrår och gott om utrymme.

(Det är inte TARDISar. Eller är det?) Lokalen är fantastisk i sig, men ännu bättre blir det av att i Sägnernas Hus ingår ett underbart folktromuseum, där man kan vandra bland älvor, vättar och annat om man törs - mer om det nedan. Nu mer om mässan.

Utbudet och programmet: De inbjudna utställarna är i första hand författare snarare än förlag - fokus ligger på att lära känna berättarna och berättelserna, och målet är att alla som kommer ska träffa andra som tycker

att det är fantastiskt att läsa om varulvar och generationsrymdskepp, alver och rymdambassadörer. Eftersom det var mässans första år var vi tappra pionjärer som kommit dit en hanterlig mängd, vilket ledde till gott om tid att nörda loss tillsammans och ha jättekul ihop. Det blev som en blandning av sf-kongress och bokmässa; samtalet var hela tiden igång; nyfikenheten och berättarglädjen stor; träningsvärken i skrattmusklerna konstant. Programpunkten högläsning-i-ring växte fram av sig själv och gav många smakprov på texter och världar.

Några favoriter från resten av programmet: Mikael Thomasson från Sagomuseet i Ljungby är en äkta berättare som väckte folktro och sägner till liv, och sedan höll en helt spontan rundvisning inne i folktromuseet. Kristina Svensson höll en marknadsförings-workshop för författare. Och superhjältetrubadurduon Tveksamma Tvåan avslutade mässan på bästa sätt på söndagen med sånger om sagoväsen och superhjältar och miljoner andra saker, samt en mashup av I ett hus vid skogens slut och Flickan i Havanna som fick er trogna korrespondent att gråta av skratt.


Um, vad ska jag säga mer? Vi hade jättekul, det har jag sagt, eller hur? Och att det redan är avlägset som en  lycklig dröm, det har jag också sagt? Jo! Ni behöver inte bara ta mitt ord för det, andra utställare och besökare har bloggat och en länklista finns härstädes!

Följ Andra Världar på Facebook och/eller bloggen och håll utkik efter information om nästa års mässa! Vare sig om du vill komma som besökare, redo för en intrycksrik semester i sagoland/på Sirius, eller om du vill komma som utställare och visa upp dina egna skapelser. Och det behöver inte nödvändigtvis bara betyda böcker, serietecknaren Jennie Sörensen hade t ex också med sig sina gnistrande drakar.


När vi tömt mässhallen på söndagskvällen (jag hade äran att få vara en av mässgeneral Anna Vintersvärds entusiastiska minions) kändes det surrealistiskt, som om vi kanske var kvar på stadiet "men här skulle man kunna hålla en bokmässa, vore inte det coolt?" Och nu har jag uppnått nån sorts wistfulness à la Nathaniel Chanticleer och längtar tillbaka, längtar, minns fast minnena är svårgripbara och jag tänker "men så kul kan det väl inte ha varit?" Jag får väl öva på att slå ihop klackarna. Leta efter bortre väggen i garderober. Titta om det sticker ut svansar ur folks byxben.


Sammanfattningsvis: fyrverkerier och jubelrop för Anna Vintersvärd, som tänkte "Det behövs en bokmässa för science fiction, fantasy och skräck", och sedan bestämde sig för att anordna den bokmässan, och sedan gjorde det! Alla medaljer och multidimensionella rosor!! Oh! Och missa inte steampunk-projektet!


Avslutar med lite fler bilder. Från mässhallarna:

Från folktromuseet; det här är nytillkomna scener, fler bilder från mitt förra besök finns här!
Maran

Den onde

Mylingen

The Quantum Thief av Hannu Rajaniemi

Nu har jag, efter så många andra, läst 2010 års kanske största sf-debut, The Quantum Thief av Hannu Rajaniemi. Och jag vill utnämna den till Good Shit. Så fort jag kommer till jobbet på tisdag tänker jag förhandsboka uppföljaren.

Den lyckas med konststycket att vara "hard sf" samtidigt som den är en bladvändar-spännande tjuv vs. deckare-/konspirations-historia. Att Rajaniemi är en bra författare märks inte bara i att han lyckas med detta, utan också i många eleganta formuleringar och en snygg berättarstruktur.

Apropå: en definition av "hard sf" jag kom på under läsandet: sf för sf-läsare. Om man inte redan är verserad i futuristisk hi-tech och postmänskliga samhällen kan det nog vara mycket i boken som är för konstigt för att man ska hänga med i handlingen. Särskilt som Rajaniemi använder sig av ett minimum (ibland mindre) av "As you know, Bob" och infodumpar. Men om man hänger med så förklaras det mesta tillräckligt av sammanhanget.

Jag tror också att Rajaniemi hade väldigt roligt medan han skrev boken. Några associationer jag gjorde: Zaphod Beeblebrox, Sherlock (mind palace!), horcruxes, Schrödingers mästerkatt i stövlar, och en kort Vader/Luke-scen. Många gånger under läsningen upptäckte jag att jag satt och fnissade eller log bara över att det var så smart, kul och välskrivet.

Dock har jag invändningar mot det amerikanska pocketomslaget ovan. Både Mieli och tjuven ska vara mer mörkhyade; hon har asiatiska drag, och om det är den scenen jag tror så ska han ha kortklippt gråsprängt hår. Och hennes vingar är silver. :p

Nu tror jag att jag ska läsa dessert i form av Rob Thurmans Doubletake, innan jag ger mig på nästa huvudrätt, Range of Ghosts av Elizabeth Bear.

Life, Whoniverse and everything

11 mars är tydligen gemensam födelsedag för Douglas Adams, Alex Kingston och John Barrowman. Alltså önskar jag mig ett avsnitt av Doctor Who eller Torchwood med Captain Jack Harkness och River Song, skrivet av Douglas Adams.
Det kan funka. Douglas började som, bland annat, författare till Doctor Who och Monty Python. (Ett av hans ofilmade Who-manus överlevde i muterad form genom Professor Chronotis i Dirk Gently, och har nu gjorts till en Who-roman också.) Jag tänker att vi skickar TARDIS till att hämta herr Adams nån gång på 90-talet; vi låter honom se igenom dvd-boxarna med nionde, tionde och elfte doktorn + Torchwood, vi låter honom träffa John och Alex, och sedan sätter vi oss i tv-soffan och bara väntar på the most gratuitous use of the word ‘Belgium’.

Tematrio: Läst i sommar

Lyrans tematrio den här veckan vill att vi ska berätta om tre minnesvärda texter (romaner, noveller etc) som vi läst i sommar. Utmärkt, underlättar för mig att blogga ikapp litegrann ;) De tre bästa jag läst sen förra gången jag bloggade ikapp:

1: Kate Atkinson: Started early, took my dog
Jag gillar verkligen Kate Atkinson. Hennes senaste fyra böcker ser lite grann ut som deckare om man sneglar på dem snabbt, men jag skulle snarare föra dem till genren Riktigt Bra Romaner. Huvudpersonen Jackson Brodie (som jag också gillar skarpt) är f.d. snut och numera f.d. privatdeckare, och det brukar begås brott, och gamla brott brukar komma upp till ytan. Men det handlar i första hand om de inblandade människorna, hur det har påverkat dem att drabbas av eller begå brotten - och om de brott man begår för att försöka göra gott, försöka förhindra värre (?) brott. Ett ledmotiv i Started early, took my dog är ramsan For want of a nail, vilket innebar att mitt mentala soundtrack till boken blev Tom Waits' Misery's the river of the world. Ett rätt passande soundtrack, men det finns ljusglimtar av hopp också.

Jackson Brodie-böckerna rekommenderas mycket varmt; börja med Case Histories. Atkinson låter många olika personer berätta ur sina perspektiv, utifrån sina bakgrunder och motiv, och böckerna blir en både breda och gripande.

2: Neil Gaiman: Marvel 1602
Upplägget är rätt enkelt: Neil Gaiman tar 1900-talets superhjältar - X-Men, Fantastiska fyran, Avengers, Daredevil, Spindelmannen, Captain America m fl - och släpper ner dem år 1602 bland Drottning Elizabeth, inkvisition och första kolonin i Amerika. Och resultatet blir helt fantastiskt. Väldigt välfungerande alternativhistoria: påläst både om dåtiden och nutiden. Det är en mörk och dramatisk story samtidigt som den har den glimt i ögat som behövs när man tar 1900-talets superhjältar och släpper ner dem år 1602. Hela biten när tidsdimensionerna ska förklaras blir lite fånig, men resten är såpass gôrbra att det är okej.

