lördag 5 september 2009

Två gammaldags varulvshistorier

The Werewolf av Clemence Houseman (i den här samlingen) publicerades 1896; Wolf Bride av Aino Kallas (i den här samlingen; några kapitel ur romanen Vargbruden) publicerades 1928 men utspelar sig på 1600-talet och är skriven i den tidens stil. Två saker texterna har gemensamt är: att varulven är en kvinna, och att varulven är ett hot mot den kristna gemenskapen.

Housemans långnovell är den mer svartvita av dem. Varulven är något helt väsensskilt från människorna, nästan mer lik en hemsökande vålnad. Tre gånger i vinternatten knackar det på dörren till den nordliga, vikingaliknande gården, utan att någon står utanför. Sedan kommer gästen: en vild och vacker ung kvinna som alla genast faller för - utom husets yngre son, som sett vargspåren som ledde fram till dörren. Men ingen tror honom, förstås, och hemsökelsen väljer ut sina offer under tre besök. (Vargfotot av Kate Walker)

Den här varulven är styrd av sin förbannelses/forms regler: hon måste skifta hamn vid midnatt, och om någon människa ser det tvingas hon kvar i sin vargform. Hon är sårbar för vigvatten, och för kristen självuppoffring. Den yngre sonen heter Christian, vilket är aningen övertydligt... Plotten är enkel: ett monster hotar min familj, hur kan jag försvara den?

Kallas berättelse har fler gråzoner. Det är den unga frun Aalo som under byns stora vargjakt hör en röst kalla på henne från skogen: 'Aalo, Aalo my lass, will you join the wolves at the swamp?' Till slut går hon ut i skogen en natt, träffar flocken, drar en vargfäll över sig och blir varulv. Och nu är hon förlorad för alltid och Jesus dog i onödan för henne,
For she, who once had been meek and mild, was now bold and blood-thirsty; she, who once had been timid, was now untamed; she, who once had been chaste, was now brimming with lust.
Hennes och flockens värsta synder är att jaga, slakta och äta människornas boskap (och, hm, alla kristna är vegetarianer? Eller hur det nu var) och "even blasphemy against the Almighty." Gosh.

Varulvarna är kvinnor - för det är ju mycket hemskare att de skulle vara "brave and fearless, a spirit of strength and freedom, and yet also of rage and violence", att de skulle välja att följa sina passioner och lämna den trygga traditionella bygemenskapen - och som vi alla vet, "'Turn away, my sons, turn your eyes from beautiful women, for many a man has their beauty maddened.'"

Författarens (eller författarens berättarpersonas?) dygdiga fördömande av varulvarna blir nästan självironisk, eller ironisk mot den tidens moral. Skogsanden, som leder flocken, har det korrekta latinska namnet Diabolus Sylvarum, vilket ju bevisar de djävulusiska kopplingarna. Och,
If any man of a doubtful disposition should question whether these events are possible, may he read for his enlightenment what the philosophus Pomponatius has written and published, or the works of Theophrastus Bombastus Paracelsus and Thomas Aquinas, or indeed what the Council of Ancyra Anno 381 proclaims in a treatise ...
Så, som 1600-talshistoria är den ganska moralisk och trångsynt, men som 1920-talshistoria kan den mycket väl ifrågasätta och utmana just den moraliska trångsyntheten, samtidigt som den skildrar farorna i att bryta sig loss från den. I vilket fall är båda texterna intressanta tillägg till varulvsmytologin. Läs mer på hyllan Wolves & weres i Det Stora Biblioteket...

Inga kommentarer: