Kunzelmann & Vallgren 2

Efter förra bittra inlägget har jag givit Kunzelmann & Kunzelmann ett ärligt försök, men kommen till sidan 336 lägger jag den nu på is på obestämd tid. Jag slogs av det gamla citatet/klichén att "En bok som är värd att läsa är värd att läsa flera gånger" och det finns inte en chans att jag skulle läsa om den här.

Från sidan 49 hoppade jag över allt som utspelade sig i nutid, och det var en lättnad. Delarna som utspelade sig i 30- och 40-talets Tyskland och efterkrigstidens Stockholm var avgjort bättre, men ändå inte tillräckligt engagerande bra. Jag har inte tillräckligt mycket fritid för att ha tråkigt när jag läser.

Om konst och konstförfalskning har jag läst bättre (Till sanningens lov [Torgny Lindgren], Vad jag älskade, Berättelser om beskydd, Lord Nevermore [Agneta Pleijel], till exempel). Vad gäller huvudpersonen så kommer man inte honom tillräckligt nära för att egentligen bry sig om hans öde. Och det är antagligen poängen.

Jag får intrycket att författaren avsiktligt skapat distansen till personerna i boken, därför att de inte ska vara personer i första hand utan pusselbitar i vad som ska sägas om Samhället och Sanning och sånt där. Samt, naturligtvis, ursäkter för att arbeta med språk och stil. Och det vore väl helt okej, om det inte vore för att det som sägs om Samhället och Sanning och sånt där är ganska trött, och för att språket och stilen bara är konstigt och tillgjort och överspänt. Ur min synvinkel naturligtvis. Jag ger ett exempel; det handlar om konstrestauratörens älskare:

Restaureringen av Fabians sanna väsen var komplicerad. Materialet, konstaterade Viktor, var bräckligare än vad ytan gav vid handen. Materialet var en ung man som närsomhelst kunde krackelera under hans händers beröring. Bindemedelsnedbrytningen skedde med tårar och dåligt samvete. Under det friska ytskiktet uppstod för ögat osynliga brännblåsor eftersom materialets inre utsattes för kraftig upphettning av känslokaraktär. [...] Arbetet med skulptur och torso förflöt desto lättare. De fick materialet i de positioner de ville, kropparna underkastade sig verktygens makt, men på det dåliga samvetet gick de bet.

Och så vidare. Jag ser vad han försöker göra, men... det är inte för mig, om vi säger så. Den som gillar ovanstående skulle nog gilla boken. Själv lägger jag undan den.