William Gibson: Pattern recognition

He took a duck in the face at two hundred and fifty knots
9/10

Det börjar såhär: “Five hours’ New York jet lag and Cayce Pollard wakes in Camden Town to the dire and ever-circling wolves of disrupted circadian rhythm.”

Och detta såjävligt snygga språk fortsätter med att bygga upp och gräva/väva fram historien om Cayce Pollard. Hon frilansar inom marknadsföring i en värld där allt är marknadsföring och marknadsföring är allt – nutiden, alltså – dels som coolhunter/trendguru, dels som logo-expert. Cayce är nämligen överkänslig vad gäller varumärken: hon kan avgöra om en logga kommer att funka, men hon blir också fysiskt och psykiskt sjuk av dåliga eller överexponerade varumärken. Både hennes klädstil och hennes personlighet är avskalade, med etiketterna bortklippta.

Cayces besatthet är ”the footage”, fansens namn på en serie fragmentariska filmklipp en okänd skapare släppt på Internet. Hon dras in i sökandet efter skaparen (metafysik mellan raderna? ya think?!) vilket tar henne från London till både Tokyo och Moskva.

Förstameningens jet lag varar hela boken igenom, en effekt av Cayces resor kors och tvärs – i flygplan och på nätet och i minnena av ”nine eleven” året innan, då hennes pappa försvann i New York. En konstant displacement och vilsenhet i tid och rum där den enda utvägen är att köra på sin alldeles egna standardtid i väntan på att ens själ ska hinna ifatt från där den blev lämnad kvar i resans början. Själar kan inte resa lika fort som kroppar kan nuförtiden.

Det finns en massa mer att skriva, om nutidsskildringen och språket och symboliken och dimensionerna och thrillerbiten och de konstiga blurbarna som alla dykt på olika aspekter… En annan gång. Kort sagt en riktigt, riktigt kick-ass bra bok. Om du är ännu mer efter än jag och inte har läst den än, gör det nu!