Jan Kjaerstad: Kungen av Europa

nät, portaler, trädkojor, grottor, kartor
7/10

En barock upplysningsroman om en barock upplysningsman, Alf I Veber: IT-pionjär, gitarrvirtous, målvaktsfantom, och en hejare på cunnilingus. Han är en visionär som blir mästare på allt han företar sig, men samtidigt är han en självömkande patetiker, den typiske gnällige medelålders mannen som hoppas att vackra kvinnor ska bli hans räddning, en man som ”vet så mycket och förstår så litet”, en Peer Gynt vars liv fyllt av framgångar är ett bortslösat liv – eller är det? Har han inte kämpat för att vara sig själv? Och vem var det nu som avgjorde om detta var rätt eller fel…

Jag är litet kluven. Historien om anti-/hjältens liv kretsar runt inspiration, fantasi, idérikedom, upplysning, fördjupning, utveckling och snirkligt barocköverdåd; kamp mot småsinthet, jantelag och slentrian. Ofta och länge är romanen också storslaget inspirerande. Men alltemellanåt blir den litet predikande. Litet tjatig. Litet ”Sofies värld”-pedagogisk. Jag kan tänka mig att förlåta författaren om han bara inte gör en trilogi av det. Wergeland-trilogin var genialisk och underbar, och slutet i den här romanen är som upplagt för en uppföljare, men det skulle bara bli för tjatigt, både gentemot den förra trilogin och gentemot ”Kungen av Europa” som fristående roman.

Förslag på musik: Kinks och Händel