Nyförälskad

Jag är liksom kär i China Miéville. Knappt 200 sidor in i Iron Council börjar jag bli riktigt orolig. Det kan väl inte vara så här bra hela vägen igenom? Jag kommer väl att tvingas bli besviken? Och om hela romanen håller denna otroliga klass så kan väl inte resten av böckerna vara lika bra? Men jag har blivit lovad att jo, han är lika bra hela tiden. Vilket gör mig orolig igen. Och förbannad: att jag inte har läst honom förrän nu!

Miéville verkar ha samma syndrom som Pynchon - att vara allergisk mot meningar/stycken som någon annan någonsin kan ha skrivit. Och att vara allergisk mot meningar som inte är perfekta. Men mer otherworldly än Pynchon, och mindre absurt-galet. Och så snyggt, och så skrämmande fantasirikt utan att nånsin bli "kolla jag har en massa häftiga idéer": istället är det detdär bästa "så här var det - låt mig berätta om det." Jag är både lycklig och upprörd över att det är ganska långsamläst...

Miljön är en löjligt väl fungerande blandning av steampunk, western, 30-tal och high fantasy. Stämningen, åtminstone i den ena av de två handlingsspåren, påminner en hel del om The Gunslinger - fast bättre, då. (Och jag gillade The Gunslinger.) Och dethär är Staden:

A window burst open high above the market. Windows everywhere opened above markets. A city of markets, a city of windows.

New Crobuzon again. Unceasing, unstintingly itself. Warm that spring, gamy: the rivers were stinking. Noisy. Uninterrupted New Crobuzon.

What circled around and over the city's upreached fingers? Birdlife, aerial vermin, wyrmen (laughing, monkey-footed things), and airships of cool colours, and smoke and clouds. The natural inclines of the land were all forgotten by New Crobuzon, which rose and fell according to quite other whims: it was mazed in three dimensions. Tons of brick and wood, concrete, marble and iron, earth, water, straw and daub, made roofs and walls.

In the days the sun burned away the colours of those walls, burned the raggedy ends of posters that covered them like feathers, making them all slowly a tea-yellow. Oddments of ink told of old entertainments, while concrete desiccated. There was the famous stencil-painting of the Iron Councillor, repeated in incompetent series by some dissident graffitist. There were skyrails, strung between jags of architecture like the broken-off pillars of some godly vault. The wires sliced air and made sounds, so wind played New Crobuzon as an instrument.

Jag vill ha Miéville-lov. Men å andra sidan måste jag dra ut på det! Jäkeln har ju bara skrivit ett halvdussin böcker. Och så är jag som sagt orolig över att jag kommer att få äta upp allt dethär...