3: Dan Simmons: Hyperion
Riktigt bra rymdopera. Den är upplagd à la Canterbury tales: de sju resenärerna som skickas till den farliga och halvt okända planeten Hyperion berättar en i taget sin historia. Genom deras historier får man inte bara lära känna dem som personer - lite i taget kommer det också fram hur galaxen de lever i ser ut, hur den har blivit som den är, vilka konflikter som finns på många olika plan. Ett rejält och imponerande världs- och romanbygge (med bara lite corniness här och där) som kommer att fortsätta i tre böcker till.

Alla böckerna har tagit sina titlar från dikter av John Keats, och detta är långt ifrån de enda Keats-referenserna. Förutom att Keats' Hyperion-dikter är sammankopplade med handlingen figurerar även andra av hans dikter och han själv som historisk person - och den enda (suck) kvinnliga huvudpersonen heter Brawne Lamia (LOL om man kan sin Keats). Och sedan, i en scen som är en tiopoängare av flera skäl, dyker han tillochmed upp personligen! På sätt och vis ...

Så här gör man en tribut till sin favoritförfattare.

Sommar- och semesterläsningen ...

Dan Simmons: Hyperion
håller jag på med just nu. En positiv överraskning. Jag blev besviken på Ilium, men lovades att Simmons egentligen är en bra författare, och det visar sig stämma utmärkt. Space opera med hemligheter som släpps lite efterhand, Canterbury Tales-upplägg, Keats-referenser, och kopplingar till bland annat Heart of Darkness och Beowulf. Och dessutom har han humor.

John Keats: The Fall of Hyperion
ska jag läsa i samband med Simmons. Keats Hyperion har jag nyss läst, och The Fall of är en sorts "author's preferred version", och båda blir nog bra att ha med sig i läsningen av Simmons svit.

Och efter dem, under väntan på semestern och under semestern själv, ska jag läsa vad jag hinner av dessa:

China Miéville: Kraken
Goa förväntningar på den här. Miéville blir bättre och bättre bok för bok; The City & the City var ju utmärkt (även om jag kanske gillade Iron Council lite mer); och enligt vad jag hört och läst kan det här mycket riktigt vara hans bästa hittills. Som om inte det var nog utspelar den sig i London, med jättebläckfiskar, magiker, kultister, demoner, andar från forntida egypten, Scotland Yards Arkiv X-avdelning, och en museiintendent i huvudrollen.

Margo Lanagan: Tender Morsels
Höga förväntningar här också. Mörk, rentav oroande, sagoomberättning, " characters that are vivid, passionate, flawed and fiercely devoted to their hearts' desires, whether these desires are good or evil." "Capable of blasting an entire genre out of the water with its audacity and grace" enligt en blurb; "deeply strange in the best possible way" enligt Jeff VanderMeer.

Paolo Bacigalupi: The Windup Girl
Apropå höga förväntningar. Nebula Award för bästa roman, Locus Award för bästa debutroman, Hugo-nominering för bästa roman (i gôtt fint sällskap), och i princip alla "Best novel of the year"-listor, inom både sf och mainstream. Och nästan förstummade lovord av folk som läst den. Och så nya genre-beteckningen "biopunk" förstås. Spännande.

Cherie Priest: Boneshaker
Apropå höga förväntningar. Också en Locus Award, bästa sf, och också en Hugo-nominering. Och lyckliga, steamiga, punkiga, skitiga, goggles- och gasmask-klädda lovord (med zombies) av folk som läst den (t ex här och här).




George R. R. Martin: A Clash of Kings
Här behövs inga höga förväntningar: jag vet att det kommer att vara bra. A Game of Thrones kicked epic fantasy ass (emphasis on kick, with knights who say "fuck") och den kommande tv-serien kommer att bli nästa års bästa tv-serie. Det måste den bli. Det kommer den att bli.



Helen Oyeyemi: The Icarus Girl
En födelsedagsbok som jag blev väldigt nyfiken på. Tvilling-/dubbel/halv-/spegel-temat är alltid intressant, och det är skönt och gott att läsa flickårsskildringar som kontrast till alla pojkårsskildringar därute. Men jag tror att jag får ha ganska mycket avstånd mellan den och Tender Morsels...


Neil Gaiman m fl: Marvel 1602
Aah, åter till Elisabetanska England. Nu i sällskap med Marvels transponerade och periodifierade superhjältar och mutanter, och i sällskap med Neil förstås.






Bryan Lee O'Malley: Scott Pilgrim 1
Trailersarna till filmen är gulligt eller fånigt nördiga. Kan vara uselt, kan vara en ny Bill & Ted. Jag grundar genom att läsa boken, helt enkelt.






