Bloggar ikapp. Med urban fantasy-rekommendationer!

I all korthet. If there were world enough and time...

... skulle jag skriva en lång, intressant och klok jämförelse mellan Someplace to be flying av Charles de Lint och Udda verklighet av Nene Ormes, en jämförelse som skulle bli till båda böckernas fördel. Båda är mycket välskriven urban fantasy - och båda har hamnskiftande fågelfolk i några av huvudrollerna. Men de mytologier de bygger upp och bygger på är sinsemellan väldigt olika (även om jag tror att the crow girls skulle bli väldigt nyfikna på Hemming), så istället för risk för upprepning så berikar böckerna varandra. Båda får en också att vilja hälsa artigt på de kråkfåglar man möter. Och tack vare Udda verklighet är Malmö nu lite mer Newford :)


... skulle jag skriva mycket längre om två andra bra urban fantasy-romaner jag nyligen läst: The Enchantment Emporium av Tanya Huff och White Cat av Holly Black. Huffs bok har också de Lint-vibbar - eller, som jag tror det var Socialistsimon som jämförde: Udda i Kanada. Gammal mytologi och mängder av mostrar präglar en släkt av häxor, som ger nya konnotationer till ordet "horny". Och man blir väldigt sugen på paj. Blacks bok påminner en del om Tithe-trilogin, men har även lite alternativhistoria och mörka familjehemligheter man blir gôtt paranoid av. När jag läst ut den trodde jag att jag fortfarande läste den, och var sugen på att få veta vad som hände härnäst. Men den är första delen i en serie, så det lär bli mer.




... skulle jag breda ut mig i en jämförelse mellan Morganville Vampires av Rachel Caine och Vampire Academy av Richelle Mead - till Morganvilles fördel. Inte för att jag inte gillade Vampire Academy, men det var för mycket high schoolande och intrigerande i korridorerna för min smak. Medan Morganville har en viktig ingrediens som saknas i mycket nutida vampyrlitteratur: vampyrerna är inte snälla. De är kanske inte automatiskt onda, men de är rovdjur, och det är de som bestämmer i Morganville. Böckerna ger klar Buffy-känsla - kanske särskilt avsnittet "The Wish" ... Ibland går kanske berättandet lite för fort, men jag gillar huvudpersonerna, stämningen och dramatiken.



Och så har jag fått ett läsex av Fallen ängel - svenska översättningen av Hush hush. Jag hade väl inte tänkt läsa den, eftersom den uttalat vänder sig till de som lider av Edward Cullen-abstinens, och det gör jag ju inte. (Men jag kan rekommendera den bittra artikeln Why Team Jacob always has to lose.) Men jag är iofs lite nyfiken på hur ängelpojken hann få på sig jeansen innan han blev nedslängd från himlen ... Och Wahlströms skickade i sin godhet med en fjäderpenna! Mycket uppskattat, särskilt av katten (hennes reaktion: OMG OMG det är det finaste som finns den måste vara min visst är den min den ser ut som att den är min GE MIG!).

Hbt-bitande vampyrer och lite bromance

Hbt-bitande vampyrer 1:
Det har ju gjorts en fånig, felcastad tv-serie på Tanya Huffs Blood-böcker om polisen Vicki Nelson och vampyren Henry Fitzroy, oäkta son till Henry VIII. I böckerna är Henry glatt bisexuell och biter både män och kvinnor, men i tv-serien är han inte bara för lång och mörkhårig och tvålfager utan också straight. Men nu ska de göra tv-serie av spinoff-serien Darkest Night, och jag tänkte: aha, har de pryda uptighta amerikanerna bättrat sig? Huvudperson i Darkest Night är nämligen Henrys off-and-on pojkvän Tony - en riktigt bra character in his own right. Men nähej. Tv-bolaget har, häpp hupp, gjort om Tony till en kvinna. Och inte ens på ett transigt sätt utan på ett tramsigt sätt, Tony who? Det är klart att det är en kvinna, hur ska vi annars få till lite u.s.t.? (Svar: titta t ex på Torchwood era mesar.) Det konstigaste är att Huff är "delighted." "Henry Fitzroy couldn't be in better hands." Jo, det kunde han, nämligen i Tonys händer. Hmpf.


Hbt-bitande vampyrer 2:
Det kommer att komma en fjärde "installment" i Elizabeth Bears New Amsterdam-svit! Hurra! (Jag gushar över Don Sebastien de Ulloa, Abby Irene Garret och Jack Priest här, här och här.) Nu gäller det bara att hoppas att man får tag på The White City innan den säljer slut. Och lista ut något sätt att få tag på de omöjliga att få tag på chapbookarna "The tricks of London" och "Almost true" ...



