Döden döden döden

Led som jag gjorde av boksvacka - och därmed hade konstigt mycket fritid - så hade jag bestämt mig för att vara med i Tematrion den här veckan vad den än handlar om. Och veckans ämne är: Döden.

Inte ett lätt ämne så jag blev inte klar igår, jag har brett ut mig och strukit och tänkt om och filosoferat lite för mycket. Det höll på att bli en lista efter Spectatias exempel, men nu blev det istället två trior.

Första trion: Döden.

Death,
Neil Gaimans version av den personifierade döden, är så sympatisk och vis att jag nästan blir arg ibland... Hon påminner lite grann om såningsmannen i

Döden tänkte jag mig så
av Bo Setterlind. Den är nästan för fin. Och när vi nu är inne på dikter som ger gåshud så drabbar

Död Amazon
av Hjalmar Gullberg mig lika hårt varje gång. För den som vill läsa historien bakom finns den här, och i antologin Århundradets ordmusik (En bok för alla).

Andra trion: Musikstycken jag vill ha på min begravning.

Fredmans epistel nummer 81,
Värmlandsvisan, och
Sången till livet (E lucevan le stelle) ur Tosca.

Sayonara, Zetsubou-Sensei av Koji Kumeta

Sayonara, Zetsubou-Sensei är en fullständigt absurd satirisk manga. Den engelska undertiteln är "The power of positive thinking" och titeln betyder "Farväl, herr Förtvivlan" (Goodbye, Mr. Despair).

Herr Förtvivlan är läraren Nozomu Itoshiki: om man skriver hans namn horisontellt istället för vertikalt betyder tecknen just förtvivlan. Och han är också "super-negative man", självmordsbenägen, extremt pessimistisk, paranoid och ilsken. Han skolkar ofta för att gå runt i stan och katalogisera olika platser han kan begå självmord på.

Hans klass är inte mycket bättre. Hans motpol är Kafuka Mura, "super-positive girl", som är extremt optimistisk och har positiva svar på allting. Bland hennes klasskompisar finns en extremt asocial ("hikikomori"), en kärleksbesatt stalker, en ständigt omplåstrad flicka med en svansfetisch, en manisk sms-mobbare, en personlighetskluven utbytesstudent, osv.

Av Kafukas och lärarens motsatta reaktioner på detta kaos är det oftast "the power of negative thinking" som framstår som det vettigaste... Som god satir ska vara så är det överdrivet, men på nåt vis blir det inte för överdrivet hur befängt det än är. De många - och tveeggade - pikarna mot japansk kultur är garanterat roligare om man vet mer än jag om japansk kultur, men kampen optimism vs. pessimism visar sig vara ganska universell.

Både funny-weird och funny-ha-ha; rekommenderas dem som gillar sjuk humor som samtidigt är smart.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Tunna böcker med tveksamt innehåll. - St. Looney-up-the-cream-bun-and-jam. - Education is an admirable thing. - Just because you’re paranoid. - Make ’em laugh. - Wif pixchers. - Geografiska nedslag (Japan).

You're gonna need a bigger bed.

Sartre pratade om att det är de ständiga valsituationerna som ger människan existentiell ångest. Och aldrig har han haft rättare än i veckans omröstning, tredje versen i "Who would you not kick out of bed?" Jack Sparrow? Spike? Wolverine? Navarre? Han Solo? Mal Reynolds? Kapten Krok? (vad är det med kaptener egentligen?) Arrgh, the choices!!!

The stone gods - Jeanette Winterson

9/10
My lover is made of meta-material

Vad skulle vi göra om vi fann en ny värld? En ny chans, en ny möjlighet... En ny planet, nu när vi har förstört och dödat den vi har - som en plötslig ö för en skeppsbruten. Nu när vi har lärt oss vår läxa, nu när vi vet vilka misstag vi gjorde och vilken förödelse de ledde till: denhär gången ska vi göra det rätt från början. En ny chans.