Sharon Ashwood: Ravenous
Man behöver ju lite fantzy också! Och den här har fått bra word-of-mouth. Ny bekantskap!

Rachel Caine: Midnight Alley

Och man behöver lite young adult-vampyrer-fantzy. Väldigt gärna i form av Morganville Vampires, som har fina Buffy-vibbar. Både i att vampyrerna är rovdjur och farliga, och i att huvudpersonerna är ett scoobies-esque gäng.




Tim Powers: On Stranger Tides
Pirater! Jag storgillade både The Anubis Gates och The Stress of Her Regard, så Powers är En Av De Bra. Och den här handlar inte bara om pirater, den gör så till den milda grad att nästa Pirates of the Caribbean-film ska vara (löst) baserad på den. I can has plz kthxbai.



Mike Mignola: Seed of Destruction
Första Hellboy-albumet. Hög tid helt enkelt!!








David Petersen: Mouse Guard, Winter 1152
Första albumet var helt underbart; ser fram mot att få läsa mer om de tappra mössens äventyr. Och en vinterhistoria kanske blir lite svalkande?

Shades of Grey av Jasper Fforde

Omslaget på Jasper Ffordes nya bok Shades of Grey (första i en ny serie) är designat som painting-by-numbers. Alltså...
Före och efter:











Läs mer om den här.

Första mening:

It began with my father not wanting to see the Last Rabbit, and ended up with me being eaten by a carnivorous plant.

vilket placerar den mellan The Stars' Tennis Balls och Anansi Boys.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: The end of the world as we know it. - Just because you’re paranoid. - Make ’em laugh. - Rule Britannia. - Dystopia.

Ilium av Dan Simmons

Ilium var tyvärr en besvikelse. När det kunde ha blivit så bra.

Vi har olympiska gudar på Mars (förstås) som har återupplivat trojanska kriget för sitt höga nöjes skull medelst genteknik, teleportering, litteraturvetenskap och öde - och vi har sentienta robotar från Jupiter som analyserar Shakespeare och Proust - och vi har Jorden efter "the post-humans" där folk dödas av dinosaurier men får tillbaka sin kropp, men inte har eller vill ha minsta hum om historia förutom några få personer som ställer obekväma frågor. Och tydligen har vi en författare som kan skriva riktigt bra böcker - kloka människor med god smak lovprisar såväl Hyperion-sviten som Song of Kali.

Men tyvärr är Ilium skriven av en tonårsgrabb "med Tom Clancy-psykos". Stilen är tafflig, upprepande och amatörmässig - och det viktigaste med de kvinnliga karaktärerna är hur vackra de är, och det är helt avgörande att i alla lägen skildra var deras bröst befinner sig. Om jag haft all tid i världen kanske jag hade orkat igenom boken för de överärgade potentiella godbitarnas skull, men det har jag inte: gav upp på sidan 175. Jag måste nog läsa någon av Simmons bra böcker för att skölja hjärnan.

Första meningar:

Rage.
Sing, O Muse, of the rage of Achilles, of Peleus' son, murderous, mankiller, fated to die, sing of the rage that cost the Achaeans so many good men and sent so many vital, hearty souls down to the dreary House of Death.

vilket placerar den mellan I Brokiga Blads vatten och Deathnote vol 3.

Jeanette Winterson har fel.

Minst lika oväntat för mig som för någon annan, jag älskar ju hennes böcker. Men, ur en intervju i Sydsvenskan:

Jeanette Winterson ogillar inte genren science fiction. Hon hatar den. (...) Hon anser att skillnaden mellan genreböcker och litteratur handlar om kvalitet.

Det vill säga, om en bok är science fiction så kan den inte vara bra - och om den är bra så kan den inte vara science fiction. Problemet med detta är att det är fullständigt inkorrekt. Tro't eller ej, men det finns science fiction som håller hög litterär kvalitet. Till exempel finns det en författare som heter Jeanette Winterson som har skrivit en science fiction-roman som heter The Stone Gods, som är väldigt bra.

Jo, jag är hemskt ledsen, men om du placerar din huvudperson och hennes robot-älskarinna på ett rymdskepp som är på väg att kolonisera en ny planet, så är det science fiction. Och tyvärr, jag vet att det gör det mycket svårare att generalisera, men science fiction av Space Viking-slaget är en minoritet - vilket gör det extra tråkigt att mugglare tror att all science fiction är precis och bara som Space Viking. Suck.