Hbt-bitande vampyrer 3:
Det finns nu omslag och datum (juni) för den fjärde Paris Immortal-boken! Men datumet är för den inbundna, och de här böckerna är guilty pleasure-choklad-läsning, maryjane-yaoi, (jag gushar över Trey, Michel och Gabriel här, här och här), så jag väntar definitivt på pocketen.



Lite bromance:
(fast, gälls termen om det är faktiska bröder?) Rob Thurman, författaren till böckerna om Cal och Niko (urban fantasy-serien för dig som gillar Supernatural, just saying), lets slip att Niko ska skaffa en tatuering. Jag hade fått upp hoppet om en av Usagi Yojimbo, men annars verkar det kunna bli "'massively overprotective brother from kick-ass HELL'" på latin. Vi får väl se... Under tiden väntar jag på Chimera.

GloomCookie av Serena Valentino m fl

Valentino har skrivit och fem olika konstnärer har tecknat Gloom Cookie.

Det är gothigt och New Orleansigt, med monster under sängen, vampyrer, musik och märkliga karnevaler. Men det är bara en del av historien: det bästa för mig var hur Valentino & co alldeles underbart leker och retas med de flytande gränserna mellan fiktion, verklighet, drömmar, galenskap, alternativa verkligheter och magi.

Ted Naifeh är min favorit av konstnärerna, men ombytet är del av njutningen och lägger sitt till historien. (Men Sebastian bör vara gullig/kawaii snarare än snygg.) Se mer artwork på Valentinos hemsida.

Jag lånade albumen så jag har inte första meningen tillhands, men den är garanterat ändå snyggare och bättre i sammanhang: med bilderna till.

The Vampyre av John Polidori

Det var i princip här dagens vampyr började: här vampyren plockades ur folksagornas nattmörker och självsäkert klev in i de aristokratiska salongerna. Den förste "byroniske" vampyren - den farlige men oemotståndligt lockande (och helst adlige) (jfr den "byroniske hjälten") - skildrades av Byrons livläkare John Polidori i en novell som hade sitt ursprung i den berömda kvällen i Villa Diodati vid Genevesjön 1816, då Mary Shelley började på berättelsen som skulle bli Frankenstein.

Den unge naive Aubrey kommer till Londons societet och träffar på den gåtfulle Lord Ruthven. Den romantiskt lagde Polidori Aubrey fascineras fullständigt av Byron Ruthven:

allowing his imagination to picture every thing that flattered its propensity to extravagant ideas, he soon formed this object into the hero of a romance, and determined to observe the offspring of his fancy, rather than the person before him.

Den hederlige ynglingens beundran svärtas dock ganska snart av lordens syndiga leverne, och i sinom tid övergår den moraliska indignationen till misstankar om att det rentav är något övernaturligt på gång här. Kan den arrogante adelsmannen - o, det är för hemskt - vara en, en... vampyr?! Maktlös kunskap leder till galenskap och det hela tar en ända med förskräckelse.

Noteras bör att novellen skrevs klart och publicerades efter att Polidori lämnat sin anställning hos Byron. Den är helt genomsyrad av den unge läkarens med diktardrömmar svartsjuka beundran av den skandalöse poethjälten. Att novellen först presenterades som "A Tale by Lord Byron" gjorde väl knappast saken bättre...

Litterärt sett är väl novellen inget mästerverk utan lutar åt överdramatisk gotisk skräck. Men det är roligt att se Byron-parallellerna (vilka förstås inkluderar paralleller till Tom Hollands The Vampyre), och det är roligt att träffa på anfadern till senare tiders mer eller mindre krås-skjortade och manipulativa blodsugare. En sak som talar för Lord Ruthven i det sammanhanget är att han inte har ett hjärta av guld och inte vill få sin själ frälst: han är ett samvetslöst rovdjur, hur belevat han än kan uppträda. Skräckromantik med betoningen på skräck.

Första mening:

It happened that in the midst of the dissipations attendant upon a London winter, there appeared at the various parties of the leaders of the ton a nobleman, more remarkable for his singularities, than his rank.

vilket placerar den mellan The Long Dark Tea-Time of the Soul och All Quiet on the Orient Express (Magnus Mills).

Hyllor i Det Stora Biblioteket: The vampire library. - O-ooh, that Byronian rag.

Real vampires don't sparkle

Jag är inte helt klar med the Edward-bashing. Buffy vs Edward. Harry gör sitt till. T o m Ceiling Cat misstycker. För att inte tala om Mighty God King (scrolla ner till slutet där; and if you like that, titta här och här). Och nu:
Ah, vore fint...
Men det tråkigaste är väl att "alla" läser just de här böckerna - därför att "alla" läser just de här böckerna - och sedan tycker väldigt många "Jaha, är det det här vampyrböcker går ut på? Jag är inte imponerad." Nej, det är inte det här vampyrböcker går ut på. Det vore som att läsa Robert Jordan och tycka "Jaha, är det det här fantasy går ut på?"

