What's in a motto?

En boks motto - ett citat nånstansifrån på ett av försättsbladen, innan själva boken börjar - kan vara en nyckel till eller en vink om tolkningen av boken, eller några tankar eller känslor för läsaren att ta med sig in i läsningen. Det kan sätta stämningen för hela boken, eller metaforiskt sammanfatta den på ett kärnfullt sätt - som i två av de böcker jag håller på med just nu.

Exempel ett:

An oasis of horror in a desert of boredom.
- Charles Baudelaire.

Exempel två:

"The wolf also shall dwell with the lamb, and the leopard shall lie down with the kid; and the calf and the young lion and the fatted calf together; and a little child shall lead them."
- Isaia 11:6

"Bullshit."
- The Wolf

Exempel ett är 2666 av Roberto Bolaño. Och det är ett mycket träffande citat. Det jag har läst hittills (ca 240 sidor) är en mycket välskriven gestaltning av dängan "Vi vantrivs i det postmoderna", så till den milda grad att man vantrivs medan man läser. Några av de vanligaste orden är sad/sadness och melancholy; i princip allt som händer (mycket drastiskt sammanfattat) är på väg utför; folk är desillusionerade och alienerade och ensamma. Det är kort sagt deprimerande läsning. Kanske inte något för en som redan är cyniker.

Javisst, boken dekonstruerar och dissekerar 1900-talet, och sökandet efter mening/Gud, och förhållandet mellan kvinnor och män, och våld, och verkligheten, och academia, mm (möjligen kan man se läsningen som hjärngympa, men isåfall är sporten dodgeball), men den gör det på ett sätt som är kallt intellektuellt snarare än skönlitterärt. Den känns... död. Som en öken av leda. Det finns böcker man kan vilja lägga i frysen tills man kan läsa vidare - den här skulle jag vilja lägga utomhus när vårregnen kommer, för att se om det finns frö i den som kan komma att grönska.

Exempel två är Roadkill av Rob Thurman. Den återuppfinner inte romanformen, men den är en njutning att läsa. Kickass, punkass fun. 2666 får snällt ligga och sucka på köksbordet tills jag läst ut den.