Exile: Piece of ground once thought to be an Isle or Island, but now rejoined to the Mainland.
- Johnson's Ridictionary
8/10
Trean är lika underbart lekfullt, självironiskt, stolt swashbuckling som ettan och tvåan.
Det har hunnit bli året Seventeen-Fivety (motsvarande 1805) i Fria Republiken England (det pågår uppror i det rojalistiska Frankrike i hopp om en revolution även där). Piratdrottningen Art Blastside har bosatt sig på land med sin vackre make Felix Phoenix, men hon får ingen ro. Dels längtar hon ut till havs igen, och dels är hennes hemska hemlighet att hon inte tål sin egen 1-åriga dotter.
En pirat/fantasy-bok om förlossningsdepression?? Det hade det kunnat vara, men det ligger även mörkare saker än så bakom familjekrisen som leder till att Piratica sätter segel igen, ut på nya äventyr.
Precis som de tidigare böckerna är denna full av skruvad humor och vridna puns presenterade med pokeransikte, men den är också sorgligare, vilket ger den en extra dramatisk dimension jämfört med de förra. Såvitt jag minns av dem är det också ännu fler metalitterära och alternativhistoriska nudge-nudge wink-wink här. Allt detta och välskrivet också, inte bara plojande.
Slutet är mycket intressant. Om det blir en fjärde bok kommer den att bli mycket... intressant. Jag kanske måste stjäla Lees dator för att läsa den om det är så.
Förslag på musik, naturligtvis: Femton gastar på död mans kista, jåhåhå för en flaska med rom!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Har läst ettan, men tyckte dock inte den var så jättebra.
Hur är de andra böckerna jämför med den första ?
Skicka en kommentar