Vampyren är ett stoff som kan hanteras inspirerande och utmanande av goda författare - eller hanteras roande av underhållningsförfattare utan att bli mormonpropaganda. Att skapa trovärdiga vampyrer är inte bara att ge några romanfigurer längre tänder och extra sex appeal. Det är, när det är som bäst, att göra om verkligheten och skapa en ny som fungerar. Det är ett tankeexperiment som kräver en skicklig författare, som kan "say 'vampire' with a straight face".

Lite mer polemik på SF-bokhandeln Malmös blogg, med en lista på "När vi pratar om vampyrer pratar vi om...". Länkar till mina recensioner (som ibland är lite gamla eller kortfattade) på min hylla i Det Stora Biblioteket. (Synd att två av de bästa, Matheson och Edelfeldt, saknar rec...)

Seven For A Secret av Elizabeth Bear

Jag hade äntligen hämtat mig tillräckligt för att läsa uppföljaren till New Amsterdam. Den utspelar 35 år efteråt, i London 1938.

England har varit ockuperat av Preussen i elva år, vilket innebär att Lady Abigail Irene har kunnat komma hem till London - hon har levt i exil sedan hon gjorde sig till fiende med den brittiska krona hon ändå ännu är lojal till. Hon är 88 år, nästan redo att dö men också redo att göra sitt i motståndet mot Kanslern.

Hon är fortfarande tillsammans med vampyren som i New Amsterdam hette Sebastien. Han har också blivit äldre, egentligen bara ett ögonblick äldre i hans mer än tusenåriga liv, men nu känner han det, de ständiga förlusterna, allt som slipper honom ur händerna. Han tror inte längre på lögnerna han försöker berätta för sig själv. Han har ett nytt namn för oräkneligaste gången, men glömmer det allt som oftast. I boken nämns han oftast bara som "the wampyr".

En natt får han syn på två unga kvinnor på Londons regniga gator: engelskor men kollaboratörer i Kanslerns ungdomsförbunds uniformer, ute för att olovligen kyssas i en gränd. Vad som får Sebastien att lystra är dock den svaga doften av varg. Men det finns ju inga varulvar? Inte numera. Men Preussen har en fäbless för teutonisk mytologi och har sina egna statsmagiker, och det kan vara något väldigt mörkt på gång.

En väldigt fin uppföljare, även om den är kort. Jag gillar nästan Abby Irene mer när hon inte är plucky investigator hela tiden, och Sebastiens ökande avstånd från de levande skildras medkännande men osentimentalt, som han själv hade velat ha det. Spoiler - och han saknar fortfarande Jack, vilket är bra, för det gör jag också.

Bears alternativhistoria är fortsatt lika genomtänkt och tankeväckande som i New Amsterdam. Preussen bär drag av det Preussen vi tänker på med spikhjälmarna osv, men också definitivt av Hitlertyskland. Dessutom gillar jag namnet "The Enchancery" på myndigheten för magi.

Det finns två ytterligare New Amsterdam-noveller, "The Tricks of London" och "Almost True", men de gavs ut i om möjligt ännu mer begränsad exklusiv upplaga än Seven For A Secret (som nu är hopplös att få tag på - tack och lov fick jag låna den av lindorm, som fick mig att läsa New Amsterdam). Man kan ju kanske hoppas på nån sorts samling av alla korthistorierna någon gång... kanske, kanske...

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Alt + verklighet. - Woman power. - Outside. - Ellowen-Deeowen. - Magikologi. - Wolves & weres. - The vampire library. Egentligen borde jag ha med Queerhyllan också - och då borde Palimpsest också stå där - men den börjar närapå kännas förlegad... Som att ha en särskild hylla för det vanligast förekommande, nästan... (Fast detsamma gäller väl för Woman power...)

Nu, Harry!!

Lolcelebs. Se även Buffy vs Edward.

The Stress of Her Regard av Tim Powers

The Stress of Her Regard i fem ord: Byron, Shelley, Keats och vampyrer.

Men innan du nu tänker "mjahaa..." och går vidare så är Tim Powers vampyrer ingalunda några transsylvaniska grevar (som den som gjorde Byron till vampyr i Tom Hollands The Vampyre), och de är definitivt inte några bleka, förföriska sidenskjortade byroniska vampyrer av typen som varit så populära sedan... Byron. Och sen Rice och Hamilton och hela flodvågen efter dem.

De här vampyrerna är en helt annan livsform än människor - en annan livsform än några kolbaserade varelser - med ett annat förhållande till den fysiska världen. De kan ta mänsklig form, men det är bara en aspekt av dem. De är mytologiska varelser med mytologiska krafter; andra namn som används för dem i boken är nephelim, succubus, lamia - och muser. Vilket förklarar varför poeterna har så svårt att värja sig från dem... De är förföriska (på flera sätt), och beroendeframkallande, och de har valt ut Byron, Shelley och Keats.