And another thing...

There is no such thing as a happy ending. (....) the number one most overused quote on the subject of endings, happy or otherwise, comes from an old man who lived on a pole in Hawalius, who said simply that "there is no such thing as an ending, or a beginning for that matter, everything is middle." The quote ends on a more rambling note: "Middles are crap. I hate middles. Middles are all regretting the past and waiting for something interesting to happen. Middles can go to Zark themselves as far as I'm concerned."

Ja, och lämpligen motsägelsefullt är faktiskt början och slutet av And another thing... bra. De placerar in boken i Liftar-kontinuumet - lineäritet sysslar vi inte med här - som till exempel en lång, lång fotnot nästan varsomhelst i någon av de andra fem böckerna.

Men mitten... kan lite grann gå till Zark. Colfer använder för många Adamsismer: det måste finnas många fler planeter och folk än de Adams namngav, och jag är helt säker på att Ford kan fler uppskattande ord än "froody" och "hoopy". Humorn finns där visserligen ibland - flera irl lol - men ofta är den bara en cover-version... Och det är lite för många Guiden-citat: de var säkert roliga att skriva, men det blir tjatigt. Och: har Colfer inte läst The long dark tea-time of the soul?!?

Men jo, början och slutet fyller syftet: att lätta på dysterheten i att Liftar-trilogin skulle ha slutat med Mostly Harmless. Som någon som säger "Och en grej till..." tjugo minuter efter att diskussionen var över.

Plötsligt känns det som att jag inte anstränger mig tillräckligt för min katt.

And another thing...

... titta vad jag har.
Det är bara halva boken (som släpps 12 oktober) och en proof-copy, men jag har den. Har bara precis hunnit börja, men... jag tror att jag kan säga att det nog verkar lovande. Nu hoppas jag faktiskt att den ska vara bra, även om jag var skeptisk först.

Space Viking av H. Beam Piper

Jag läste den här för att jag var i en boksvacka och provade om det inte skulle hjälpa att läsa något riktigt uselt. Och minsann, den var riktigt fånigt usel. Den är som en showcase för allt som är dåligt i dålig science fiction. (En del mugglare som läser det här kanske tror att all sf är såhär - men det är den verkligen, lyckligtvis, inte...)

1) Endimensionell personbeskrivning.
Eller, vadå personbeskrivning? De som är på vår sida har rätt och är okej individer, och de som är emot oss är fega uslingar. Om vi bär oss barbariskt åt är det för att vi är Rymdvikingar, om de bär sig barbariskt åt är det för att de är lägre stående. Inte ens huvudpersonen, Lord Trask av Traskon, har någon personlighet egentligen. Och då har männen ändå skeppslaster av individualitet jämfört med kvinnorna.

2) Usel eller obefintlig kvinnosyn.
Kvinnor är antingen trogna hustrur, otrogna hustrur (om de är gifta med fega uslingar) eller något för männen att roa sig när de har lite planet-tid mellan rymdresorna. Trasks historia börjar med att han ska hämnas mordet på sin fru, men han glömmer henne rätt snart - inte konstigt, eftersom han aldrig verkade känna henne till att börja med. Förutom att veta vilken ögon- och hårfärg hon hade.

3) Låtsasvetenskap.
Jag brukar tröttna när sf-författare ska överförklara och rabbla alla ekvationer som bevisar att deras framtidsvetenskap fungerar, men här råder spikraka motsatsen: inget förklaras. De kan åka miljontals ljusår på timmar genom att åka genom hyperrymden. Jaha, hur går de till då? Jo, vi har hyperdrift, serru. ...Aha. (Däremot kan de inte kommunicera över de här sträckorna, utan man måste vänta på att brev och videomeddelanden levereras medelst rymdskepp.)

Under den här rubriken faller väl även alla förenklingar som är mycket smidigare än att behöva tänka ut något eget: Alla räknar i jordiska timmar, månader och år (alla människor är ättlingar efter jordbor som gav sig ut för att kolonisera galaxen för ett antal sekler sedan; det finns inga aliens). Alla pratar samma språk - men det förklaras faktiskt: det är nämligen det språket som pratades på Jorden, "Lingua Terra". Aha! Det förklarar också varför varje planet har en härskare och ett folkslag och en kultur: det var förstås så på Jorden, så inte konstigt att alla planeter är så. Att jag inte tänkte på det själv. Och allt detta trots att många planeter sedan länge "deciviliserats" och inte har någon kontakt med resten av galaxen.