The new world - El Dorado, Atlantis, the Gold Coast, Newfoundland, Plymouth Rock, Rapanaui, Utopia, Planet Blue. Chanc'd upon, spied through a glass darkly, drunken stories strapped to a barrel of rum, shipwreck, a Bible Compass, a giant fish led us there, a storm whirled us to this isle. In the wilderness of space, we found...

Det första jag gick och jämförde med var 1984, men de tre supermakterna har olika namn där och här (då och nu) [Vi delar tid i tre delar: förgånget, nu och framtid. Men hjärnan skiljer bara på nu och icke-nu.]. Sedan virvlade det Bradbury och Lee och Vonnegut och Martinson och Adams (jorå) med flera; men då, nu och sedan är det Winterson.

A quantum universe - neither random nor determined. A universe of potentialities, waiting for an intervention to affect the outcome.
Love is an intervention.

Dystopi och kärleksberättelse, deprimerande hoppfull. Stjärnorna och jorden, tiden och Du. Berättelsen förändrar sig, och förändrar sig igen; historien månde upprepa sig men när berättelsen upprepar sig förnyar den sig. Klassisk science fiction som underbar roman - det är ju Winterson - så det blir väl bara vi lyckliga nördar som kallar den sf.

True stories are the ones that lie open at the border, allowing a crossing, a further frontier. The final frontier is just science fiction - don't believe it. Like the universe, there is no end.

Det finns ingen början och inget slut, det är aldrig över, it's enough to make you wanna chew your own foot off. Och det här vi hörde om att manuskriptet - i lösbladssystem?! - till boken glömdes/hittades på tunnelbanan? Jag tror inte på ett ord av det längre. Eller gör jag? It's a repeating world.

Every word written is a net to catch the word that has escaped.

Moralisk indignation också - JW är förbannad över vad vi har gjort mot vår vackra planet, mot varandra och mot oss själva. Samtidigt råder föga tvivel om att vi förtjänar allt ont som händer oss, för vi är ena jubelidioter. Men för att det är JW så förtjänar vi också allt gott som händer oss: det finns kärlek, och vi kan komma hem till den.

My advice to anyone is: get born.

Förslag på musik: "Eve of destruction", "In the year 2525", "Metal guru" med Chic X

'It's a pity the dinosaurs were wiped out.'
'What dinosaurs?'
'The usual ones -'

William Gibson: Pattern recognition

He took a duck in the face at two hundred and fifty knots
9/10

Det börjar såhär: “Five hours’ New York jet lag and Cayce Pollard wakes in Camden Town to the dire and ever-circling wolves of disrupted circadian rhythm.”

Och detta såjävligt snygga språk fortsätter med att bygga upp och gräva/väva fram historien om Cayce Pollard. Hon frilansar inom marknadsföring i en värld där allt är marknadsföring och marknadsföring är allt – nutiden, alltså – dels som coolhunter/trendguru, dels som logo-expert. Cayce är nämligen överkänslig vad gäller varumärken: hon kan avgöra om en logga kommer att funka, men hon blir också fysiskt och psykiskt sjuk av dåliga eller överexponerade varumärken. Både hennes klädstil och hennes personlighet är avskalade, med etiketterna bortklippta.

Cayces besatthet är ”the footage”, fansens namn på en serie fragmentariska filmklipp en okänd skapare släppt på Internet. Hon dras in i sökandet efter skaparen (metafysik mellan raderna? ya think?!) vilket tar henne från London till både Tokyo och Moskva.

Förstameningens jet lag varar hela boken igenom, en effekt av Cayces resor kors och tvärs – i flygplan och på nätet och i minnena av ”nine eleven” året innan, då hennes pappa försvann i New York. En konstant displacement och vilsenhet i tid och rum där den enda utvägen är att köra på sin alldeles egna standardtid i väntan på att ens själ ska hinna ifatt från där den blev lämnad kvar i resans början. Själar kan inte resa lika fort som kroppar kan nuförtiden.