Om du vid den korta sammanfattningen istället för "mjaha" tänkte "wohoo!" finns här massor av rolig intertextualitet att hämta. Keats dikt Lamia är bara toppen på isberget alpen: vampyrernas påverkan på poeternas liv bevisas helgjutet och omfattande med citat från dikter, brev och dagböcker. Det passar väldigt bra ihop, och den här sortens vampyrer passar de här poeterna mycket väl. En greve i sidenskjorta med vässade tänder hade varit för enkelt för dem - när man kan få uråldriga mytologiska företeelser!

Det är också väldigt skönt att det inte finns någon Van Helsing i boken. De som vet mest om vampyrerna är deras offer, och de gissar och spekulerar sig fram, kluvna av sitt förhållande till monstren: de kan inte leva - eller skriva - utan dem, men de, och framför allt deras familjemedlemmar, kan inte heller leva med dem.

Byron, Shelley och Keats är utmärkta romanfigurer (som jag skrev mer om här), och Powers använder dem mycket skickligt. Suspension of disbelief, he has it. Genom större delen av boken iallafall: tyvärr blir den lite långrandig mot slutet, och det krävs lite för mycket trasslande för att reda ut alla trådarna. Men det är säkert bara för att annars skulle boken ha blivit alldeles för bra, och så kan vi ju inte ha det. Bra gjort, Mr. P.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Lost in a good book. - Religion?. - Just because you’re paranoid. - Écrire. - O-ooh, that Byronian rag. - Romantiker. - Once upon a time (1816-1822). - Great (leading) men. - All’Italia. - Venedig. - Magikologi. - Vetenskap? . - Monsterboken. - The vampire library.

Buffy vs Edward.

"You know, being stalked isn't really a big turn-on for girls." Om Edward Cullen hamnat på Sunnydale High istället: länk! LOL!

Och på Malmöbloggen pågår den stora, episka Whedon-fighten. En av många möjliga stora, episka Whedon-fighter. (Och io9 har väl kanske lite rätt i att It's Buffy's fault that vampires are weak now. Men fantzy-trenden - som för all del kom i Buffys efterföljd - lär ju ha gjort sitt till.)

New Amsterdam av Elizabeth Bear

Miljön: sekelskifte - det förra alltså; med alternativ historielinje, zeppelinare och steampunk sorcery. Huvudpersonen, eller navet för berättelserna: Don Sebastien de Ulloa, en över tusen år gammal vampyr.

Sebastien har en excentricitet, eller en svaghet, som han delar med få av those of the blood: han fäster sig för mycket vid de dödliga medlemmarna av sitt "hov", de människor han omger sig med och dricker av. Han gör sitt bästa för att inte låtsas om eller erkänna det, men han är alldeles för benägen att skänka dem sitt hjärta (som de skänker honom sina), fastän han vet att han kommer att överleva dem många gånger om. Om, vill säga, han inte gör som så många av the wampyr gör när deras o-liv blir alltför långa: går ut i solen, låter sig brinna.

Ja, han brinner i solen, och han har ingen spegelbild. Han uppfyller många av klichéerna, men han gör det helt lugnt och självsäkert, med en huvudskakning och ett snett leende åt oss. No run-of-the-mill vampire is our Mr de Ulloa. Han påminner faktiskt en hel del om Silas i The Graveyard Book, och med tanke på hur mycket jag älskade den är det mycket sagt med det.

Den han senast skänkt sitt hjärta när boken börjar är unge Jack Priest -

who presented every appearance of being a young man of excellent family. In truth, his breeding was no better than Sebastien's. But - also like Sebastien's - his education was unparalleled, and a work in constant progress. He was seventeen years old and looked fifteen, with delicate bones and tousled fair hair like a girl's.

Jag kan nämna här att jag älskar Jack och Sebastien och beskrivningen av deras komplexa förhållande, vilket trots taggen går långt utöver yaoi...

När Sebastien och Jack anländer till den brittiska kolonin New Amsterdam (ni vet, runt ön Manhattan) ca år 1900 korsar de så småningom vägar med Abigail Irene Garret: Detective Crown Investigator, forensic sorceror to the King! En formidabel dam runt femti som takes no shit och gör sitt bästa för att vara både lojal och ärlig. Hennes arbete och Sebastiens kall/tidsfördriv/samvetslugnare/hobby som mästerdetektiv ger lite deckarhandling åt de löst sammanhållna historierna i boken.

Men det viktigaste och det gripande är ändå relationerna mellan personerna. Sebastiens ofattbart långa liv och hur hans olika courtiers hanterar det och sina förhållanden med honom. Nåt av det bästa jag läst i genren. Måste det vara, med tanke på hur det drabbat mig...

