Hbt-bitande vampyrer och lite bromance

Hbt-bitande vampyrer 1:
Det har ju gjorts en fånig, felcastad tv-serie på Tanya Huffs Blood-böcker om polisen Vicki Nelson och vampyren Henry Fitzroy, oäkta son till Henry VIII. I böckerna är Henry glatt bisexuell och biter både män och kvinnor, men i tv-serien är han inte bara för lång och mörkhårig och tvålfager utan också straight. Men nu ska de göra tv-serie av spinoff-serien Darkest Night, och jag tänkte: aha, har de pryda uptighta amerikanerna bättrat sig? Huvudperson i Darkest Night är nämligen Henrys off-and-on pojkvän Tony - en riktigt bra character in his own right. Men nähej. Tv-bolaget har, häpp hupp, gjort om Tony till en kvinna. Och inte ens på ett transigt sätt utan på ett tramsigt sätt, Tony who? Det är klart att det är en kvinna, hur ska vi annars få till lite u.s.t.? (Svar: titta t ex på Torchwood era mesar.) Det konstigaste är att Huff är "delighted." "Henry Fitzroy couldn't be in better hands." Jo, det kunde han, nämligen i Tonys händer. Hmpf.


Hbt-bitande vampyrer 2:
Det kommer att komma en fjärde "installment" i Elizabeth Bears New Amsterdam-svit! Hurra! (Jag gushar över Don Sebastien de Ulloa, Abby Irene Garret och Jack Priest här, här och här.) Nu gäller det bara att hoppas att man får tag på The White City innan den säljer slut. Och lista ut något sätt att få tag på de omöjliga att få tag på chapbookarna "The tricks of London" och "Almost true" ...



Hbt-bitande vampyrer 3:
Det finns nu omslag och datum (juni) för den fjärde Paris Immortal-boken! Men datumet är för den inbundna, och de här böckerna är guilty pleasure-choklad-läsning, maryjane-yaoi, (jag gushar över Trey, Michel och Gabriel här, här och här), så jag väntar definitivt på pocketen.



Lite bromance:
(fast, gälls termen om det är faktiska bröder?) Rob Thurman, författaren till böckerna om Cal och Niko (urban fantasy-serien för dig som gillar Supernatural, just saying), lets slip att Niko ska skaffa en tatuering. Jag hade fått upp hoppet om en av Usagi Yojimbo, men annars verkar det kunna bli "'massively overprotective brother from kick-ass HELL'" på latin. Vi får väl se... Under tiden väntar jag på Chimera.

Seven For A Secret av Elizabeth Bear

Jag hade äntligen hämtat mig tillräckligt för att läsa uppföljaren till New Amsterdam. Den utspelar 35 år efteråt, i London 1938.

England har varit ockuperat av Preussen i elva år, vilket innebär att Lady Abigail Irene har kunnat komma hem till London - hon har levt i exil sedan hon gjorde sig till fiende med den brittiska krona hon ändå ännu är lojal till. Hon är 88 år, nästan redo att dö men också redo att göra sitt i motståndet mot Kanslern.

Hon är fortfarande tillsammans med vampyren som i New Amsterdam hette Sebastien. Han har också blivit äldre, egentligen bara ett ögonblick äldre i hans mer än tusenåriga liv, men nu känner han det, de ständiga förlusterna, allt som slipper honom ur händerna. Han tror inte längre på lögnerna han försöker berätta för sig själv. Han har ett nytt namn för oräkneligaste gången, men glömmer det allt som oftast. I boken nämns han oftast bara som "the wampyr".

En natt får han syn på två unga kvinnor på Londons regniga gator: engelskor men kollaboratörer i Kanslerns ungdomsförbunds uniformer, ute för att olovligen kyssas i en gränd. Vad som får Sebastien att lystra är dock den svaga doften av varg. Men det finns ju inga varulvar? Inte numera. Men Preussen har en fäbless för teutonisk mytologi och har sina egna statsmagiker, och det kan vara något väldigt mörkt på gång.

En väldigt fin uppföljare, även om den är kort. Jag gillar nästan Abby Irene mer när hon inte är plucky investigator hela tiden, och Sebastiens ökande avstånd från de levande skildras medkännande men osentimentalt, som han själv hade velat ha det. Spoiler - och han saknar fortfarande Jack, vilket är bra, för det gör jag också.

