Stieg Larsson: Män som hatar kvinnor

Jag ger upp…
2/10

Time of death: sidan 146. Jag ser ingen anledning att läsa vidare. Jag hade hört att de första 50 sidorna skulle vara litet tröga och sen skulle det där fantastiska ta fart; runt sidan 60 tänkte jag att de kanske menade de första 100 sidorna? Och vilken bok som helst som kom efter Foer skulle nog bli litet orättvist behandlad?

Men svaret är nog helt enkelt och simpelt att jag inte är skapt för att läsa svenska deckare skrivna av journalister. Jag har inget alls emot att vara i minoritet. Smaken är som baken och jag har räknat ut med smaken att min huvudinvändning är: det är ju illa skrivet!! Kanske inte för ett tidningsreportage, men för en skönlitterär bok. Jag kanske inte skulle ha förväntat mig skönlitteratur? Stämmer alla mina fördomar om deckare?

Ooriginellt, ointressant, opersonligt och inte ens spännande. Ofattbart klichéspäckat. Nytt kapitel som spänningsuppbyggare eftersom texten inte kan bygga upp någon spänning i sig. Platta personporträtt. Det är litet tur att man får sakligt och redovisande berättat för sig hur figurernas personligheter är, för det framgår inte i hur de beter sig och hur de tänker och känner - om de nu gör det?

Och detta maniska rabblande av detaljer! - som om för trovärdighetens skull alla relevanta och irrelevanta fakta måste dokumenteras i rapporten, så den kan hålla juridiskt… Dessutom finns det ett jättehål i logiken i deckargåtans utredningsantaganden. Det är väl möjligt att det behandlas senare, men det struntar jag i. Det är rentav möjligt att det är svaret på hela gåtan och isåfall har jag löst det redan - ännu en anledning att inte läsa ut boken.