Alternativhistorien förtjänar sitt eget stycke: början av 1900-talet med New England och New Holland som brittisk koloni. Abigail Irene har ett förhållande med Hertigen av New Amsterdam... San Diego är huvudstad i Spanska Amerika, irokeserna med sina trollkarlar hotar kolonierna västerut, och det jäser mot inbördeskrig för Home Rule i New England samtidigt som vapen rasslas mellan Frankrike och England - mest här borta i kolonierna.
Och sedan, rätt vad det är, har vi dessutom ett Paris som lyses upp av Nikola Teslas trådlösa "broadcast electricity", därtill med spöken av vargar på de köldskarpa gatorna när Seine fryser.

Och ett stycke om vampyrismen kanske? Mest för att citera varför man skulle vilja ingå i en wampyrs hov:

First the prickle of the fangs, and then the pain, tremendous, scathing, all out of proportion to the injury (...) And after the pain - so impatiently endured - the pleasure. Transporting, incomparable.

"Narcotic rush" och "a passion worth anything" är andra beskrivningar...

Allt detta sagt, och ni måste läsa boken - så hatar jag slutet. Sista, hm, fyra sidorna. Vill skriva om dem. Nu! Bear har en fullständigt godtagbar och plausibel utläggning om saken på sin blogg (link might contain spoilers), och jag håller t o m med henne, men jag är fortfarande arg och ledsen.

Och detta bevisar naturligtvis vilken fantastisk författare hon är, vilket är min sista punkt: någon som kan, genom romankonst, få mig att bita mig i knogarna medan jag läser och sedan vara arg och ledsen i två dygn (and counting) är en jävligt skicklig författare. Det blir mer Bear. Nu vet jag ju dessutom att jag kan förvänta mig den här typen av slut... Once more unto the breach.

Jo, och det finns en uppföljare. Kanske finns en uppföljare. Seven for a secret har hittills bara kommit i en utgåva, som är ur tryck. Here's hoping for tpb... Men i värsta fall vet jag var jag kan få låna den. När jag förlåtit Bear.

(Och upprepar mig lite: jag klurar på fan fiction med Don Sebastien, Lord Byron och Henry Fitzroy i de ledande rollerna...)

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Romantiker. - Once upon a time. - Alt + verklighet. - Great (leading) men. - Outside. - (Den vidunderliga kärleken). - Queerhyllan. - Paris. - Lalala-lalala-l’America. - New York, New York. - Lawmen. - Magikologi. - Aux armes, citoyens!. - Wolves & weres. - The vampire library. - Döden döden döden.

Varning: Elizabeth Bear kan påverka din koncentration och tidsplanering

Sedan jag började på New Amsterdam i onsdags har jag tillbringat stora delar av mina dagar med att tänka "När får jag gå och fortsätta läsa? Får jag gå och läsa nu?" Samtidigt har jag läst väldigt långsamt - dels för att dra ut på det, förstås, och dels för att Dragons of Babel var en sådan höghastighetsbok.

Men idag hade jag en hel söndag utan spikade planer. Jag borde väl egentligen ha typ städat, gjort knappar, jobbat på minst ett av två skrivprojekt - men jag läste. (OK, diskade och handlade lite mat och fick sovmorgon, men framförallt läste.) Och så - men snälla Bear, men vad har jag gjort för att förtjäna detta - så är slutet så... hur kunde hon?!?!
Nå... Det är väl ett tecken på att författaren är skicklig, när en roman gör en så upprörd att man får samla sig innan man skriver sin lovprisande recension, vilken alltså kommer senare. Så det lär ju trots allt bli mycket mer Elizabeth Bear framöver.

Tills dess ska jag trösta mig med att fundera på eventuell fan fiction med Don Sebastien, Lord Byron och Henry Fitzroy i de ledande rollerna. Så det så. Kanske rentav slänger in Jean-Marc för att roa mig :-p

This vampire followed me home may I keep him?

Läste ut Dragons of Babel (läs mer här!) på lunchrasten idag - och det enda jag hade att invända mot den var att allt gick för fort. Jag ville frossa mer i urban Fäerie utan gränser. Och vad hade jag hört talas om åt det hållet om inte Elizabeth Bears Promethean Age-böcker?! Konspirationer, återfödd Merlin, completely & entirely unreliable Fey. Det måste ju vara Just The Thing!

Men: precis bredvid Blood and Iron stod New Amsterdam, som jag också varit sugen på väldigt länge.

Så jag frågade min resident Bear authority, som sade: "New Amsterdam! Bästa boken! Wohoo!"

