Siri Hustvedt: The sorrows of an american

Lost Cat. ... thinning fur, torn left ear, blind in one eye, missing tail, limps on right front foreleg. Answers to the name of Lucky.
8/10
Fastän jag verkligen gillade Vad jag älskade så sköt jag upp läsandet av The Sorrows of an American ganska länge - den lät så deprimerande. Titeln i sig, och så är huvudpersonen Erik en medelålders psykoanalytiker i New York, bland vars sorger vi finner hans fars död, hans obesvarade känslor för sin hyresgäst, en handfull familjehemligheter som börjar komma upp i ljuset, samt 11 september-katastrofen.

Och ja, det är mycket sorgligt i boken, men den är inte så deprimerande som den låter. Mycket tack vare Eriks - eller för all del Siri Hustvedts - medkännande, mångbottnade hantering av frågorna som dyker upp. Bland annat verkar Eriks - och Hustvedts - terapimetod vara centrerad (vilket är fel ord) runt story. Vi behöver historier för att förstå våra liv och vad som händer oss.

"Telling always binds one thing to another. We want a coherent world, not one in bits and pieces."

Men del av det är också hur medierna genast gjorde hjälteberättelser av skildringen av 9-11 för att täcka över skräcken. Inte för att det hjälpte dem som faktiskt var där.

"Trauma isn't part of a story; it is outside story. It is what we refuse to make part of our story."

Vid ett tillfälle, i jakten på faderns hemligheter, träffar Erik och hans syster Inga två dockmakare som gör väldigt realistiska små dockor, alla med sin egen tragiska historia.

"What comes first," I asked, "the story or the doll?"
"Why, the story, of course. Couldn't make 'em without knowing who they are and what's happened to them."

Ungefär som för en romanförfattare? Men också för en människa: vem man är och vad som har hänt en är historien man berättar för sig själv för att skapa sig själv. Och detta gör Erik och Inga och deras närmsta. De analyserar och kommer till insikter - och blir väl inte direkt lyckligare av det (snarare tvärtom ibland), men blir iallafall liksom mer delaktiga i sina egna liv. Det är tur att de har varandra att prata öppenhjärtigt med, dock, annars skulle nog flera av dem slutat som några av Eriks patienter.

Ett annat återkommande tema är "en annan värld" - det var en annan värld far och farfar levde i under Depressionen, mor kom till nya världen USA från Norge, far kom hem till en annan värld när han kom hem från kriget, det var en annan värld före 9-11 och en annan efter. Men vi skapar också egna andra världar - genom fiktion, i drömmar, i våra minnen - framför allt: genom språket. (I en roman med New York-intellektuella i huvudrollerna? Who'd have thunk?!)

Drömmar ja, Erik är psykoanalytiker, klart att ämnet kommer upp (under en middag).

"The nonsense theory of dreaming ... doesn't explain why dreams are narratives."

Nej, men vårt behov av historier förklarar kanske det? Och på middagen går de direkt vidare till att diskutera att Ingas mans romaner ofta använde sig av drömmens struktur för sina berättelser, vilket är motsägelsefullt samtidigt som det inte är det.

Även The Sorrows of an American har på sätt och vis en drömstruktur för berättelsen, ett hoppande mellan scener och historier som ändå spelar in på varandra hela tiden. Vilket är helt realistiskt: man går ju ständigt från en händelse och en roll till en annan, men ens tankar kan vara överallt hela tiden.

Detta dras (tyvärr) till sin spets i de sista sidorna, i någon sorts stream-of-consciousness nu-ska-jag-berätta-vad-det-är-du-har-läst onödig och litet olustig lyckligt-slut-sammanfattning. Jag hade inte väntat mig att reta mig på ett positivt slut i en sorglig, ganska deprimerande roman, men so it goes.

(Hm; ganska osammanhängande text, skriven ett tag efter läsning och medan jag var sjuk...)

The end of Mr Y / Scarlett Thomas

Oh, at the moment everything's a bit of a paradox. It wouldn't matter. [...] I don't think we are living in a cause-and-effect universe.
7/10
Ariel Manto brukade skriva en serie belästa, essä-artade artiklar under rubriken "Free Association" - hon började med Big Bang och associerade sig sedan vidare till bl a ljushastighet, kvantmekanik, Schrödingers katt, the luminiferous ether och artificiell intelligens och så Samuel Butler. Från honom kom hon till den obskyre viktorianen Thomas E. Lumas - sf-författare och excentrisk vetenskapsfilosof från 1890-talet.

Nu doktorerar Ariel på tankeexperiment - katten igen, Einsteins tåg mm. Men den dag då en av universitetets byggnader kollapsar hamnar Ariel av en slump i ett antikvariat, och mot alla odds hittar hon Lumas extremt - det finns ett känt ex - sällsynta roman The End of Mr Y. Det visar sig efterhand att den är sällsynt av en anledning...

Romanen fortsätter in i märkliga meta-[you now have at least five choices:]-fysiska, -foriska, -filosofiska, -litterära, -vetenskapliga äventyr. Det är riktigt spännande emellanåt. Det är riktigt tankeväckande emellanåt. Det är riktigt filosofiskt infodumpande emellanåt.

(Och intressant poäng för fantzy-läsare, eftersom säljpratet trycker på sexet: det positiva sexet är bra, men det är väldigt litet av det. Sexet med eughh-faktor får mer utrymme, men allt som allt överväger meta-joxet markant. In point of fact, allt utom sexet är väldigt detaljerat...)

Filosofisk infodump, där var vi. Men å andra sidan: allt - boken, mina tankar om boken, mitt läsande av boken, den här texten - allt är gjort av språk. Och allt är också, icke att förglömma, gjort av kvarkar och elektroner. I couldn't help but wonder: är språk gjort av kvarkar och elektroner? Kvarkar och elektroner är väl gjorda av språk [Joyce], iallafall. (Idéer kan förändra världen.

No one had decided whether or not light was waves or particles. And then people were surprised when they found that it was both at once.)

Kopplingarna mellan tanke, språk och verklighet utforskas våldsamt och entusiastiskt. Tecken. Signifier och signified. Derrida for the kill. Kvantdekonstruktion, för jösse [smeknamnsform för Jacques då i det här fallet] namn.

Jag skulle verkligen gilla att dekonstruera den här boken. Och det betyder alltså inte att jag inte gillar den - det gör det ibland, [men kom ihåg att dekonstruktion inte ens tillnärmelsevis är samma sak som destruktion] men i det här fallet skulle jag nog gilla den mer om jag fick tillbringa säg en doktorsavhandling på att dekonstruera först boken och därefter alla dess cameo-stjärnor, från Aristoteles och Platon, till Darwin d.ä.ä., Butler, Poe, Einstein, Derrida, Heidegger [could think you under the table], och... Wachowskis...

Den innehåller liksom allt jag skulle vilja kunna så väl att jag skulle kunna dekonstruera det, även om romanen i sig blir rätt pladdrig i stycken. Att dra i alla de trådarna, äta kakorna och ha dem, fläta upp flätorna och knyta knutar med dem... *academia sigh*

Men, vem har tio år över till en doktorsavhandling. Inte förrän jag lyckats med det där pesky odödlighetsexperimentet med an irrational particle accelerator, a liquid lunch, and a pair of rubber bands... Ja ja. Nu för den som orkat så här långt:
Och den här julgranen:

[...]doesn't want stars and tinsel: she wants to decorate that tree with black holes, wormholes and quarks. She wants to drape it in the fabric of space-time.

För övrigt anser jag att det var riktigt skönt att läsa en roman där det var så självklart att vara vegetarian, där det är klart att den maten man serveras är vegetarisk, och där enda gången det avviks från detta beskrivs som "Room service seems to consist mostly of dead stuff and chips." Jepp, det låter som England.

Jan Kjaerstad: Kungen av Europa

nät, portaler, trädkojor, grottor, kartor
7/10

En barock upplysningsroman om en barock upplysningsman, Alf I Veber: IT-pionjär, gitarrvirtous, målvaktsfantom, och en hejare på cunnilingus. Han är en visionär som blir mästare på allt han företar sig, men samtidigt är han en självömkande patetiker, den typiske gnällige medelålders mannen som hoppas att vackra kvinnor ska bli hans räddning, en man som ”vet så mycket och förstår så litet”, en Peer Gynt vars liv fyllt av framgångar är ett bortslösat liv – eller är det? Har han inte kämpat för att vara sig själv? Och vem var det nu som avgjorde om detta var rätt eller fel…

Jag är litet kluven. Historien om anti-/hjältens liv kretsar runt inspiration, fantasi, idérikedom, upplysning, fördjupning, utveckling och snirkligt barocköverdåd; kamp mot småsinthet, jantelag och slentrian. Ofta och länge är romanen också storslaget inspirerande. Men alltemellanåt blir den litet predikande. Litet tjatig. Litet ”Sofies värld”-pedagogisk. Jag kan tänka mig att förlåta författaren om han bara inte gör en trilogi av det. Wergeland-trilogin var genialisk och underbar, och slutet i den här romanen är som upplagt för en uppföljare, men det skulle bara bli för tjatigt, både gentemot den förra trilogin och gentemot ”Kungen av Europa” som fristående roman.

Förslag på musik: Kinks och Händel