4) Låtsaspolitik.
Huvudpersonerna diskuterar politik en del pga alla planetära konflikter. Men huvudregeln verkar vara: De beslut som vår sida fattar är rätt, de beslut som de fega uslingarna fattar är fel. Om jag utser mig till kung är det för att jag borde styra, om du utser dig till kung måste folket befrias. En av Trasks huvudmotståndare använder sig av politiska tricks à la Hitler på 30-talet för att komma till makten på sin planet. Trask pluggar litet jordisk historia och upptäcker några Hitler-tricks han själv kan använda. Skurken är nedrig, Trask är klipsk. Och det här med demokrati, det är nog bra på pappret, men vad folk faktiskt behöver är en stark härskare. Helst Trask.

"a ruler must be willing to use force and shed blood to enforce his rule. (...) a ruler cannot afford to be guided by his fears of what people will say about him. Not even what history will say about him. A ruler's only judge is himself."

När härskaren är jag, eller dem jag har i min hand, alltså.

5) Dåligt språk.
Framför allt ett genomgående fel retar jag mig på: Om det står "han" eller "honom" utan tydlig syftning är det alltid Trask som avses. Oavsett om det gått ett antal stycken sedan han nämndes och flera andra män nämnts emellan. Fåniga svordomar också: de svär vid Nifflheim, Gehenna och Great Satan (om man ska ta i blir det "I'll fix the expurgated unprintability!"...), och saker som sprängs blir "blown to Em-See-Square."

"There was an awful lot of Em being converted to Ee off Marduk, today."

Jag kan dock inte anklaga Piper för att det finns ett skepp som heter Enterprise och en planet som heter Hoth - boken kom 1962, före både Star Trek och Star Wars. Och "the Gorram Shipyards" är numera jätteroligt!

Nåja. Den var omväxlande roligt dålig och fånigt dålig. Jag kan inte rekommendera den, förutom just som ett exempel på hur man inte ska skriva science fiction.

Första mening:

They stood together at the parapet, their arms about each other's waists, her head against his cheek.

vilket placerar den mellan The Fifth Elephant och New Amsterdam (försåvitt det inte stod en utlånad Fables där nånstans också?) Jag vill helst inte att den ska stå bredvid New Amsterdam... nån som vill låna en rymdviking?

Provar kuren Läsa något riktigt uselt

I ett försök att avhjälpa min boksvacka, eller iallafall ha något att läsa på tåget imorgon, gör jag ett försök med kuralternativ 2: Läsa något riktigt uselt - något så dåligt att det är bra. Jag har fått förslag om Harlequin, Sandemo, Thore Skogmans samlade tankar och De besatta av Fernand Fresk, men inga av dem fanns inom räckhåll. Då räckte Broman fram Space Viking av H. Beam Piper. Tagline:

To avenge his wife's murder, he conquered the galaxy.

Som man gör.

Jag insåg det inte först, men boken är faktiskt från 1962: äkta pulp-sf, faktiskt! Några tidiga omslag:











"World famous author of Little Fuzzy" är en vacker fras... Men alltså är det inte alls stöld att det stora rymdskeppet heter Enterprise - och boken har ingen aning om hur otroligt kul det är att Enterprise ligger i "the Gorram shipyards". Låt mig också citera rymdvikingen Otto Harkaman:

"Well, our operations are definable as robbery and murder," he agreed. "Space Vikings are professional robbers and murderers. And you object? Perhaps you find me personally objectionable?"

Den här boken kan mycket väl visa sig hålla Bill & Ben-klass! (Bland Pipers andra titlar finns rentav A Planet for Texans!!) Jag har iallafall inga förväntningar på den, och är rentav nyfiken på att läsa vidare - vilket sträcker lång näsa åt boksvackan! Yay! ... Peppar peppar.

Tanglewreck av Jeanette Winterson

Wintersons ungdomsroman Tanglewreck har vibbar av: Pullmans His Dark Materials (inklusive en Lyra, en Will och en Mrs Coulter), Roald Dahl (särskilt i fastern Mrs Rokabye), Tim Powers The Anubis Gates (inklusive en Ra-präst) och inte minst Alice i Underlandet - med kaniner och klockor och märkliga tebjudningar och att vända sig om efter någon
Who
had
gone
down
a hole.