Mes som jag är ville jag ändå ha mer Faerie. Så min resident representative of Umbrella Corp. föreslog: slå en tärning. Gjorde så.
Tärning höll med resident Bear authority!
(Vidhöll ett tag att: jag har två ögon, jag kan läsa två böcker samtidigt! Men fick ge mig.)

Och resultatet? Omedelbar kärlek!! En tjugominuters eftermiddagsrast för att börja läsa om en uråldrig, striking vampyr ombord på en zeppelinare bound for New Amsterdam år 1899 i sällskap med sin vackra boytoy med tousled hair är inte tillnärmelsevis tillräckligt! Och sen sitter jag här och skriver bloggpost! När jag kan flyga till brittiska imperiets kolonier medelst vätgas? Shame on me! New Amsterdam here I come.
(Hm. När jag har sovit lite kanske.)

Bob Dylan... och True Blood?

Jodå. Bob Dylan promotear säsong 2 av True Blood - se trailern hos Bookspot Central. Dvs, hans nya låt "It hurts so good" används för att promotea säsong 2 av True Blood, men jag har svårt att tänka mig att någon gör något med någon av Dylans låtar som han inte har godkänt. Vilket i sin tur vill säga: Huh?!?

Frågorna hopar sig. Förhoppningsvis kan man väl hoppas att det bara är del av Bobs pågående Southern gentleman-sittin' on the porch-stil. Om det inte är det: gillar han faktiskt True Blood? Och i så fall: har han läst böckerna? Tycker han isåfall att det är okej att ha unge herr Skarsgård som Eric och att låta Jason ha en huvudsakligen mycket naken huvudroll? Eller: är kanske säsong mycket bättre än det jag sett av säsong ett?

Eller också ligger det helt enkelt mer än vi trodde bakom låtrader som "She said that all the railroad men / Just drink up your blood like wine"? Om Lord Byron kan vara vampyr så kan ju Kung Dylan. Och då vill han väl stöda sådant som visar att vampyrer kan finnas i verkligheten och rentav kan vara schyssta snubbar ibland. Jepp, så måste det vara.

Mysko är det i vilket fall. Men en rätt snygg trailer, om man bortser från skådisarna.

Paris Immortal: Absolutions av S. Roit

Lindorm satte fingret på vad det är med Paris Immortal-böckerna: de är som fan fiction. Författaren är fullständigt förälskad i samtliga sina karaktärer: den sexige advokaten Trey, hans gulliga pojkvän Geoff, och hans chefer, de övernaturligt sexiga vampyrerna Michel och Gabriel (som är gifta med varandra). I den här tredje boken slänger vi även in den sexiga australiensiska vampyren Travis, som åtminstone i mitt huvud är Hugh Jackman. Och alla de här sexiga killarna älskar varandra och älskar att varandra älskar varandra. (Mer eller mindre sexuellt.) Alla kallar varandra "angel". (Och okej, de har taskig klädsmak. Men de är rätt ofta utan kläder, så det är litet okej också.)

Men det är nog också just detta som gör böckerna till sådan beroendeframkallande guilty pleasure-godisläsning. (Skrev om ettan här och tvåan här.) Handlingen är ju sådär, rentav ganska fånig egentligen; med lite voodoo och lite vampyrpolitik och lite för mycket snack om öde och "meant to be". Det är stämningen och känslan mellan huvudpersonerna som är grejen - hur self-indulgent den än är. Ja, just self-indulgence, i båda bemärkelserna: "självsvåld, brist på självtukt" och "njutningslystnad". Paris Immortal: för den som vill ha fånig vampyrisk self-indulgence.

Hyllor i Det stora biblioteket: Romantiker. - Great (leading) men. - Alla famiglia!. - Den vidunderliga kärleken. - Queerhyllan. - Paris. - 6. - Monsterboken. - The vampire library. - Döden döden döden.

Deathwish av Rob Thurman

BYOA. Bring your own angst. It's festive as hell.
9/10
Fullständigt subjektivt betyg för fullständig njutningsläsning. Deathwish är nog den bästa hittills av böckerna om Cal och Niko. (Ettan - tvåan - trean.)

For those who are just joining us: Thurmans böcker är urban fantasy med bett, roliga idéer och en huvudperson som har anledning att vara bitter, med många cyniska one-liners på lager och en benägenhet att kick ass.

Cal Leandros är till hälften monster. Hans far var en av The Auphe, uråldriga, mordgalna, nästan oövervinnerliga mångtandade monster. Hans mor tog Auphes pengar för tjänsten, gav den nyfödde namnet Caliban, lämnade över honom till hans fyraårige bror Niko, och lade därefter endast tid på honom för att berätta hur monstruös och hopplös han var. Niko å andra sidan tog sitt ansvar för lillebror på blodigt allvar, uppfostrade Cal själv och blev sedermera en fulländad superninja för att beskydda honom från monstren. I bok ett, Nightlife, lägger de sig även till med sidekicks i form av en vampyr och en puck - Robin Goodfellow själv, no less.