Bears alternativhistoria är fortsatt lika genomtänkt och tankeväckande som i New Amsterdam. Preussen bär drag av det Preussen vi tänker på med spikhjälmarna osv, men också definitivt av Hitlertyskland. Dessutom gillar jag namnet "The Enchancery" på myndigheten för magi.

Det finns två ytterligare New Amsterdam-noveller, "The Tricks of London" och "Almost True", men de gavs ut i om möjligt ännu mer begränsad exklusiv upplaga än Seven For A Secret (som nu är hopplös att få tag på - tack och lov fick jag låna den av lindorm, som fick mig att läsa New Amsterdam). Man kan ju kanske hoppas på nån sorts samling av alla korthistorierna någon gång... kanske, kanske...

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Alt + verklighet. - Woman power. - Outside. - Ellowen-Deeowen. - Magikologi. - Wolves & weres. - The vampire library. Egentligen borde jag ha med Queerhyllan också - och då borde Palimpsest också stå där - men den börjar närapå kännas förlegad... Som att ha en särskild hylla för det vanligast förekommande, nästan... (Fast detsamma gäller väl för Woman power...)

New Amsterdam av Elizabeth Bear

Miljön: sekelskifte - det förra alltså; med alternativ historielinje, zeppelinare och steampunk sorcery. Huvudpersonen, eller navet för berättelserna: Don Sebastien de Ulloa, en över tusen år gammal vampyr.

Sebastien har en excentricitet, eller en svaghet, som han delar med få av those of the blood: han fäster sig för mycket vid de dödliga medlemmarna av sitt "hov", de människor han omger sig med och dricker av. Han gör sitt bästa för att inte låtsas om eller erkänna det, men han är alldeles för benägen att skänka dem sitt hjärta (som de skänker honom sina), fastän han vet att han kommer att överleva dem många gånger om. Om, vill säga, han inte gör som så många av the wampyr gör när deras o-liv blir alltför långa: går ut i solen, låter sig brinna.

Ja, han brinner i solen, och han har ingen spegelbild. Han uppfyller många av klichéerna, men han gör det helt lugnt och självsäkert, med en huvudskakning och ett snett leende åt oss. No run-of-the-mill vampire is our Mr de Ulloa. Han påminner faktiskt en hel del om Silas i The Graveyard Book, och med tanke på hur mycket jag älskade den är det mycket sagt med det.

Den han senast skänkt sitt hjärta när boken börjar är unge Jack Priest -

who presented every appearance of being a young man of excellent family. In truth, his breeding was no better than Sebastien's. But - also like Sebastien's - his education was unparalleled, and a work in constant progress. He was seventeen years old and looked fifteen, with delicate bones and tousled fair hair like a girl's.

Jag kan nämna här att jag älskar Jack och Sebastien och beskrivningen av deras komplexa förhållande, vilket trots taggen går långt utöver yaoi...

När Sebastien och Jack anländer till den brittiska kolonin New Amsterdam (ni vet, runt ön Manhattan) ca år 1900 korsar de så småningom vägar med Abigail Irene Garret: Detective Crown Investigator, forensic sorceror to the King! En formidabel dam runt femti som takes no shit och gör sitt bästa för att vara både lojal och ärlig. Hennes arbete och Sebastiens kall/tidsfördriv/samvetslugnare/hobby som mästerdetektiv ger lite deckarhandling åt de löst sammanhållna historierna i boken.

Men det viktigaste och det gripande är ändå relationerna mellan personerna. Sebastiens ofattbart långa liv och hur hans olika courtiers hanterar det och sina förhållanden med honom. Nåt av det bästa jag läst i genren. Måste det vara, med tanke på hur det drabbat mig...

Alternativhistorien förtjänar sitt eget stycke: början av 1900-talet med New England och New Holland som brittisk koloni. Abigail Irene har ett förhållande med Hertigen av New Amsterdam... San Diego är huvudstad i Spanska Amerika, irokeserna med sina trollkarlar hotar kolonierna västerut, och det jäser mot inbördeskrig för Home Rule i New England samtidigt som vapen rasslas mellan Frankrike och England - mest här borta i kolonierna.
Och sedan, rätt vad det är, har vi dessutom ett Paris som lyses upp av Nikola Teslas trådlösa "broadcast electricity", därtill med spöken av vargar på de köldskarpa gatorna när Seine fryser.

Och ett stycke om vampyrismen kanske? Mest för att citera varför man skulle vilja ingå i en wampyrs hov:

First the prickle of the fangs, and then the pain, tremendous, scathing, all out of proportion to the injury (...) And after the pain - so impatiently endured - the pleasure. Transporting, incomparable.

