Harry Dresden and the emotional rollercoaster

Stod helt lugnt och bläddrade igenom en höstkatalog från Penguin när - WAAH! - en ny Harry Dresden-bok i oktober!! Den förra, Changes, var väldigt bra och dramatisk men hade utöver allt annat som förändrades ett helt oacceptabelt cliffhanger-slut. Så då tänkte jag att nu när Jim Butcher avslutat Alera-serien så kan han väl skriva två Dresden-böcker om året? Och här verkade den nu vara! YAY! MEN! Det är inte en roman utan en novellsamling! NOES! MEN! Den innehåller en novell "that takes place after the cliffhanger ending of [...] Changes." PHEW! Tur för dig, Jim. När är det oktober? Är det nu, snart? (Och låter inte Side Jobs oväntat snuskigt, förresten? Eller är det bara jag ...)

Jhereg av Steven Brust

Jag storälskade Freedom & Necessity av Emma Bull och Steven Brust, och eftersom jag redan läst allt tillgängligt av Bull var det dags att ge sig i kast med Brust.

Jhereg är den först skrivna boken om lönnmördaren och magikern Vlad Taltos - men böckerna ska gå att läsa i valfri ordning enligt författaren själv. Jhereg börjar ganska slentrianmässigt men blir bättre, och jag skulle nog helt enkelt jämföra den på många punkter med Storm Front. Och om herr Brust gör som herr Butcher och blir bättre och bättre bok efter bok så är det ju en bekantskap värd att vårda. Det är två böcker kvar i samlingen The Book of Jhereg, till att börja med.

Första mening:

There is a similarity, if I may be permitted an excursion into tenuous metaphor, between the feel of a chilly breeze and the feel of a knife's blade, as either is laid across the back of the neck.

vilket placerar den mellan Life, the Universe and Everything och Living next-door to the God of Love.

Into the Nightside av Simon R. Green

"Welcome to the Nightside," I said, smiling. "Abandon all taste, ye who enter here."
7/10 resp. 5/10
Into the Nightside är en samlingsvolym med Greens två första böcker om The Nightside, Something from the Nightside och Agents of Light and Darkness. The Nightside är den hemliga sidan av London - där är det alltid klockan tre på natten; människor, monster, gudar och andra väsen trängs på dess gator; faror lurar överallt och det är det som lockat de flesta som hittat dit; Nightside är både äldre och större än London.

Vår hjälte är John Taylor, en privatdeckare som kan hitta vad som helst med hjälp av sitt tredje öga, hans "private eye". Han är född till ett Stort Öde han inte själv vet något om, av en mor som inte var mänsklig men som han aldrig träffat.

Det tråkiga är att det här hade kunnat bli riktigt bra om det skrivits av en bättre författare... Green är för förtjust i sin egen jargong, och när han hittat en cool fras upprepar han den för många gånger.

Det begås också alldeles för många brott mot skrivregeln "Säg inte att kärringen skriker, låt henne skrika." Det sägs hur fantastiskt och jätteannorlunda och skrämmande och lockande Nightside är, men inte med tillräcklig närvaro / känsla / djup / mörker / detaljer för att jag ska kunna se det. Vilket är tråkigt, för det som faktiskt ges får mig att längta efter ett riktigt välbeskrivet Nightside, med farliga faror och lockande lockelser.

Jag gillade Greens bidrag till antologin Mean Streets, The difference a day makes, så jag hade hoppats på mer i romanformen. Istället känns det som att en handfull okej idéer upprepas och upprepas, när de hellre hade kunnat fördjupas och mjölkas - en miljö som Nightside hade kunnat ge mycket mer. Men bok ett får en sjua, och bok två får en femma: den är liksom bara samma grej igen.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Noir/noiresque. - Religion?. - Just because you’re paranoid. - In Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie. - Ellowen-Deeowen. - Magikologi.

Noir, pulp, slash

Med anledning av Marvel Noir listar Bookspot Central en rad förslag på skillnaden mellan "noir" och "hard-boiled".
I mitt huvud är nog skillnaden ungefär att: huvudingredienser i noir är tragedi blandat med mycket känsla för stil och stämning, men i hårdkokt är det våldet och tuffheten/hårdheten som är det viktiga. I noir lider man med klass och går under med nacken rak; i hårdkokt dör alla och/utom hjälten i en hagelstorm av kulor. Jo: och Bogart är noir.

