Världspoesidagen

Världspoesidagen i elfte timmen. Två spontana dikter av hundratals valmöjligheter:

Gunnar Ekelöf:

apoteos

ge mig gift att dö eller drömmar att leva
askesen skall sluta snart i månens portar som solen redan välsignat
och fastän oförmälda med verkligheten skall den dödes drömmar
sluta beklaga sitt öde.

fader åt din himmel återlämnar jag mitt öga som en blå droppe i havet
den svarta världen böjer sig inte mer för palmer och psalmsång
men tusenåriga vindar kammar trädenas utslagna hår
källor släcker den osynlige vandrarens törst
fyra väderstreck står tomma omkring båren
och änglarnas musslin förvandlas
genom ett trollslag
till intet

Johann Wolfgang von Goethe (var en stor poet):

Über alle Gipfeln
ist Ruh',
Iin allen Wipfeln
spürest du
kaum einen Hauch.
Die Vögelein schweigen im Walde.
Warte nur, balde
ruhest du auch.


Jag skulle också kunna namedroppa Ekelund och Boye och Södergran och Vreeswijk och Lundkvist och Keats och Byron och Achmatova och Lasker-Schüler och Rimbaud och Eliot och Danielsson och Fröding och Heidenstam och Sapfo och Lagerkvist och Dylan och Smith m fl m fl m fl m fl men det får vänta. Semikolon - förresten:


Birger Sjöberg:

De lära slakta dina lamm

Extralärarens varning:

Du drömmarman så allvarsam med klena vackelvristen,
de lära slakta dina lamm och lägga dem på risten.
Vi leva i den stränga tid, då allt är hårt, som händer.
Här passar knappast stjärnögd frid ...
("Ah, se så ...")
Här passar knappast stjärnögd frid —
men sammanbitna tänder.

Var panna borde vara slät — du lär väl varsamt klaga.
Man lärt av åskans majestät att pannan sammandraga.
För varje brandröd stridshästflock, som stora cirkus rundar,
du sänker dina ögonlock ...
("Påståendet kunde jag ...")
Du sänker dina ögonlock
och gömmer dig och blundar.

En tveksam fot, romanblå blick — ett slarvigt pansrat hjärta...
Vad gör du här? Ah, fel du gick! Vart steg ger stöt och smärta.
För visa fick du järnkoral — en skräckhymn snart du sporde.
Du tog nog fel på hundratal ...
("Mina avsikter ...")
Du tog nog fel på hundratal,
när din entré du gjorde.

Fast själv en butter man som få, och full av tankar vreda,
jag ville välva en berså åt dig i livets leda.
Och ovanför dess mörka blad, min ädle svärmarfåne,
jag hissar, åt din fristad glad ...
("Ah, se så ...")
Jag hissar, pustande men glad,
Idyllens gyllne måne!







Hitta mycket mer poesi via Bokmania, upptäckte jag nu! :)