Astrid Lindgren: Ur-Pippi - originalmanus

gör ackurat som jag behagar
8/10

Rabén & Sjögren har återutgivit det första manuset till Pippi Långstrump, det som blev berömt refuserat av Bonniers. Manuset är kommenterat av barnlitteraturforskaren Ulla Lundqvist. Spännande att få ta del i författarprocessen, och kul läsning. Men ännu hellre skulle jag ha varit med i barnkammaren när Ur-Ur-Pippi berättades för den 7-åriga Karin och hennes kompisar! Den Pippi verkar ha varit ännu vildare än den vilda variant man möter i manuset, som blev ännu litet snällare i den bok som kom ut på R&S 1945.

Borta är den lilla stadens sympatier för den stackars föräldralösa Pippi - hon är ett ’litet odjur’ som tar mobbarens pappa i näsan och drar honom nerför bygatan och gärna förolämpar oförskämda vuxna. Hon är till och med hårdare mot Tommy och Annika: ”Jag hälsar eder, kära små rutiga barn!” hälsar hon dem första gången de träffas och hon håller en överlägsen distans till dem och de andra.

Jag håller med Ulla Lundqvist om att litet för mycket ströks mellan manuset och utgivningen - födelsedagstalet till exempel. Men det bästa kanske hade varit om mer av allt fått komma med, särskilt som sagt från sängkantssagorna? Och ungar behöver väl nonsensvers?! (Och kafferepet är återcensurerat i nuvarande utgåvor, det visste jag inte.) Men tiden går, gjort är gjort, muntlig och skriftlig tradition lever på olika sätt... Det är väl bara att börja berätta.

Förslag på musik: Georg Riedel