Bäst 2015

Ett år fyllt av fantastiska böcker! Svårt att välja vilka som ska få den största glassen. Men de här kan jag med varm hand rekommendera alla:

1(6): Yuko av Jenny Milewski: japanskt spöke gjuter skräck i svensk studentkorridor på 90-talet. Ancillary Mercy av Ann Leckie: fenomenal avslutning på den fenomenala Imperial Radch-trilogin. The Just City av Jo Walton: Athena grundar Platons Staten på Atlantis för att se om det funkar. Radiance av Cat Valente: decopunk pulp SF alt-history space-opera mystery i guldålders-Hollywood. An Apprentice to Elves av Elizabeth Bear och Sarah Monette: perfekt avslutning på vikingar-och-vargar-och-svartalver-trilogin om Iskryne.

2(6): Karen Lord: The Best of All Possible Worlds och The Galaxy Game: sociologisk SF om samexistens, kulturkrockar, psi-krafter och tillvarons böjbarhet. Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn: Karin Boyes år i Berlin på 30-talet; konflikten i vilka demoner som ska drivas ut och vilka som inte är demoner alls. Memory of Water av Emmi Itäranta: Hungerspelen fast i tempot av en finsk-kinesisk teceremoni. Station Eleven av Emily St. John Mandel: följer bl a ett kringresande Shakespeare-sällskap 20 år efter katastrofen som utplånade nästan hela mänskligheten.

3(6): Patricia A McKillip: Something Rich and Strange: havets farligt lockande sång från urban fantasys tidiga år, då De Andra var väldigt olika oss. Johan Frick: Enkel biljett till nattens ände: nya planeter, världsvan pionjäranda, pulp-noir och fransk jazz. Elizabeth Bear: Karen Memory: “sömmerskorna” på Madam Damnables hôtel i steampunk-alternativt Seattle är i princip rättslösa, men någon mördar deras yrkessystrar och om inte de gör något gör ingen. Mats Strandberg: Färjan: i den svarta natten mitt ute på Östersjön kan ingen höra dig skrika. Utom alla andra som skriker, och de är upptagna med att fly för livet.

4(6): Marvel Comics. Edmondsons Black Widow, Fractions och Lemires Hawkeye, Wilsons Ms Marvel, Gillens Young Avengers.

5(6): Image Comics. Rat Queens vol 2 av Kurtis J Wiebe & Roc Upchurch: går från ettans dråpliga in-joke-humor till att skruva upp angst och feels till 11. Saga vol 4-5 av Brian K Vaughan & Fiona Staples: fortsätter hålla fanan högt som bland det bästa som görs just nu. The Wicked & The Divine vol 2 av Kieron Gillen och Jamie McKelvie: rock’n’roll och mytologi, vad mer kan man öht begära? Bitch Planet vol 1 av Kelly Sue Deconnick & Valentine De Landro: om V for Vendetta hade varit intersektionellt feministisk hade den varit på väg hit. Non-compliance!

6(6): fler comics. Lumberjanes av Noelle Stevenson, Grace Ellis & Allen A Brooke: skogen må vara full av monster men flickscouter är alltid redo. Friendship to the max! Castle Waiting av Linda Medley: här får många välbekanta sagor plats att lämna förväntade beteenden, binära könsroller och inrutade slut, och vara sig själva. Gotham Academy av Becky Cloonan & Brendan Fletcher: i Batmans och superskurkarnas skugga pågår ganska normalt liv på stadens internatskola. Ganska normalt.

Mer London!

Jag har varit på ny semester i London - temat den här gången visade sig vara 1) besöka platser jag borde besökt förut men missat, 2) besöka om platser jag besökte första londonbesöket för hundra år sedan. Alltså är det dags för addenda till tidigare posterna Mitt London: boklådorna och Mitt London: allt annat. För att kunna breda ut mig lite gör jag flera bloggposter och samlar dem i en rondell här.

Mer London: Sir John Soane's Museum, arkitekturnörderi på en nivå du inte visste du behövde.

Mer London: fler museer. Sherlock Holmes-museet, Parthenon-plundret i British Museum, och Museum of London.

Mer London: Hampstead-utflykten. Highgate Cemetery, Hampstead Heath och Keats House.

Mer London: återbesök till turistmåstena. St Pauls Cathedral och National Gallery.

