Martin Millar: The good fairies of New York

Don't worry, fairy vomit is no doubt sweet-smelling to humans.
6/10

En bok full av goda möjligheter: två skotska älvor som vill färga håret, riva upp sina kiltar och spela Ramones på sina fiddles och pipes; en maoistisk fairy-gerilla i Cornwall; en baglady som tror att hon är Xenofon i korståg mot perserna; en "overweight enemy of humanity (...) the worst violinist in New York"; en allvarligt sjuk hippie som bygger ett keltiskt blomalfabete och möjligen, möjligen kan få lära sig spela alla New York Dolls gitarrsolon av Johnny Thunders spöke; samt en kaotisk uppsättning av (förstås!!) A midsummer night's dream.


Neil vår-älskling Gaiman skriver i förordet:

"you don't feel, reading it, that someone made this up, you feel instead that someone found out what happened and wrote it all down for you."

Detta stämmer för Neils böcker. Det stämmer tyvärr inte för denhär. Eller det kanske stämmer på sätt och vis, men i så fall var Millar ett illa valt ögonvittne som inte kan återberätta händelserna ordentligt. Berättelsen är nämligen hoppig på gränsen till, dare I say it, MTV. Ofta är det bara en halv sida (I kid you not) per berättelsetråd, och så raskt vidare till nästa. Snabba klipp mellan långsamma scener. Man får aldrig tid att komma in i någon scen eller tråd, ingen fördjupning - man hinner knappt dra efter andan eller börja bry sig.

Jag gillar verkligen storyn, när jag tänker efter. Jag önskar bara att någon annan hade berättat den...

Förslag på musik: En kväll på CBGB's