torsdag 29 januari 2009

Kunzelmann & Vallgren

Jag tittade inte på Carl-Johan Vallgren när han var med i Babel, för jag tänkte att jag skulle ju definitivt köpa Kunzelmann & Kunzelmann ändå, eftersom jag verkligen gillade Dokument rörande spelaren Rubashov och Den vidunderliga kärlekens historia. Men nu verkar det som att jag skulle nog ha sett det ändå och... kanske inte sparat pengarna, men väntat på pocketen? Kanske. Bara läst knappt 50 sidor, men... men...

Jag ville inte "ha en ny" Vidunderliga eller Rubashov. Men jag ville ha en bra roman av en bra romanförfattare. Jag behöver inte en pamflett om hur ointressanta och onödiga Aftonbladet och dokusåpor och Thorsten Flinck är, det vet jag redan. Och om jag hade velat ha en Lundell-roman hade jag läst en Lundell-roman: han skriver bättre. Jag behöver inte meningar som
"Under de perioder då han levt tillsammans med en kvinna hade tanken på att ladda ner det Kunzelmannska DNA:t i en ny generation mänsklig hårdvara äcklat honom på ett obestämbart vis."
eller
"Taktiskt nog hade hon inte angivit det som motiv när hon klivit i livbåten från den slippriga relingen till deras äktenskaps kantrande farkost, men Joakim var trots sina emotionella tillkortakommanden inte tappad bakom flötet."
eller bara en fras som "cendréfärgad förbrytarkalufs"?? (Och hur tusan kunde såväl författare som redaktörer och korrläsare släppa igenom "fara och färde"??)

(Och det är möjligt att det är praktarslet Joakim Kunzelmann snarare än författaren Carl-Johan Vallgren som får mig att rygga, men jag slutade läsa American psycho också (och Bret Easton Ellis skrev snyggare).)

Jag tänkte för mig själv att denna eftersläng av För herr Bachmanns broschyr skulle gå över när vi väl kom till konstförfalskningar/-kopior/-bedrägerier (alltid ett bra ämne) och mellankrigstids-Tyskland, men efter Babel är jag skeptisk mot att orka läsa mig dit... "Fläskig epik"? "Ta tempen på vår svenska samtid"?!? Jag betackar mig.

Så jag tittade vidare. DN: "Vallgren tecknar en nidbild av Stureplansmänniskan". Jag bryr mig så här mycket om Stureplansmänniskan:

















Å andra sidan:
"delen som handlar om världskrigen och Berlin, målarkonsten och sympatins hemlighetsfulla makt är den intressantaste. Här vimlar av läsefrukter och konstbeskrivningar, spända känslolägen fångas så att det luktar om sidorna."
Men den upprepade frågan huruvida jag orkar läsa mig dit får en törn till: "Men pa­stischstilens suggestionskraft är för svag, den lovar mer än den håller." SvD hävdar att "Sedan börjar det lyckligtvis vända" om än "långsamt och ganska trögt". Men frågorna om falskhet och äkthet ska tydligen komma, om konst och sexualitet och liv; och det ska till slut visa sig "vara en genomtänkt och läsvärd roman".

Och både SvD och GP flaggar för ett "lyckligt" slut jag tror att jag kommer att kväljas av, även om det är avsikten. Och med GP:s "Till slut blir de lika platta och grå som pelikanerna och pingvinerna som trängs innanför glasrutan i fågelhuset i Slottsskogen en regnig januaridag." och "pastischer av sig själva" (vilket jag redan håller med om) känns bokens framtid dyster.

Å tredje sidan, att ta recensioner med en nypa salt är ju alltid klokt. Jag tror att jag ska försöka klippa rakt fram till dekadenta Berlin för att se om något händer. Jag hoppas att det gör det. Jag ville ju ha en bra roman. Hmm...

4 kommentarer:

Johan sa...

Å, tråkigt. Den här boken ville jag läsa väldigt mycket, men varken din kommentar eller recensionerna lovar gott.

//JJ

lazy sa...

Jag vet... :(
Återkommer när jag provat klipp-direkt-till-Berlin.

Anonym sa...

Vad var det för fel på "fara och färde"?

lazy sa...

Det heter "fara å färde". "Å färde" är, typ, som "på g", typ.