Mer London: väl värda återbesök till turistmåstena

Här finner vi: St Paul's Cathedral och National Gallery. [Tillbaka till Mer London-posten.]

St Pauls-katedralen och konstmuseet vid Trafalgar Square besökte jag pliktskyldigt första gången jag var i London, 1998. Den här gången kan jag utan att överdriva säga att det gladde min själ att besöka dem.

Två viktiga anledningar till att St Paul's gjorde så stort intryck på mig den här gången: att mina arkitektursinnen väckts av Sir John Soane's Museum, och att jag läst Connie Willis Fire Watch, Blackout och All Clear. Under Blitzen var St Paul's ett viktigt mål för de tyska bombplanen, eftersom det skulle vara förkrossande för londonbornas envisa överlevnadsanda om den ikoniska kyrkan förstördes. En kår på ett par hundra frivilliga tillbringade varenda bombnatt under och på katedralens tak, där de släckte de otaliga brandbomber som träffade. Efter kriget var nästan hela stadsdelen jämnad med marken - men St Paul's stod kvar.

(Bildkälla.) Och katedralen, framför allt kupolen, är sannerligen awe-inspiring, ateist/agnostiker som jag är. Trots att jag har svindel tog jag mig upp till The Whispering Gallery där jag satt med ryggen hårt tryckt mot väggen och svindlade.

(Bildkälla.) (Vyn är ner mot golvet, men titta upp så är det ännu längre upp till kupolens topp.)

På National Gallery finns en massa klassiska tavlor. Jag inbjuder er till att föreställa er lättnaden och njutningen i att efter en dag på stan få lov att ställa sig och bara njuta och insupa riktigt vacker konst.

Och det är inte i första hand de verk som finns på vykort, posters, paraplyer och pussel. För mig var det t ex Tizians och Rubens porträtt av personer vi inte ens längre vet vilka de var. Jag började i en sal av italienska renässansporträtt, som i princip var en sal full av selfies. "Jag bara råkar ha min stiligaste rock på mig och bara råkar hålla väl synligt det här brevet som visar hur viktig jag är, och att ljuset faller så snyggt över mig är ren slump, jorå." Och sen kom jag till Tizian. Och sen, flera salar senare när jag var lite trött på bibliska motiv, kom jag till Rubens och de andra holländarna. Nej, vad då bildgoogla. Åk till National Gallery och ställ dig framför en tavla som av en anledning eller annan fångar din blick, och titta på den i fem minuter.

Apropå selfies, jag har aldrig sett så många selfie-sticks som under den här resan. Det är här de är. "Kolla, jag och [sevärdhet]!" Och just på National Gallery: folk tog foton av tavlorna mer än de tittade på dem. Inte minst van Goghs solrosor. Så många hundra bilder jag såg tas av tavlan, och så få som tittade på den längre tid än det tog att ta fotot. Inte för att vara elitist, but ur doin it rong. Tavlan är vacker, men mitt minne av att ha sett den har bättre bildkvalité än något foto jag hade kunnat ta.

Den här tavlan tar vi med, för den hade så fantastisk bildtext. Det är Il Tramonto, Solnedgången, av Giorgione.

"The main subject of this painting is a landscape at dusk. The figure in the foreground having his leg bandaged may be Saint Roch. Saint George on horseback attacks a dragon in the middle distance. On the extreme right, Saint Anthony peers out from a cave. The viewer is left to interpret the relationship of the figures to each other and to the landscape."

Tänkt dialog:
- Men vad har du målat, Jojje?
- Tja, ett landskap, i solnedgång.
- Men helgonen, karl! Var är helgonen?!
- Ska där vara helgon?
- Där måste vara helgon, förstår du väl!
- Jaha, okej då ...