Jack Keroac: The Dharma bums

7/10
It was all completely serious, all completely hallucinated, all completely happy.

De filosofiska luffarna/buddhisterna Ray Smith och Japhy Ryder vandrar i skog och berg i Kalifornien och Washington State (och Kina och Japan), mediterar över varandet och dricker sig fulla och glada i San Francisco och diskuterar varandet med andra fulla, fria filosofer.

Jag avskyr egentligen romaner som är skrivna på premissen ”Jag har listat ut hur Livet Ska Levas och nu ska jag välsigna er med detta Mitt Budskap som ska Göra Er Fria”. Denhär skulle kunna hamna i den genren, men den räddar sig.
Bland annat genom att den är ganska stenad, inte direkt manifestisk. Också genom att huvudpersonen har svårt att leva som han lär och inte hymlar med det. (Eftersom allt är Tomhet och Vakenhet, eftersom Allt Är Ett, så kan man lika gärna åka till Mexico och festa.) Eller rättare sagt, det han lär (en hemkokt blandning av buddhism och katolicism, be kind and pray for the light) är så fritt och tillåtande att allting passar in i det. Lätt att följa.

Boken var antagligen mer drabbande när den kom; nu är beatniks, hippies och bohemer historia och brandtalen mot squaresen och konsumtions- och borgarsamhället har vi hört en miljon gånger.

Men det är en poetisk, föredömligt naturromantisk, vild, emellanåt urspårad historia, alltsomoftast ointressant för den som inte är lagd åt buddhism, spretig men renhjärtat ärlig. 2007 kanske J.K. skulle ha skrivit en lika osammanhängande blogg om den fiktive Ray Smith istället och resultatet kanske skulle ha blivit likartat. Men The Dharma bums är utgiven ’59, utspelar sig ’55-’56 och det är trots allt oskiljbart från boken. Det var en annan värld. Vem hoppar på ett godståg nu?
”though the flesh be bugged, the circumstances of existance are pretty glorious.”

Förslag på musik: buddhistisk tempelmusik, 60-tals-Zappa, 60-tals-Dylan (akustisk)