Jonathan Lethem: Motherless Brooklyn

When someone kills your partner you’re supposed to do something about it.
8/10

Det är dethär som är min typ av deckare! Man tar hårdkokt, och så gör man något snyggt och eget av det. Och när jag säger hårdkokt så menar jag noir, Hammett och Chandler, hårdkokt mätt i stämning och språk och stil, inte i mängden blod.

Vår antihjälte, som förstås berättar i jag-form, är en small-time halvgangster i Brooklyn: Lionel Essrog. Han har Tourettes syndrom, vilket inte bara innebär att skrika fula ord högt utan består av en uppsjö tvångstankar och tics som styr hela hans liv. Han vänder och vrider på språket, räknar och rör vid allt, fastnar i mönster. Men som hans chef och fadersfigur, small-time gangstern Frank Minna, påpekar så kan det också ge en fördel: när alla tror att du är galen tror de att du är dum också.

När Frank Minna mördas försvinner den trygga punkten i Lionels liv. Nu måste han hitta mördaren i en komplicerad och farlig komplott – samtidigt som han måste ta sig igenom de tvingande impulserna och trassliga ordsnåren i sin egen hjärna.

Så snyggt och drivet skrivet (vridet skrikit, skrid i diket, dyker direkt!), sjudande kreativt, tufft och samtidigt med en bitter humor. I och med att berättaren är som han är blir berättelsen skruvat och vasst fantasifull. Gangstrarna försöker vara Bogartar men blir ibland Blues Brothers, ibland påminner det om Bukowskis Pulp, men samtidigt är det gritty och äkta, och riktigt bra.

Förslag på musik: Tom Waits: Small change; Docent död: Stå på benen.