Lejonkvinnan av Erik Fosnes Hansen

År 1912, i en liten landsortsstad någonstans i Norge, föds en dotter åt stationsmästare Arctander. Men modern dör under förlossningen - och barnet har päls över hela kroppen. Det händer ibland, tröstar de hjälpande, håret kommer att trilla av om några dagar. Men det gör det inte. Barnet, som får namnet Eva, ska leva sitt liv dold bakom en lång, kattmjuk päls.

Vi får följa Evas uppväxt, framför allt som nyfödd, som 7-8-åring, och som 13-14-åring (titelns lejonkvinna är alltså litet missvisande...). Det är, föga oväntat, en berättelse om utanförskap, om att vara annorlunda - och det låter kanske i sig inte så unikt.

Men hur det funkar är att bortsett från Evas extremt ovanliga utseende, så skulle hon kunnat vara vilket barn som helst som är utanför och annorlunda - skildrat såpass bra att hon blir en unik romanperson, med ett stort urval av de beröringspunkter som utanför och annorlunda (roman-)personer ofta har gemensamt. Det är väl, i princip, en bildningsroman.

En blurb beskriver boken som "En fantastisk roman om det fantastiska" - men det stämmer inte riktigt. Det handlar inte om det fantastiska, det är tvärtom väldigt realistiskt. Hypertrichosis lanuginosa congenita som syndromet heter förekommer, även om det är väldigt sällsynt, och om det drabbade en moderlös flicka i småstadsnorge på 10-talet hade det kunnat bli så här. En bra roman om det möjliga.

Hyllor i Det stora biblioteket, i första hand: Outside. - Ja vi elsker. - Vetenskap?. - Education is an admirable thing.