Men när man ideligen konfronteras med författare som fjompar ihop pseudonymer vi skall gissa på, så har gränsen för det infantila passerats med många långa och tunga mil. Denna den svenska bokbranschens motsvarighet till någon skräpsatsning på TV 3 kommer säkert att fortgå ett tag.Men vad tusan, sff-världen är knappast skonad: Joe Abercrombie vs Brent Weeks.
torsdag 6 augusti 2009
Jag vill bara läsa bra böcker...
... men är glad att nu ha lite jymd mellan mig och svenska bokbranschdammen. Jonas Thente / Thone Jestan doin it rite:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
3 kommentarer:
Tycker det är intressant att Thente villigt erkänner att det finns legitima orsaker till det (vilket det finns), men samtidigt utan att veta vem Kepler är eller varför personen därbakom valt att skriva under pseudonym kan döma ut alla dem som gör det. Blir liksom ett logiskt felslut från den allvetande skribenten på något vis.
Sedan kan man ju även betänka fenomenet med pseudonym ingalunda är något nytt på den litterära scenen. Om något så kanske det är något som pekar mot en alldeles för stor personkult vis-a-vis författaren. Jag menar om boken är bra... behöver jag egentligen veta mer om författaren än den lingvistiska markören som kan ledsaga mig till nya alster av samma person (eller personer, eller i vissa fall endast i samma formula/stil).
Vad gäller att bara läsa bra böcker... Horace Engdahl fick en gång på Ola 21.20 (eller vad det nu hette) frågan om man skulle läsa bra böcker eller mycket. Engdahl sade att det var en bra fråga, tänkte efter lite och sade sedan: "Man ska läsa mycket. Annars kan man inte veta vad som är bra." Visa ord.
Men just i det här fallet verkar inte personkulten minska precis - folk vet bara inte vem det är de tillber... Kepler går inte obemärkt fram direkt.
Thente allvetande? Jag förstår inte vad du menar ;)
Bra sagt av Horace! Han har visst sina stunder.
Personkulten går väl knappast att hävda eftersom Kepler bara är en lingvistisk markör, signifier utan en tydlig signified, dvs ngt som endast syftar till en text (ännu så länge). Att sedan textmarkören är hypad beyond sanity är en annan femma.
Med personkult refererar jag snarare till det fiktiva "behov" vissa tycks känna av att veta vem som döljer sig bakom en viss lingvistisk markör. Och jag säger känna eftersom insynen i många (särskilt äldre) fall är ganska minimal och osäker. Men jag läste nyligen en annan kommentar ang. pseudymer (artikel el. blogg) där skribenten skrev att han inte kunde fokusera sig på Keplers text för att han inte visste vem som dolde sig bakom pseudonymen.
Och någonstans där kan jag då inte hjälpa att jag undrar hur stor betydelse det egentligen har... antingen tycker du om texten eller inte, författaren som en lingvistisk markör på en samling texter eller inte. Om författaren som person är (eller verkar vara) sympatisk är ju en helt annan fråga. Som inte åt något givet håll påverkar textens kvalitet och innehåll.
Och jo, det var en bra stund för Horace, och en vändpunkt för mig i hur jag förhåller mig till honom.
Skicka en kommentar