En anledning till att Deathwish är den bästa boken hittills är att Cal och Niko båda får föra ordet, som jag-berättare i varannat kapitel (tidigare har bara Cal berättat storyn). Utan att dra bort från njutningsläsningen (tvärtom!) ger detta... okej, kalla det trots allt mer djup, eller fler dimensioner... åt historien. Niko, som tidigare knappt haft ett hårstrå snett, har sina egna issues. Nej, nej.

(Cal:) "People on Dr. Phil have issues. We have atomic-powered, demonic-flavored, fresh-from-the-pits-of-hell, full-blown fucking neuroses."

Det kommer också in litet klassisk syskonrivalitet, naturligtvis.

(Niko:) "I'd realized years ago Cal was most certainly his own person. He wasn't me, couldn't be me.
I have a bigger sword."

Frågan om monstret-i-Cal har varit med från början, men får här ytterligare nya sidor. Snacka om att vara sin egen värsta fiende. Thurman vidgar också perspektivet en aning, bort från att bara handla om "The Holy Trinity of Hotness" (Cal, Niko och Robin) - världen i stort är inte omedveten om monsters existens, vilket bröderna hittills hoppats på.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: St. Looney-up-the-cream-bun-and-jam. - Just because you’re paranoid. - Make ’em laugh. - Noir/noiresque. - Great (leading) men. - Alla famiglia!. - In between Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie and elsewhere. - New York, New York. - Somebody’s gonna get their head kicked in tonite. - By the sword. - Monsterboken. - Wolves & weres. - The vampire library. - Döden döden döden.

Det finns en hel del i Deathwish som skulle kunna antyda att detta är sista delen - men författarens hemsida lovar att så inte är fallet. Yay! Det hade varit ett bra slut, faktiskt, men jag vill självklart ha mer. Om Thurman likt Butcher fortsätter att bli bättre och bättre bok för bok är det bara goda nyheter. Hon har dessutom en ny serie på gång! Första delen, Trick of the light, ska komma i september.

Johnny Depp. Som vampyr. I en Tim Burton-film.

Tim Burton och Johnny Depp måtte älska oss. Först kommer de på det oslagbara att göra Alice i Underlandet med Hr Depp som The Mad Hatter. Och nu försöker de slå det, genom att göra vampyrfilmen Dark Shadows (som tydligen bygger på en daglig vampyrsåpa - bara en sån sak! - från 60-talet) med Hr Depp som vampyren Barnabas Collins. Man kan ju bara säga, Tack, grabbar.

Kanske är det så att man faktiskt får önska, och det finns en chans att det blir så? Alan Rickman som Crowley? James Marsters som Thomas Raith? Neil Gaiman som Dream? Viggo Mortensen som Lord Ravis? James Mason som Gud och Sean Connery som Noak? En yngre David Bowie som Zal? 1973 års Clint Eastwood som Roland of Gilead? Eller som Commander Vimes... Nån som har fler önskemål?

Charlie Huston: Already dead

7/10
Godkänd urban horror. Huvudpersonen Joe Pitt är vampyr (eller, en av The Vampyre) på ett Manhattan som styrs av ett antal vampyrklaner. Själv är han dock Rogue men accepteras så länge han gör "tjänster" åt klanerna. Tjänster som att röja undan zombies, men också att hitta en förrymd tonårsdotter till suspekta men connected miljonärer.

Vampyrversionen i Already dead är att vampyrismen beror på ett virus (eller, ett Vyrus), som gör sin bärare nästan odödlig men i gengäld kräver stadig tillgång på färskt människoblod (djurblods-"vegetarianism" är ingen möjlighet här). Solsken, närmare bestämt UV-strålarna, är direkt dödliga men vitlök går bra (fast Joe "just don't like the shit").

Godkänt som sagt; bra spänning och välskrivet, men inget himlastormande. Joe är relativt sympatisk, och skildringen av hans och hans flickväns förhållande är det bästa med boken. Men annars är det liksom inget man inte har läst tidigare - det är ingen rip-off, men det är inte heller något nyskapande. Mer hårdkokt än noir - det är inte våldet som gör noir, det är stämningen.

Och förresten, vad är det med hårdkokta böcker och den obligatoriska tortyren av hjälten? Det är klart att han ska klås upp i mörka gränder i viss måtto, och det är klart att han ska drogas någon gång, och det är klart att en vampyr tål mer stryk än en mänsklig deckare. Men det verkar vara väldigt lockande för "hårdkokta" författare (Altered carbon, Hunter's moon) att överdriva saken - rejält. Joe plågas både av Hungern och av stryk efter stryk efter stryk. Det är en poäng med det, visar det sig många skott, hugg och slag senare, och den kommer säkert att följas upp i kommande delar, men... tjatigt.

