Pynchon-paus

Jag lägger Inherent Vice på hyllan outläst... åtminstone för ett tag. Men jag kan varmt rekommendera den till alla som inte har läst Pynchon! Jag håller nämligen helt med de läsarrecensioner på (onda) Amazon som gav den fem stjärnor:

Inherent Vice, Thomas Pynchon's seventh and funniest novel, is a beach read.

For those who have not been brave enough to try Pynchon, there is now a great place to start.

Unlike much of Pynchon's previous work, Inherent Vice is eminently readable and even, at times, actually suspenseful.

Problemet är att jag redan är en Pynchon-junkie - och kan tydligen inte gå tillbaka till en gateway drug... Det är lite grann som att förvänta sig en tegelsten i huvudet och istället få grus i skon.

Inherent Vice innehåller i princip allt typiskt Pynchonskt, den skruvade humorn, den ännu mer skruvade blicken mot verkligheten, språket, paranoian, sångtexterna och uppåt väggarna-karaktärerna och så vidare, inklusive hänvisningar till tidigare böcker, men på ett sätt som jämfört med dem känns utspätt. Pynchon light. Och handlingen - den är nästan lineär!! Lineär på ett The Big Sleep-sätt à la psykedelia, men ändå. Jag gillar huvudpersonen, Doc, men att han är stenad nästan hela tiden framstår lite som en ursäkt för att boken i sig inte ska vara stenad på det där kusligt intelligenta sättet som Pynchons böcker brukar vara.

Nå. Jag lägger undan den, och kanske fortsätter någon gång när jag vet vad som väntar mig... Kanske. *sigh*