Wintersons vackra sagoberättarspråk är litet nedskruvat jämfört med hennes vuxenböcker, men det är förstås med. Som här till exempel:

In New York City the tops of the buildings tear the sky. When the snow falls the tops of the buildings look like mountain peaks. The most important people in the city live and work as high as they can on their man-made mountains. When they want to travel, a helicopter lands on the roof and carries them away, just as enchanters on glass mountains whistled for eagles.

Boken öser glatt på med tidsresor, telepati, mytologi, kvantfysik, alternativhistoria, modiga barn och dastardly skurkar och livvaktskaniner, mammutar, pirater, påvar, svarta hål och Schrödingers katt (förstås). Det låter överlastat men funkar riktigt bra... fram tills vi börjar närma oss slutet.

Till sist blir det nämligen lite väl rörigt med profetior och utvaldheter och sammanträffanden, och otillräckliga förklaringar av varför och hur det som händer händer. Jag gillar inte när science fiction överförklarar och överbevisar, men här slår det nästan över för långt åt andra hållet när alla trådarna ska knytas upp/ihop. Suspension of disbelief, som funkar så bra i större delen av boken, förlitar sig i slutet lite för mycket på förklaringen "jamen, därför att det är så". (Eller jag kanske läste sista 100 sidorna för fort?)

Men. Jag tror inte alls att jag skulle brytt mig lika mycket om det när jag var 13-14, då skulle jag nog mest slukat alltihop, som jag nu slukade och fnissade lyckligt åt allt fram till... biten med sfinxen, ungefär.

Första mening:

At six forty-five one summer morning, a red London bus was crossing Waterloo Bridge.

vilket placerar den mellan Mr Philips av John Lanchester och Mot strömmen av J. K. Huysmans.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Something for the kids. - Ellowen-Deeowen. - Vetenskap?. - Time, time, time. - Animal rights!.

Folk borde läsa om Liftarens Guide till Galaxen oftare

Inte bara för att "den sjätte boken" mot alla odds kommer ut i höst, utan också för att folks minnen av böckerna verkar ha hunnit bli litet suddiga. Åtminstone att döma av reaktionerna på den geniala Don't Panic-handduken som finns på en SF-bokhandel nära dig.

En glad kund förklarade entusiastiskt för sin kompis: "Jo, du förstår, det är från Liftarens Guide till Galaxen! Där är det en kille som alltid går omkring med bara en handduk på sig, och på handduken står det Don't Panic!" Och häromdagen försökte en jeppe övertala mig om att "Don't Panic" inte bara står på Guidens omslag, utan även som bumper-sticker längst bak på Hjärtat av Guld. Jag tror att han nog blandade ihop det med Det våras för rymden...

Santa Olivia av Jacqueline Carey

Den lilla staden Santa Olivia ligger i södra Texas, nära muren mot Mexico. När den första vågen av farsoten kommer ökar också de mexikanska gerillaanfallen, och det är då soldaterna kommer till Santa Olivia. En ytterligare mur byggs i norr, och staden som döps om till Outpost no. 12 skärs helt av från omvärlden. Invånarna förbjuds att åka därifrån och kommunikationerna är förstörda, men man koncentrerar sig på att överleva farsoten och leva sina liv.

Carmen Garron växer upp i Outpost. Hon börjar dejta soldater och blir gravid med en av dem - han lovar att gifta sig med henne, trots att det är förbjudet, men dödas i en raid innan barnet föds. Carmen och sonen Tom lever ensamma i flera år, tills soldaten Martin kommer in på fiket där Carmen arbetar. Det är något väldigt annorlunda med honom, och han verkar ha deserterat, men han och Carmen faller hårt och djupt för varandra.

Martin avslöjar sin hemlighet: han är en rymling från ett absurt vetenskapligt experiment, en genmodifierad krigare: oerhört stark, oerhört tålig och utan förmåga att känna rädsla. Sensationsblaskorna som fick nys om projektet kallade honom och hans bröder "artificial werewolves" och "wolf men". Carmen blir gravid. Martin tvingas fly Outpost. Hon föder deras dotter, och på hans önskemål döps hon till Loup Garron.

Carmen och Tom märker snart att Loup har ärvt sin fars alla "super"-egenskaper. Tom jobbar hårt på att lära henne att vara försiktig - att inte veta vad rädsla är "is a kind of stupid". När hon växer upp börjar hon och hennes vänner fundera på om inte Loups krafter kan användas till att förändra deras militärreglerade, isolerade, utsiktslösa liv. Det är en mycket farlig kamp som börjar.