Det finns en massa mer att skriva, om nutidsskildringen och språket och symboliken och dimensionerna och thrillerbiten och de konstiga blurbarna som alla dykt på olika aspekter… En annan gång. Kort sagt en riktigt, riktigt kick-ass bra bok. Om du är ännu mer efter än jag och inte har läst den än, gör det nu!

Tanith Lee: Biting the sun

Oh, Ooma, that's absolutely groshing and derisann!
8/10

Det var någon som sade att SF alltid handlar om den tid då den skrevs - och att läsa den här boken som att den handlar om 70-talets ungdomar kräver ingen enorm ansträngning...

I staden Four BEE finns två folkslag: the Jang och Older People. Allt praktiskt sköts av androider och andra robotar. Jangs uppgift här i livet är att leva ett vilt liv med sex, droger, lämpligt sabotage och så utsvävande leverne de kan. Om det råkar ta livet av dem får de en ny kropp på en gång, av valfritt utseende och kön - och om de tröttnar på kroppen de har kan de alltid begå självmord och få en ny.

Men en Jang börjar tröttna på lyxen och lättjan... tror hon/han iallafall. Men hon/han vet inte vad hon/han annars längtar efter, för det finns inget annat tillgängligt och lagen är: Grubbla inte, roa dig! Trots det börjar hon/han undersöka och utmana gränserna.

Ungdomsuppror mot ungdomsupproret alltså; Bonjour tristesse eller Story of my life i SF-miljö - med den extra dimensionen det ger: identitetsfrågorna som uppstår av att döden, åldrandet och könen är leksaker, parenteser. Därtill berättat med en sorts zany laid back-attityd. Hamnar nog i kategorin "Böcker man bör läsa innan man fyller 20", men rekommenderas alla som behöver en mind-flip eller två.

Jack Keroac: The Dharma bums

7/10
It was all completely serious, all completely hallucinated, all completely happy.

De filosofiska luffarna/buddhisterna Ray Smith och Japhy Ryder vandrar i skog och berg i Kalifornien och Washington State (och Kina och Japan), mediterar över varandet och dricker sig fulla och glada i San Francisco och diskuterar varandet med andra fulla, fria filosofer.

Jag avskyr egentligen romaner som är skrivna på premissen ”Jag har listat ut hur Livet Ska Levas och nu ska jag välsigna er med detta Mitt Budskap som ska Göra Er Fria”. Denhär skulle kunna hamna i den genren, men den räddar sig.
Bland annat genom att den är ganska stenad, inte direkt manifestisk. Också genom att huvudpersonen har svårt att leva som han lär och inte hymlar med det. (Eftersom allt är Tomhet och Vakenhet, eftersom Allt Är Ett, så kan man lika gärna åka till Mexico och festa.) Eller rättare sagt, det han lär (en hemkokt blandning av buddhism och katolicism, be kind and pray for the light) är så fritt och tillåtande att allting passar in i det. Lätt att följa.

Boken var antagligen mer drabbande när den kom; nu är beatniks, hippies och bohemer historia och brandtalen mot squaresen och konsumtions- och borgarsamhället har vi hört en miljon gånger.

Men det är en poetisk, föredömligt naturromantisk, vild, emellanåt urspårad historia, alltsomoftast ointressant för den som inte är lagd åt buddhism, spretig men renhjärtat ärlig. 2007 kanske J.K. skulle ha skrivit en lika osammanhängande blogg om den fiktive Ray Smith istället och resultatet kanske skulle ha blivit likartat. Men The Dharma bums är utgiven ’59, utspelar sig ’55-’56 och det är trots allt oskiljbart från boken. Det var en annan värld. Vem hoppar på ett godståg nu?
”though the flesh be bugged, the circumstances of existance are pretty glorious.”