Tom Holland: Supping with panthers

The Vampire Myths of India and Roumania: A Comparative Study.
5/10
Rätt besviken, tyvärr; extra synd eftersom jag gillade den ganska fristående föregångaren The Vampyre: The secret history of Lord Byron. Men där den var positivt inspirerad av Dracula och annan 1800-talsskräck och gotik, är Supping with panthers snarare efterapande och ooriginell.

Den hymlar inte med det för all del - Bram Stoker är en av de huvudsakliga berättarna för tusan hakar! Men det mjölkas alldeles för mycket. "Det här är sanningen som fick Stoker att skriva sin roman, som en varning för de vampyrhotade, minsann!" Brev och dagböcker (förda på fonograf) in absurdum. En av huvudpersonerna heter Lucy. De tar en tur till Whitby. Renfield är en ondskefull asylum-föreståndare och hans fågelätande patient heter Seward, nudge nudge, see what I did there? ;)

Dessutom blir det alldeles för mycket 1800-talsskräck när det visar sig vem den verkliga fienden är [hur sent dyker det upp, är det en spoiler? whatever]: Lilith. Ondskefullast och mäktigast av alla därför att hon är den vackraste och mest förföriska kvinna som någonsin existerat, så männen har ju inte en chans. (Inte kvinnorna heller, för all del, men ändå.)

Vår hjälte, Dr. Jack Eliot, använder sin analytiska förmåga för att logiskt och rationellt lösa mysterierna. Han är så Sherlock Holmes att Sherlock Holmes får skämmas. Det vill säga, fram tills han börjar acceptera att det är övernaturligheter han är inblandad i. Då blir han mer än lovligt flummig. Och luddigheter av typen "Vi avslöjar inte allt ännu utan antyder bara" kan funka jättebra, men inte här: andra halvan av boken blir mest just luddig.

Och det är sent 1880-tal i London, så vi måste ju ha med Oscar Wilde och Jack The Ripper, eller hur? Annat vore ju skamligt. Okej, det var litet det som fick mig att plocka upp boken (utöver att jag gillade The Vampyre), men... det blir, trots allt, för mycket. Kul att vampyr-Byron inspirerar till Dorian Gray, men inte tillräckligt kul. (Dessutom är det på det hela taget för lite Lord Byron.)

Första halvan är rätt bra, det är efter det luddigheten och övertydligheten (jodå!) sätter in. Rekommenderar att man nöjer sig med The Vampyre och sedan läser om Dracula istället.

I vant to zuck yor blud.

Which creature of the night are you? Your Result: Vampire You are a social pragmatist, as likely to kiss as to bite. Your sensuality and social pragmatism is the counter-balance to your existential angst and your tendency toward depression.
Werewolf
Sorceror
Demon
Incubus/Succubus
Cthulu Spawn
Ghost
Which creature of the night are you? Quiz Created on GoToQuiz

Jim Butcher: Backup

Let's get something clear right up front.

I'm not Harry Dresden.

Harry's a wizard. A genuine, honest-to-goodness wizard. He's Gandalf on crack and an IV of Red Bull, with a big leather coat and a .44 revolver in his pocket. He'll spit in the eye of gods and demons alike if he thinks it needs to be done, and to hell with the consequences--and yet somehow my little brother manages to remain a decent human being.

I'll be damned if I know how.

But then, I'll be damned regardless.

My name is Thomas Raith, and I'm a monster.

8/10

Det torde inte vara någon överraskning att jag gillar Jim Butchers The Dresden Files. Wizard noir-godis i Chicago, I'm there. De senaste böckerna har jag dessutom varit väldigt förtjust i [spoiler] Harry Dresdens halvbror white-court-vampyren Thomas Raith. Och nu har Thomas fått en egen story.

En långnovell, 70 sidor - illustrerad av ingen mindre än BPRD:s grundare Mike Mignola. Fint inbunden av Subterranean Press (bara en sån sak).

Cons:
*Bara 70 sidor?!?! Thomas är en utmärkt character, och storyn hade kunnat utvecklats - mer!
*"Bara" 4-5 Mignola-illustrationer?! Mer!!
*Lösryckt: det är inte en riktig self-contained novell, den existerar i Dresdenverse.

Pros:
*Jim Butcher! Thomas Raith! :-D Utmärkt fix för att hålla nivån uppe efter Welcome to the jungle och i väntan på Turn coat.
*Vampyrer, uråldriga konspirationer, Necronomicon, star-crossed-love, urban fantasy.

Den lever inte 100 % upp till inledningen quoted above. Men den gör sitt bästa. Ett måste för läsare som vet vilken wizard-named-Harry som faktiskt kicks ass.