På Bookspot hittar jag även nyheten att Michael Chabon ska skriva manuset till Disneys (nåja) filmversion av Edgar Rice Burroughs pulp-klassiker John Carter of Mars. Från alternativhistorisk noir till pulp alltså! (Trots att en av definitionerna av noir ovan är: "the antithesis of Disney." Men jag har fullt förtroende för Chabon!)


Och på io9 hittar vi inlägget Great Unsung Slash Fiction Heroes: "people always talk Kirk/Spock. Or Snape/Everyone." Men det finns förstås många fler möjligheter! Jayne/Simon?! Ford/Arthur?!?! Men Optimus Prime... *ryys* Fler förslag, people?

Turn Coat av Jim Butcher

Doom, doom, and doom.
Damn.
9/10
Harry Dresden - den ende trollkarlen i Chicagos Gula sidor - är tillbaka, kicking ass and getting his ass kicked. (För en introduktion till Harry och mer om Turn Coat finns en längre text här.)

Jag var motvilligt en aning skeptisk till Jim Butchers planer för Harry efter de senaste böckerna. I Small favor reagerade jag på att det till slut var litet för många trådar och bihandlingar att hålla reda på, och var även orolig för att alltför många av de hotande åskmolnen över Harry skulle skingras. Och The Warrior var oväntat nästan from?!

Men Turn Coat styr upp den hårdkokta-men-samtidigt-nördiga noir-stämningen. Historien blir mörkare igen. Den stora Konspiration vi i tidigare böcker anat börjar framträda som den stora fienden - och antyder samband mellan de olika trådarna och bihandlingarna. Många spännande frågetecken utlovar intressant framtid (vad är det med den där ön?!).

Och mycket framtid lär det bli. Det ska bli sammanlagt 23 böcker i The Dresden Files, varav de tre sista ska vara en apokalyptisk trilogi. En apokalyptisk trilogi! Hurra!

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Just because you’re paranoid. - Noir/noiresque. - Alt + verklighet. - Great (leading) men. - Alla famiglia!. - Outside. - Lalala-lalala-l’America. - Lawmen. - Magikologi. - Somebody’s gonna get their head kicked in tonite. - Monsterboken. Git along, li’l doggies. - Kill, pussycat, kill, kill!. - Wolves & weres. - The vampire library.

Simon R. Green: The difference a day makes

Greens bidrag till långnovellsamlingen Mean Streets.
8/10
En mycket trevlig ny bekantskap är privatdeckaren John Taylor på Londons Nightside. Noiresque urban fantasy-P.I. - jämförelsen med Harry Dresden måste ju göras. Så för det första: Greens historia utspelar sig inte i London på samma sätt som Butchers historier utspelar sig i Chicago. Nightside är en egen värld. Det är alltid klockan tre på natten/morgonen, och i samstämmighet med tiden är det en sorts mardrömsland. Faerie, trollmarknaden eller Halloweentown är några möjliga jämförelser.

"[...] Is this hell?"
"No," I said. "Though on a good day you can see Hell from here. [...]
This is where all the secret people come, in search of forbidden knowledge and all the pleasures people aren't supposed to want, but still do. You can pursue any dream here, or any nightmare. Sell your soul or someone elses. [...]"

Och för det andra verkar det alltså som att Green har en mörkare och mindre pryd fantasi än Butcher. Låter gôtt efter min olyckliga besvikelse med senaste korta Harry. John Taylor har ett bad-ass rykte och en historia jag vill veta mer om. Han är

most definitely not on the side of the angels. Either variety. I do, however, wear a white trench coat, get in over my head more often than not, and get personally involved with my female clients far more often than is good for me.

Och hans sidekick är en död kille som heter Dead Boy.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Noir/noiresque. - Make ’em laugh. - Alt + verklighet. - Great (leading) men. - Outside. - In between Wonderland, Neverland, Fantasia, Nangijala & Faerie and elsewhere. - Ellowen-Deeowen. - Time, time, time. - Monsterboken.