"Narcotic rush" och "a passion worth anything" är andra beskrivningar...

Allt detta sagt, och ni måste läsa boken - så hatar jag slutet. Sista, hm, fyra sidorna. Vill skriva om dem. Nu! Bear har en fullständigt godtagbar och plausibel utläggning om saken på sin blogg (link might contain spoilers), och jag håller t o m med henne, men jag är fortfarande arg och ledsen.

Och detta bevisar naturligtvis vilken fantastisk författare hon är, vilket är min sista punkt: någon som kan, genom romankonst, få mig att bita mig i knogarna medan jag läser och sedan vara arg och ledsen i två dygn (and counting) är en jävligt skicklig författare. Det blir mer Bear. Nu vet jag ju dessutom att jag kan förvänta mig den här typen av slut... Once more unto the breach.

Jo, och det finns en uppföljare. Kanske finns en uppföljare. Seven for a secret har hittills bara kommit i en utgåva, som är ur tryck. Here's hoping for tpb... Men i värsta fall vet jag var jag kan få låna den. När jag förlåtit Bear.

(Och upprepar mig lite: jag klurar på fan fiction med Don Sebastien, Lord Byron och Henry Fitzroy i de ledande rollerna...)

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Romantiker. - Once upon a time. - Alt + verklighet. - Great (leading) men. - Outside. - (Den vidunderliga kärleken). - Queerhyllan. - Paris. - Lalala-lalala-l’America. - New York, New York. - Lawmen. - Magikologi. - Aux armes, citoyens!. - Wolves & weres. - The vampire library. - Döden döden döden.

Varning: Elizabeth Bear kan påverka din koncentration och tidsplanering

Sedan jag började på New Amsterdam i onsdags har jag tillbringat stora delar av mina dagar med att tänka "När får jag gå och fortsätta läsa? Får jag gå och läsa nu?" Samtidigt har jag läst väldigt långsamt - dels för att dra ut på det, förstås, och dels för att Dragons of Babel var en sådan höghastighetsbok.

Men idag hade jag en hel söndag utan spikade planer. Jag borde väl egentligen ha typ städat, gjort knappar, jobbat på minst ett av två skrivprojekt - men jag läste. (OK, diskade och handlade lite mat och fick sovmorgon, men framförallt läste.) Och så - men snälla Bear, men vad har jag gjort för att förtjäna detta - så är slutet så... hur kunde hon?!?!
Nå... Det är väl ett tecken på att författaren är skicklig, när en roman gör en så upprörd att man får samla sig innan man skriver sin lovprisande recension, vilken alltså kommer senare. Så det lär ju trots allt bli mycket mer Elizabeth Bear framöver.

Tills dess ska jag trösta mig med att fundera på eventuell fan fiction med Don Sebastien, Lord Byron och Henry Fitzroy i de ledande rollerna. Så det så. Kanske rentav slänger in Jean-Marc för att roa mig :-p

This vampire followed me home may I keep him?

Läste ut Dragons of Babel (läs mer här!) på lunchrasten idag - och det enda jag hade att invända mot den var att allt gick för fort. Jag ville frossa mer i urban Fäerie utan gränser. Och vad hade jag hört talas om åt det hållet om inte Elizabeth Bears Promethean Age-böcker?! Konspirationer, återfödd Merlin, completely & entirely unreliable Fey. Det måste ju vara Just The Thing!

Men: precis bredvid Blood and Iron stod New Amsterdam, som jag också varit sugen på väldigt länge.

Så jag frågade min resident Bear authority, som sade: "New Amsterdam! Bästa boken! Wohoo!"

Mes som jag är ville jag ändå ha mer Faerie. Så min resident representative of Umbrella Corp. föreslog: slå en tärning. Gjorde så.
Tärning höll med resident Bear authority!
(Vidhöll ett tag att: jag har två ögon, jag kan läsa två böcker samtidigt! Men fick ge mig.)

Och resultatet? Omedelbar kärlek!! En tjugominuters eftermiddagsrast för att börja läsa om en uråldrig, striking vampyr ombord på en zeppelinare bound for New Amsterdam år 1899 i sällskap med sin vackra boytoy med tousled hair är inte tillnärmelsevis tillräckligt! Och sen sitter jag här och skriver bloggpost! När jag kan flyga till brittiska imperiets kolonier medelst vätgas? Shame on me! New Amsterdam here I come.
(Hm. När jag har sovit lite kanske.)