Santa Olivia är en mycket välskriven roman, skriven utan att be om ursäkt för sig. Alternativhistorian fungerar obönhörligt: armén intar disciplinerat och utan att kunna ifrågasättas Ingenmanslandet mellan USA och Mexico. Och Martins och Loups superkrafter: när han berättar för Carmen reagerar hon med "men då var det dig som National Enquirer skrev om" och när Loup berättar för en vän springer han och hämtar en X-Men-tidning: "men då är du som de här!" Båda får lära sig utanförskapet i att vara annorlunda på ett sätt man inte kan göra något åt.

Det blir en blandning mellan (rural) urban fantasy och science fiction: det är inget övernaturligt inblandat, bara grymma experiment och en alternativ historielinje - eller en nära framtid?

Boken är en jordnära skildring av en ockuperad stad - än sen om den är ockuperad av sin egen sida - och en ovanlig flicka som vill förändra läget, och kanske har möjligheten att göra det. Spännande, dramatiskt och ofta gripande - och med ett väldigt bra slut. Särskilt bra eftersom det är potentiellt dubbeltydigt, om man är lagd åt det hållet (vilket jag tydligen är).

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Just because you’re paranoid. - Alt + verklighet. - Woman power. - Alla famiglia!. - Outside. - Den vidunderliga kärleken. - Queerhyllan . - Lalala-lalala-l’America. - Hard times. - War is hell, by Jingo. - Aux armes, citoyens!.

The Gone-Away World av Nick Harkaway

The Gone-Away World, Nick Harkaways debutroman, börjar i en postapokalyptisk frontiers-miljö à la Firefly eller Mad Max, komplett med swashbuckling. Vår berättare och hans bäste vän Gonzo Lubitsch (professionell hjälte) är två av frontfigurerna i The Haulage & HazMat Emergency Civil Freebooting Company of Exmoor County, som rycker ut när katastrofer hotar. Och nu har det inträffat en katastrof som hotar den efter katastrofen mödosamt uppbyggda världen.

Fria Kompaniet saddle up and haul out - och boken går tillbaka till början, för att berätta bakgrunden. Historien om den oemotståndlige hjälten Gonzo och vår berättare, den ständige Andre, den evige side-kicken, skuggan. Detta är även historien om hur världen gick under, vilket de båda var inblandade i: historien om The Go Away Bomb.

The Go Away Bomb kan "make the enemy Go Away." Den plockar bort Information från Massa och Energi så att Massa och Energi försvinner. Eller?

Världen efter the Go Away War är en värld av kaos och monster som omger de noga bevakade Livable Zones. Och nu hotar katastrofen, hjältarna rycker ut, swashbuckling ensues - och romanen gör en vändning.

En mycket bra vändning, som behövdes just precis där den kom och gör boken till en bra bok. Och efter en period av förvirring och paranoia så blir vändningen en Vändning, som gör den till en Bra Bok.

Som om inte detta var nog så erbjuder Nick Harkaway dessutom mimartister som slåss mot ninjor. Jepp. Och han använder ord som skulduggery och brouhaha och kerfuffle - samtidigt som han kan skriva liknelser som denna om sorg: "It's like crying, the way wine is like water."

Harkaway kan vara dramatisk och tragisk (krigets galenskap är krigets galenskap) och han kan också vara väldigt rolig (en av stridsstrategierna påminner mest av allt om valfri stridsstrategi i Spaced.) Det kan iofs hända att han ibland tar några cheap shots, men han prickar en hel del dyra skott också.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Tjocka böcker med tveksamt innehåll. - The end of the world as we know it. - Just because you’re paranoid. - Education is an admirable thing. - Make ’em laugh. - Alt + verklighet. - War is hell, by Jingo. - Somebody’s gonna get their head kicked in tonite.

Set phasers to stun

Filmen rockade!!! Suddenly, this is looking much better:

Which Fantasy / Sci Fi Character Are You?

You are James T. Kirk.
An impassioned commander with more respect for individuals than for authority, you have a no-holds-barred approach to life and its obstacles.
I don't believe in the no-win scenario.

Nu ska jag bara fixa mig en sån där snurrstol att ha på kommandobryggan.
Och ett skepp med warpdrive förstås.
Tusan, man kunde bli trekkie för mindre...

De näst snyggaste bokstöden?

OK, jag har redan de snyggaste bokstöden. Så jag borde inte vara jätteavundsjuk och bli grön av habegär. Men kan det finnas coolare? :