Så idag har jag burit hem Into the Nightside, samlingsvolymen med de första två Nightside-böckerna. Ska dyka in i den så "fort" jag läst ut Perdido Street Station -vilket kommer att ta sin tid, och vilket får lov att ta sin tid.

Jim Butcher: The warrior

Harry Dresden. Saving the world, one act of random destruction at a time.
4/10
Tja, någon gång ska man ju bli besviken på en av sina favoritförfattare också. The warrior är Jim Butchers bidrag till Mean streets, en samling av fyra långnoveller på temat paranormala privatdeckare åt noir-hållet. Gissningsvis är en av poängerna med samlingen att få läsare som gillar en av författarna att upptäcka de andra tre - men The warrior skulle knappast få mig att plocka upp Storm front (vilket är synd, eftersom jag rekommenderar alla att plocka upp Storm front).

För det första är det för mycket om korsriddaren Michael och hans holier-than-thou, humbler-than-thou perfekta familj. För det andra trängs det in alltför många demonstrativa exempel på att Harry minsann under sitt tuffa yttre är en all-round swell guy med ett hjärta av guld - som ett överarbetat säljsnack för The Dresden files, trodde jag. Men sedan och för det tredje visar det sig att allt har varit del av Guds Stora Plan.

WTF? Hur smög det sig in? Och sedan när accepterar Harry Dresden något sådant? Jag började oroa mig för fromhetsvibbar redan i Small favor, och nu börjar jag oroa mig inför Turn coat. Inte fan har väl herr Butcher blivit frälst? Det visar sig i april, för jag kommer ju definitivt att läsa den.

Hyllor i Det Stora Biblioteket: Religion?. - Noir/noiresque. - Alt+Verklighet. - Lalala-lalala-l’America. - Lawmen. - Magikologi. - Somebody’s gonna get their head kicked in tonite.

Men jag måste också lägga till att Mean streets var ett bra köp: för jag har börjat på Simon R. Greens bidrag, gillar det skarpt och har redan bokat Into the nightside, samlingsvolymen med del ett och två om Nightside, Londons mörka hjärta. Återkommer med rec.

Malcolm Pryce: Last tango in Aberystwyth

7/10
Det verkar falla sig lätt att jämföra Malcolm Pryce med Jasper Fforde, avdelningen Weird brittisk humor. Men Pryce är inte bara weirder, han är mörkare också.

Weirder (wyrdder?) i bemärkelsen fler fall av "du sade vad, sade du?", ofta i samband med den mörkare sidan. Den undre världen i Aberystwyth styrs av de rivaliserande sidorna druiderna och Meals on Wheels, och det är många som vilar betongskodda i havet utanför staden som följd av detta. Bland de många amoraliska hålorna i staden finns toffee-and-opium apple dens, buktalarnas ghetto och Fishwife's chess-casinot. Unga flickor fastnar i What-the-butler-saw-filmträsket, medelålders män rymmer med cirkusen och veteranerna från The Welsh Foreign Legion är spillror av sina forna jag.

Mitt i detta försöker privatdeckaren Louie Knight rädda de renhjärtade och glömma sitt eget brustna hjärta. Han anlitas för att hitta en förlupen dekan från begravningsfakulteten men verkar snart själv vara målet för en omfattande konspiration av onda clowner och gympalärare.

Som jag hoppades så har Pryces stil skärpt sig en del efter ettan, Aberystwyth mon amour - både absurdismen och noir-pastischen (mer noir än pastisch den här gången) funkar bättre, det är både roligt, förvirrande och gritty, i en bra blandning. Och man blir märkligt nyfiken på Aberystwyth, även om man skulle vilja ta med sig både livvakt och beväpning (och ordbok).

Welcome to the jungle / Jim Butcher & Ardian Syaf

Magic. It can get a guy killed.
8/10
Jag gillar Harry Dresden. Jag har undvikit tv-serien, för allt verkar bara helt fel. Men nu har Harry blivit comic! Manuset är av Jim Butcher, och tecknaren Ardian Syaf har lyckats med en Harry som är riktigt lik hur han ser ut i mitt huvud:
Storyn utspelar sig strax före Storm front (som också snart kommer som comic!) och börjar med besatta djur på Chicago Zoo. Murphy är rätt, Mister är rätt, Bob är rätt, och Harry är precis som han ska vara: tuff och bitter (inte lika bitter än som i de senare böckerna) men samtidigt wistful, oneliners överallt, avarage Joe Geek som samtidigt är en mäktig trollkarl. Kort sagt en utmärkt Harry-fix i väntan på Backup (som håller på att skeppas!! Eeek!!! Give me!) och Turn Coat.

