Här finner vi: Highgate Cemetery, Hampstead Heath, Keats House. [Tillbaka till Mer London-posten.]
Ett par hopp på Northern Line så når londonbesökaren Hampstead. Här finner vi jätteparken Hampstead Heath, poeten John Keats hem och den vildvuxna, namnkunniga begravningsplatsen Highgate Cemetery.
Jag gick av på hpl Archway och uppför en backe till Waterlow Park, som var ljuvligt grönskande och blommande, och där den hugade kunde tänka sig stå i Fylke och se mot Mordor (jag hoppas att de flesta av mina bloggläsare är bekanta med korrelationen London Shard = Barad-dûr).
En bakåtgir ut ur Waterlow Park leder till Highgate Cemetery, begravningsplatsen där jorden vuxit ikapp och förbi människan, och stenar och andra gravmonument lutar och snubblar mot varandra över jordens sprickor och nya träd och växter. Här vilar en av mina hjältar, Douglas Adams.
Notera valen bland stenarna uppepå gravstenen! I mitten där bland pennorna finns en mörkblå Ballograf av den bästa sorten, den lämnade jag där i förhoppning om att både den och mäster Adams och alla författare som behöver dem finner vägen till planeten där alla borttappade pennor hamnar.
På Highgate Cemetery begravdes också Karl Marx, som sedermera förflyttades från enkel grav med kamrater till monument.
Intressant att notera i direkt sammanhang är att det första besökaren ser när hon lämnar begravningsplatsen är kvarter på kvarter på kvarter av gated communities. Permit holders only välkomna i dessa delar av staden.
Därifrån till Hampstead Heath, där jag gick vilse! Tror jag? Det föresvävade mig att kartorna över området var kvarlevor från 40-talet, när målet var att eventuella invaderande tyskar skulle ledas vilse. Men jag tror att jag har sett the duelling grounds? Jag vet att jag har sett en stor mängd lyckliga springande hundar. Jag tror att jag skulle kunna tillbringa lång, lång tid på Hampstead Heath. Men när jag väl hittade rätt exit hittade jag även mitt nästa mål: Keats House.
Som jag har svärmat för John Keats. Där var flera år runt tonåren och 20-åren när jag kunde alla de stora odena utantill, och jag skrev min C- eller D-uppsats på högskolan om dem. Mycket av svärmandet kom tillbaka när jag besökte huset där han bodde 1818-1820, där han skrev de flesta av sina stora verk, där han träffade sitt livs kärlek, och där han insjuknade i tbc. Närvaron och informationen om liv och verk gav verkligen en känsla för hur de åren var. Och som bonus, bara för att blanda fandoms vilket alltid verkar vilja hända, hittade jag det här porträttet jag inte sett förr: Cumberkeats!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar