Torgny Lindgren: Norrlands Akvavit

Holmlunds är nedlagt och mejeriet är stängt och Herta Lyxell är död, sade Asta. Och Gransjö är öde.
Det händer ändå ett och annat även i våra trakter, sade Ivar.
6,5/10

En Torgny Lindgren-bok. Av 'en utflyttad gammal författare som återvänt för att sitta i Alexander Bomans uthus och en aning sorgsen skriva sin sista bok från en hembygd som han ofta beskyllts för att själv ha uppfunnit'?

Den är väldigt Lindgrensk men den griper mig inte lika mycket som så många av de tidigare gjort: Ormens väg på hälleberget, Pölsan, Dorés bibel, Ljuset, I brokiga blads vatten, Merabs skönhet... Kanske är det Lundell-syndromet (hur många gånger kan man skriva samma bra bok egentligen?)? Kanske är det att det väger över för mycket åt skröna. Det där med skröna och - jag skulle ha skrivit magisk realism men förbjöd mig själv - det är litet som The Force. Det krävs så litet för att falla över åt the dark side, med bikupor i predikstolar och att lura i döende gummor akvavit istället för nattvardsvin.

Akvaviten - de har bytt ut etiketten på den, tydligen. Nuförtiden är vattenfallet på bilden en fantasi från södra Sverige, medan på de gamla flaskorna kunde det ha varit "ett av fallen i Vindelälven, kanske till och med Vormforsen eller Mårdseleforsen." Det blir (förstås) en bild av vad som har hänt det Västerbotten som beskrivits eller beskrönats i böckerna ovan.

Romanfigurerna står ännu stolta och raka, stärkta av sitt livets vatten. Akvaviten kan vara att de alla är ättlingar efter Karl XV, eller att de alla är frälsta av brinnande predikanter, eller att det var de som dikade ut trakten och gjorde den beboelig. Men nu i denna sena tid är allt livets vatten utspätt, mer och mer hela tiden. Inget är som det var.

Han tänke med sorg på alla dem som i framtiden inte skulle förunnas att vara avfällingar eftersom de aldrig ägt någon bekännelse, aldrig med hela sin själ trott på någonting. Vilken ohygglig tomhet! (...) Vad skulle dessa människor komma att ställa till med, vilsna och handfallna i en farofylld värld där ingen förnekelsens och förkastelsens övertygelse skänkte dem vägledning och riktning och mål?

Sorglig på so-it-goes-vis, litet för from, litet för skrönig (även fast den uppväger med antiskrönor).

Förslag på musik: dragspel. (Jag har aldrig gillat dragspel...)