When will there be good news? / Kate Atkinson

Tomorrow and tomorrow and tomorrow
8/10
Atkinson gör det igen. Tredje boken om Jackson Brodie - nej, med Jackson Brodie som en av huvudpersonerna, eller som fokus eller koppling mellan de olika handlingstrådarna - håller lika hög klass som ettan och tvåan.

Man skulle kunna klassa Brodie-böckerna som deckare, men det vill jag inte. Inte bara för att de faktiskt är riktigt bra romaner (fördomar? jag? inte då!), men framför allt för att brottsutredningen inte är det viktiga. Det viktiga är människorna som på olika sätt har anknytning till de brott som begås eller händer inom romanerna. Offren och utredarna, deras historia och överlevnadsvillkor, deras patos och engagemang som ändå lämnar dem i viss mån hjälplösa inför... hm... ödet? eller slumpen? eller - världen, livet.

Jackson själv är f.d. polis, numera privatdeckare eller "in security", men det är inte hans fall som är huvudhandlingen heller. Han har en enastående talang för att snubbla in i andras historier, dras in i handlingar genom ödet eller slumpen eller världen, livet.

When will there be good news? känns, som titeln antyder, mörkare än de tidigare böckerna. Historierna i dem var mörka så det förslog, men här är mer av frågorna om hur länge man är offer när man varit offer en gång, hur man överlever. Hoppfullheten finns där också, men skuggad av "det skulle ha kunnat sluta helt annorlunda".

Atkinsons mörka, torra humor finns dock förstås kvar, särskilt när Jackson för ordet - romanen har många POVs, alla med sin egen röst. Och allt detta ihop med Atkinsons underbara språk och känsla för alla dimensionerna i historier gör detta till ännu en Mycket Bra Bok.

Förslag på musik: skotska dirges.

Jack Williamson: Darker than you think

'our moving mind complexes can draw only upon the chance energies that they happen to grasp from the atoms of the air or other substances we possess, by the linkage of probability.'
6/10
Hm. Tja. Kvantmekaniska häxerier. Schrödingers varulv? Innan solen går upp kan man vara både människa och varg, båda är lika sannolika. Om, vill säga, man har tillräcklig tankekontroll över sannolikheterna.

Jag tror att herr Williamson (fast det är nog en synonym; boken är nog skriven av någon som behöver berätta för oss hur det ligger till och behöver vara anonym för att undkomma monstren) kom över alldeles för många böcker om kvantfysik, psykoanalys, genetik och folklorehistoria och började tänka alldeles för mycket. Det är ingen dålig bok, men allt förklarande och sammankopplande blir bara, ja, för mycket. Det blir lika mycket sf som skräck, vilket kanske gör mitt missnöje till en förväntningsfråga, men till råga på allt är det sf på det tråkiga "titta, jag kan bevisa det!"-sättet.

Men den är riktigt spännande ibland, och det är ju en originell varulvsvariant, och miljön - sent 40-tal, som gjort för en mörk, regnig svartvit film - är utmärkt för noirskräck. Det är Lovecraft-vibbar också med arkeologiska expeditioner som söker svar om en uråldrig ondska men inte är redo för vad de väckt. Upplägget "drömmer han, eller är han galen, eller är det på riktigt?" funkar dock inte, men det kanske är för att det presenterats så totalt som en varulvsbok, så jag bara undrade när huvudpersonen äntligen skulle fatta att jo, det är på riktigt.

Boken är "widely acclaimed as the best American lycanthropy novel yet written"... Men å andra sidan är det sorgligt ont om riktigt bra varulvsromaner. Och det är väl för all del en viss skillnad mellan varulvsromaner - som t ex de Lints Wolf moon och Haugens Varulv - och lykantropiromaner, som har som mission att förklara och bevisa hur det skulle kunna fungera. Som sådan är Darker Than You Think intressant, om än överlastad.

Harry!

Omslag till Turn Coat!
Men Harry då, kan det där vara Excalibur?

Jim Butcher: Small favor

- have staff, will kick ass.
8/10

Harry Dresden håller stilen - genomarbetad, hard-ass, välskriven och idérik mörk urban fantasy - i princip. Några små frågetecken... Det börjar bli litet väl många sidekicks, bifigurer, grudges och fiender, så här i bok, vad är det, tio? Och what's with the pious? Och varför är det så långt kvar till oktober??

(Omslagskonstnären)

Michael Chabon: The Yiddish Policemen's Union

The righteous man of his generation... He is despised and rejected of men; A man of sorrows and acquainted with grief.
8,5/10

1948, efter krig och koncentrationsläger (och atombombningen av Berlin) tilldelades det judiska folket ett eget hemland... distriktet Sitka i Alaska. Ett kallt, mörkt hemland, långt bort från resten av världen - som världen vill ha det - med Yiddish som officiellt språk och den lokala kartan ritad av de olika religiösa sekterna.

Men hemlandet är bara lånat, och nu är det två månader kvar till 60-årsdagen då Sitka återgår till Alaska och de två miljonerna invånare åter kommer att drivas ut i diaspora. "Strange times to be a Jew." Osäkerhet, uppgivenhet, rykten om omen och profetior präglar den mörka nordliga senhösten.

En mördad knarkare påträffas på det ungkarls-lopphotell där kriminalpolisen Meyer Landsman bor. Romanen handlar om utredningen av mordet. Men det i sig säger nästan ingenting om vad dethär är för en bok.

Chabon har nämligen gjort något med noir-deckaren. En dekonstruktion, en pastisch, en hyllning, en psykologisering, en allegorisering, en mångdubbling, en surrealisering (tja, nu är det ett ord...), en blandning av allt detta som gör att romanläsaren svindlar.
Det är i både i detaljerna (filthattfabriken!) och i språket (hejdlöst och oförutsägbart uppfinningsrikt, poetiskt och hårt, med många inslag av Yiddish). Det är också i humorn, mörk och zany på samma gång. Det är inte minst i personerna, framför allt huvudpersonen Landsman.

Landsman röker och dricker alldeles för mycket, fuckade upp sitt äktenskap, lever bara för jobbet - som han är riktigt bra på, intuitiv, hard-hitting och moralisk - och piggar upp sig genom att fundera på självmord. Han är en sån kliché av den deppade polisen att det inte blir någon kliché kvar! Han blir den sanne antihjälten som om han inte skrivits sönder sedan Chandler och Hammett (jag försökte låta bli att nämna dem, men... När t o m Chabon gör det, i romanen, litet onödigt, kommer jag väl inte undan.).

Landsman blir till och med, ibland, en Messias-gestalt. Redemption - återlösning, frälsning - är ett ofta förekommande ord. Den mördade ryktades i sin ungdom vara den rättfärdige, den som kan bli Messias om det är nu Han ska komma. Mordutredningen antyder ganska snart att både judiska sekter och amerikanska regeringen har relaterade planer för judarnas framtid... mer säger jag inte för att inte spoila.

Själva handlingen är väl den svagaste punkten i boken, det som drar ner betyget från en hel nia. Emellanåt, särskilt vid 3/4-delsstrecket ungefär, blir det - som alltid i deckare, tydligen även när man gör med dem allt Chabon har gjort - för mycket av "Jag vet allt hur ni har räknat ut det! Hur har ni räknat ut det?!" Men när boken tog slut ville jag bara fortsätta läsa. Antagligen törs man väl inte hoppas att Chabon gör som Atkinson och skriver fler av sina bättre än deckare-deckare? (Tredje Jackson Brodie-boken är på gång.)

Lästrion #1

Anade väl att vi inte behövde vänta länge på en ny listnörderigrej! :) Yay! Petra drar igång Veckans lästrio och första temat är deckarhjältar/-hjältinnor. Och jag visar genast min mångsidighet vad gäller deckare:

Sam Spade - i The Maltese falcon av Dashiell Hammett.
Philip Marlowe - i The big sleep, The long good-bye, The little sister, Playback och The high window av Raymond Chandler.
The Continental Op - i Red harvest och The Dain curse av Dashiell Hammett.