Mer London: gott och blandat. Bokhandeln Gay's The Word och vegetariska restauranger.

Och för att sammanfatta: ingen vet vilka djup som väntar dig i London, inte ens gatukontoret.

Mer London: Sir John Soane's Museum

Sir John Soane's Museum är definitivt en upplevelse londonbesökaren inte ska missa.
[Tillbaka till Mer London-posten.]

Soane var en arkitekt som bl a ritade banker och museer och andra pampigheter. Men för sitt hem vid Lincoln's Inn Fields i London tog han alla insikter om bygge och vinklar och ljus och arkitektoniska möjligheter och skapade ett märkligt, hemtrevligt mästerverk.

Huset har flera ljusschakt, varav det stora bebos av en skulptur sammansatt av arkitektoniska fragment. Små ljusinsläpp lyser upp frukostrummet på intrikata sätt, speglar och vinklar gör biblioteket "bigger on the inside", överallt hänger konst och delar av byggnader och statyer, det finns vrår och kammare och modeller av klassiska och märkvärdiga byggnader, och i källaren finns Munkens rum, där Padre Giovanni, som råkar vara helt påhittad, bor.

Notera att museet är under renovering, så alla delar är inte öppna - jag gick miste om källaren, så jag måste komma tillbaka! T ex varje gång jag är i London. Besöket väcker ens arkitektursinnen och gör att fyrkantig och rak arkitektur för alltid kommer att kännas gravt undermålig.

Bilderna är från Wikipedia pga fotoförbud inne i huset. De gör inte heller den vindlande, kluriga upplevelsen helt rättvisa, här behövs fler dimensioner än två.

Mer London: gott och blandat

Här finner vi bokhandeln Gay's The Word och två för mig nyupptäckta vegetariska restauranger, och ett katt-P.S. [Tillbaka till Mer London-posten.]

Gay's The Word har legat på min hitta-i-London-lista i åratal, och den här gången visade sig bokhandeln plötsligt ligga längs promenadvägen från British Library till mitt hotell. Här finns queer skönlitteratur, faktaböcker, historia, konstböcker, bokcirklar, diskussionsgrupper, mm. Bokhandeln är extra aktuell just nu eftersom den spelar en viktig roll i filmen Pride, som just släppts på DVD; jag köpte DVD:n på plats, vilket var tillfredsställande meta, och jag köpte även en minnesnål för Lesbians and Gays Support the Miners!

Och så köpte jag en bok av Malinda Lo. Jag frågade om de hade några böcker om lesbiska varulvar; han jag pratade med trodde inte att de hade några men tipsade om amerikanska förlaget Bold Stroke, som verkar vara intressanta att utforska.

Jag hittade två nya vegetariska restauranger det här besöket, delvis tack vare vänner.

Sagar Restaurants finns tre stycken, jag hittade den precis vid Tottenham Court Road. Sydindisk mat - jag beställde en curry med ris- och linspannkaka och fick det här:

Curryn var SUPERGOD. Jag orkade äta knappt en fjärdedel av jättepannkakan.

Tibits ligger precis runt ett hörn från Regent Street och är enda anledningen till att jag kommer att komma tillbaka till Regent Street. (Klädshopping är inte min londonanledning.) En spännande och varierad vegetarisk och vegansk buffé av typen "plocka allt du vill ha, betala efter vikt". Om nom nom.

P. S. Eftersom internet är till för katter. Den här kökshandduken hittade jag på Liberty. It is relevant.

Mer London: väl värda återbesök till turistmåstena

Här finner vi: St Paul's Cathedral och National Gallery. [Tillbaka till Mer London-posten.]

St Pauls-katedralen och konstmuseet vid Trafalgar Square besökte jag pliktskyldigt första gången jag var i London, 1998. Den här gången kan jag utan att överdriva säga att det gladde min själ att besöka dem.

Två viktiga anledningar till att St Paul's gjorde så stort intryck på mig den här gången: att mina arkitektursinnen väckts av Sir John Soane's Museum, och att jag läst Connie Willis Fire Watch, Blackout och All Clear. Under Blitzen var St Paul's ett viktigt mål för de tyska bombplanen, eftersom det skulle vara förkrossande för londonbornas envisa överlevnadsanda om den ikoniska kyrkan förstördes. En kår på ett par hundra frivilliga tillbringade varenda bombnatt under och på katedralens tak, där de släckte de otaliga brandbomber som träffade. Efter kriget var nästan hela stadsdelen jämnad med marken - men St Paul's stod kvar.

