Alastair Reynolds: Revelation space

Nostalgia for infinity
5,568/10

Reynolds debut är min första utflykt in i space opera (om man inte räknar LGTG eller Aniara…). 2500-talet, människorna reser mellan stjärnorna i nästan-ljushastighet, sedan länge utdöda civilisationer på andra planeter gömmer stora hemligheter som kan visa sig förödande för mänskligheten. Litet Krikkit-krigen, litet Alien, mycket teknik. Massor av teknik. Många detaljer.

Det är många detaljer även i handlingen och de rätt så överarbetade intriglösningarna – allting förklaras och berättigas mycket ingående. Jag är nog inte rätt målgrupp iofs, jag är lätt att övertala till suspense of disbelief utan att dubbelkolla att all vetenskapen och tekniken stämmer (om det är välskrivet alltså).

Parallellt med detta har vi också motsatsen: när man får veta närmast ingenting. Jag gillar verkligen berättartekniken att inte avslöja allting linjärt, att huvudpersonerna vet mer än läsaren. Men här är greppet efterhand överanvänt, och när man sedan får veta hur saker ligger till så är det gärna långsökt och oantytt (med reservation för att jag kan ha skumläst meningen där det antyddes).

Jo, och så är personskildringarna ganska platta. Och författaren är alldeles för förtjust i långa ord: ja, de är jättefina, men ibland är less faktiskt more.

Idéerna och tankarna som romanen bygger på (hela plethoran av dem) är spännande och intressanta och genomtänkta. Men inte tillräckligt för att jag ska orka vara entusiastisk i nästan 600 sidor av den ovan angnällda berättarstilen. Det var som jag trodde, att space opera inte är min grej (bra grundinställning att börja med, jag håller med). Inte den här iallafall.

Förslag på musik: William Shatner sings