Kort sagt, alla deckare som spelades eller kunde ha spelats av Humphrey Bogart is my kind of lawman. (OK, jag gillar Nick & Nora också.)
Runners-up: Jackson Brodie i Kate Atkinsons Case histories och One good turn; Louie Knight i Malcolm Pryces Aberystwyth mon amour; Dirk Gently av Douglas Adams; Sam Vimes i Ankh-Morpork; Harry Dresden av Jim Butcher; Jack Spratt av Jasper Fforde; alla rotten good guys i The Black Dahlia av James Ellroy - och på en annan sida av lagen, Lionel Essrog i Jonathan Lethems Motherless Brooklyn.
Förslag på musik: Smoke rings-signaturen (Marlowe's theme).

Rob Thurman: Madhouse

I like being less fortunate. Gives me something to bitch about.
8/10

Cal Leandros är tillbaka, vår favorit av cyniska halv-monster wise-ass punks. Återigen, kul med personer i (planerade) långkörarserier som faktiskt får lov att förändras (men fortsätta vara bra!) - om nu brodern Niko kan få en spricka i rustningen i nästa bok vore det ännu bättre... Väl godkänt som spännande & rolig urban fantasy, men underkänt som fantzy [definition på gång]: så fort det blir sexscener dras ridån för. Cal är väl för blyg antar jag.

Jim Butcher: White night

It isn't a perfect world. I'm doing the best I can.
9/10

Harry håller stilen. Den här gången lyckades Butcher också undvika frestelsen att blanda in varenda en av myriaderna av rollfigurer han samlat på sig i nio böcker; det var nog bara hälften ungefär som fick vara med. Hopknytandet av trådar på slutet var litet för mycket åt det snälla hållet - vi gillar mörka hemligheter, ju! - men det händer säkert nåt nytt hemskt i nästa bok. Som man måste vänta ett helt år på att den ska komma i pocket... Men innan dess kommer iofs den tecknade versionen!

Det finns en inkonsekvens jag retar mig på: Harrys magi förstör genom sin blotta närvaro snart all elektricitet och elektronik omkring honom - vilket är en av anledningarna till att han kör en VW bubbla. Ändå håller han hela tiden på och citerar både nya och gamla filmer. Men what the hey, vi gillar Harry och han gör det på ett coolt sätt. Det är okej.

Harry goes graphic

The Dresden Files, min favorit-noirpastisch-fantzy, ska bli graphic novel i vår/sommar!! Verkar avgjort bättre castad än den där märkliga tv-serien någon missriktad person fick ansvar för.

Richard K Morgan: ”Altered carbon”

Paranoid essentialism with its back to the wall
6/10

Jag är en dålig människa. Jag hoppade över de sista 100 sidorna, läste sista kapitlet och räknade boken som klar. Det märkliga är att jag inte tycker mig ha missat något.

Okej, det är en bra bok, välskriven och med spännande idéer – framtidsnoir där människors kroppar bara är fodral man byter ut när man behöver (om man har råd) med alla implikationer av detta från interstellära resor till mord- och självmordskomplikationer och identitetsproblematik/kropp- och själdualiteten driven till sin spets – men den är för lång. Det är inte våldsnivån som gör en deckare hårdkokt, det är berättarstilen. Cyniskt och mörkt, okej, men även isbergstekniken, tersenessen. Less is more! Gäller även plotten: plot twists är bra, men för mycket är för mycket.

David Devereux: Hunter's moon

'De påstår att vägen till mannens hjärta går genom magen, men jag har funnit att om man sticker in kniven strax under revbenen...'
6/10

Jag tycker att jag recenserar mycket genom att skriva vad böckerna liknar på sistone... Måste alltså hitta nåt originellare att läsa. Det här var ungefär som en blandning av The Dresden Files och Hellblazer, med en dash av typ (antar jag) Andy McNab eller Clive Cussler. En del kul idéer och roligt skrivet för det mesta, men inget Wow. Och författaren är professionell exorcist. Riight...