(Bildkälla.) Och katedralen, framför allt kupolen, är sannerligen awe-inspiring, ateist/agnostiker som jag är. Trots att jag har svindel tog jag mig upp till The Whispering Gallery där jag satt med ryggen hårt tryckt mot väggen och svindlade.

(Bildkälla.) (Vyn är ner mot golvet, men titta upp så är det ännu längre upp till kupolens topp.)

På National Gallery finns en massa klassiska tavlor. Jag inbjuder er till att föreställa er lättnaden och njutningen i att efter en dag på stan få lov att ställa sig och bara njuta och insupa riktigt vacker konst.

Och det är inte i första hand de verk som finns på vykort, posters, paraplyer och pussel. För mig var det t ex Tizians och Rubens porträtt av personer vi inte ens längre vet vilka de var. Jag började i en sal av italienska renässansporträtt, som i princip var en sal full av selfies. "Jag bara råkar ha min stiligaste rock på mig och bara råkar hålla väl synligt det här brevet som visar hur viktig jag är, och att ljuset faller så snyggt över mig är ren slump, jorå." Och sen kom jag till Tizian. Och sen, flera salar senare när jag var lite trött på bibliska motiv, kom jag till Rubens och de andra holländarna. Nej, vad då bildgoogla. Åk till National Gallery och ställ dig framför en tavla som av en anledning eller annan fångar din blick, och titta på den i fem minuter.

Apropå selfies, jag har aldrig sett så många selfie-sticks som under den här resan. Det är här de är. "Kolla, jag och [sevärdhet]!" Och just på National Gallery: folk tog foton av tavlorna mer än de tittade på dem. Inte minst van Goghs solrosor. Så många hundra bilder jag såg tas av tavlan, och så få som tittade på den längre tid än det tog att ta fotot. Inte för att vara elitist, but ur doin it rong. Tavlan är vacker, men mitt minne av att ha sett den har bättre bildkvalité än något foto jag hade kunnat ta.

Den här tavlan tar vi med, för den hade så fantastisk bildtext. Det är Il Tramonto, Solnedgången, av Giorgione.

"The main subject of this painting is a landscape at dusk. The figure in the foreground having his leg bandaged may be Saint Roch. Saint George on horseback attacks a dragon in the middle distance. On the extreme right, Saint Anthony peers out from a cave. The viewer is left to interpret the relationship of the figures to each other and to the landscape."

Tänkt dialog:
- Men vad har du målat, Jojje?
- Tja, ett landskap, i solnedgång.
- Men helgonen, karl! Var är helgonen?!
- Ska där vara helgon?
- Där måste vara helgon, förstår du väl!
- Jaha, okej då ...

Mer London: fler museer

Här finner vi: Sherlock Holmes-museet, Museum of London, och "The Elgin Marbles", Parthenon-skulpturerna på British Museum. [Tillbaka till Mer London-posten.]

Sherlock Holmes-museet är beläget på 221B Baker Street, surprising no one. Att Baker Street-adresserna inte ens gick så långt som till 221 när Holmes-berättelserna skrevs är irrelevant: här hittar vi ett tidsenligt inrett hem proppfullt av referenser och skatter som kommer att glädja fans, bl a dessa monografier som hittas i Dr Watsons (!) bokhylla:

Husets hjärta: Holmes och Watsons stolar framför eldstaden.

Museum of London ligger nära St Paulskatedralen och handlar om Londons historia, från mammutar och flintyxor till nutid. Det märks att det riktar sig till skolåldrar, men det är kul att följa bilder och dioramor från jägare och samlare till de första romerska lägren via danelag och kristnande till pest och brand och blitz och nutid. Massor av arkeologiska fynd (ibland replikor) från olika tidsåldrar finns på plats. Det är glädjande att de saker som lyfts fram som de viktigaste i historien är sådant som levnadsmiljö, levnadsvillkor, vardag - kampen för rösträtt är framträdande, så även kampen för tjänliga avlopp, no small deal i Londons historia. Som extra brittisk bonus, det här "klottret" på en del av utställningen om romartiden:

British Museum besökte jag på min första londonresa, 1998, because that's what one does. Den här gången hade jag en eftermiddag utan planer och tänkte komplettera mitt Keats House-besök med att se "The Elgin Marbles" igen. [Brittiska imperiet "räddade" dessa skulpturer från Akropolis som det räddat så mycket annat. Jag är inte säker på om "Vi fick minsann tillåtelse från Osmanska riket, skyll inte på oss!"-skyltarna fanns vid mitt förra besök ...]

Den viktigaste delen av Parthenon-skulpturerna är vad som finns kvar av östra frontonen - eller framför allt, vad som saknas. Okej, tänker besökaren med en axelryckning, där är några huvud- och armlösa marmorstatyer. But wait!

Det som saknas är huvudpoängen: i mitten stod Athena, Zeus och Hefaistos, strax efter att Hefaistos drämt en slägga i huvet på Zeus och Athena sprungit fram därur fullvuxen och i full stridsmundering. Det som är kvar är reaktionerna.

Antas vara fr v Persefone, Demeter och Hebe; Persefone har inte märkt (? eller bara nickar diggande gudadöttrar emellan?) gudinna-fullvuxen-ur-gudakungens-panna-grejen. Demeter tänker "Hebe, manners. Wait, what?" Och Hebe tänker "Shit I did NOT sign up for this."

Antas vara fr v Hestia, Dione och Afrodite; Hestia: "Now really, in the middle of dinner?!"; Dione och Afrodite himlar sig mot varandra och sitter bra där de sitter.

Mer London: Hampstead-utflykten

Här finner vi: Highgate Cemetery, Hampstead Heath, Keats House. [Tillbaka till Mer London-posten.]

Ett par hopp på Northern Line så når londonbesökaren Hampstead. Här finner vi jätteparken Hampstead Heath, poeten John Keats hem och den vildvuxna, namnkunniga begravningsplatsen Highgate Cemetery.

Jag gick av på hpl Archway och uppför en backe till Waterlow Park, som var ljuvligt grönskande och blommande, och där den hugade kunde tänka sig stå i Fylke och se mot Mordor (jag hoppas att de flesta av mina bloggläsare är bekanta med korrelationen London Shard = Barad-dûr).

En bakåtgir ut ur Waterlow Park leder till Highgate Cemetery, begravningsplatsen där jorden vuxit ikapp och förbi människan, och stenar och andra gravmonument lutar och snubblar mot varandra över jordens sprickor och nya träd och växter. Här vilar en av mina hjältar, Douglas Adams.

Notera valen bland stenarna uppepå gravstenen! I mitten där bland pennorna finns en mörkblå Ballograf av den bästa sorten, den lämnade jag där i förhoppning om att både den och mäster Adams och alla författare som behöver dem finner vägen till planeten där alla borttappade pennor hamnar.

På Highgate Cemetery begravdes också Karl Marx, som sedermera förflyttades från enkel grav med kamrater till monument.

Intressant att notera i direkt sammanhang är att det första besökaren ser när hon lämnar begravningsplatsen är kvarter på kvarter på kvarter av gated communities. Permit holders only välkomna i dessa delar av staden.

Därifrån till Hampstead Heath, där jag gick vilse! Tror jag? Det föresvävade mig att kartorna över området var kvarlevor från 40-talet, när målet var att eventuella invaderande tyskar skulle ledas vilse. Men jag tror att jag har sett the duelling grounds? Jag vet att jag har sett en stor mängd lyckliga springande hundar. Jag tror att jag skulle kunna tillbringa lång, lång tid på Hampstead Heath. Men när jag väl hittade rätt exit hittade jag även mitt nästa mål: Keats House.

Som jag har svärmat för John Keats. Där var flera år runt tonåren och 20-åren när jag kunde alla de stora odena utantill, och jag skrev min C- eller D-uppsats på högskolan om dem. Mycket av svärmandet kom tillbaka när jag besökte huset där han bodde 1818-1820, där han skrev de flesta av sina stora verk, där han träffade sitt livs kärlek, och där han insjuknade i tbc. Närvaron och informationen om liv och verk gav verkligen en känsla för hur de åren var. Och som bonus, bara för att blanda fandoms vilket alltid verkar vilja hända, hittade jag det här porträttet jag inte sett förr: Cumberkeats!