Förslag på musik: buddhistisk tempelmusik, 60-tals-Zappa, 60-tals-Dylan (akustisk)

Jonathan Safran Foer: Extremely loud and incredibly close

Heavy, heavy boots.
9/10

En av de sorgligaste böcker det varit mig ett stort nöje att läsa. Underbart skriven, originell, unik, heartbreaking och ändå med humor. Och det låter klichéartat när man får reda på vad den handlar om, men klichéer behöver man inte oroa sig för det minsta. Det är inte en ’vacker och trösterik bok om sorg’, det är en riktigt bra roman. Om sorg.

9-årige Oskars pappa dog i World Trade Center. Två år efteråt är Oskars stövlar fortfarande väldigt, väldigt tunga och han tänker vitt och brett, frågar, söker, sover inte, ger sig själv blåmärken och uppfinner saker som ska göra människor tryggare. Till exempel uppfinner han en skjorta av fågelfrön, så att människor skulle kunna klara sig i situationer då man borde kunna flyga… Han har en enorm hemlighet om den värsta dagen. Han hittar en nyckel i pappans klädkammare och blir besatt av att hitta låset den öppnar.

Efterhand som Oskars historia skrivs fram kommer också hans farföräldrars historia: de överlevde brandbombningen av Dresden. Är vi deprimerade ännu? Men det är en underbar bok med makalösa berättarröster. (Och jag som skyr pojkårsskildringar – men dethär är inget i närheten av någon sådan.) Jag skulle ha strukit under en massa av den överflödande rika texten, ringat in det med rödpenna, men jag kunde inte sluta läsa.

Förslag på musik: Beatles

Jan Kjaerstad: Kungen av Europa

nät, portaler, trädkojor, grottor, kartor
7/10

En barock upplysningsroman om en barock upplysningsman, Alf I Veber: IT-pionjär, gitarrvirtous, målvaktsfantom, och en hejare på cunnilingus. Han är en visionär som blir mästare på allt han företar sig, men samtidigt är han en självömkande patetiker, den typiske gnällige medelålders mannen som hoppas att vackra kvinnor ska bli hans räddning, en man som ”vet så mycket och förstår så litet”, en Peer Gynt vars liv fyllt av framgångar är ett bortslösat liv – eller är det? Har han inte kämpat för att vara sig själv? Och vem var det nu som avgjorde om detta var rätt eller fel…

Jag är litet kluven. Historien om anti-/hjältens liv kretsar runt inspiration, fantasi, idérikedom, upplysning, fördjupning, utveckling och snirkligt barocköverdåd; kamp mot småsinthet, jantelag och slentrian. Ofta och länge är romanen också storslaget inspirerande. Men alltemellanåt blir den litet predikande. Litet tjatig. Litet ”Sofies värld”-pedagogisk. Jag kan tänka mig att förlåta författaren om han bara inte gör en trilogi av det. Wergeland-trilogin var genialisk och underbar, och slutet i den här romanen är som upplagt för en uppföljare, men det skulle bara bli för tjatigt, både gentemot den förra trilogin och gentemot ”Kungen av Europa” som fristående roman.

Förslag på musik: Kinks och Händel

Nick Mamatas: Move under ground

Do the absurd thing!
8/10

In the 1950s, America belonged to Jack Kerouac, Neal Cassady and William S. Burroughs. In the 1960s, it’s been taken over by soulless, mindless squares. Them, and/or the beetleman minions of Dread Cthulhu, awake now to devour the world. Interpretation open. “The more straitlaced a person is … the deeper they bow to the Dark Dreamer.” “Only Beats and grifters and bums and junkys are immune to the Call.”

R’lyeh has risen and it’s up to the Dharma bums to save the world. Jack Kerouac, wannabe Buddhist, trying to save the world of desires, thereby risking his own soul – who is the hero in that story? (The method, however, is: do the absurd thing.) Among the antiheroes anyway, besides Jack with Neal and Bill, there are also cameos by e. g. Allen Ginsburg, Nelson Algren and the ghost of Charlie Parker.

Nick Mamatas read rolls and rolls of his favourite authors, ate a lot of anchovies and went to bed with lots of writing material by the bed. Good for him. Good read.

Music suggestion: bebop