Isaac Asimov: Foundation

All is taken into account.
8/10

Om någon berättat för mig (okej, det har de visst gjort) hur bra Asimov var skulle jag inte ha väntat så här länge med att läsa honom, och fått skämmas för att jag inte gjort det förr. Och om någon berättat att Douglas Adams läst Asimov skulle jag definitivt plöjt Stiftelse-böckerna för länge sen. Bara en sån sak som att det första man träffar på är Encyclopedia Galactica (som i mer avslappnade delar av galaxen ersatts med Liftarens guide till galaxen...).

Hari Seldon har utvecklat vetenskapen psykohistoria: en metod för att genom matematiska beräkningar av sannolikheter fastställa hur framtiden kommer att se ut. Det handlar inte om spådom eller öde, utan helt enkelt att "detta kommer att hända för det är det som kommer att hända," alla faktorer medräknade.

Seldon kommer fram till att det galaktiska Imperiet - som styrt den av människobefolkade planeter fulla galaxen i 12 000 år - är på väg mot oundviklig nedgång och fall. För att förkorta den lika oundvikliga perioden av kaos och anarki som kommer att följa grundar Seldon Stiftelsen, och ger den uppgiften att sammanställa Encyclopedia Galactica, så att all mänsklighetens kunskap ska bevaras över den kommande krisen. Men hans planer är långt mer intrikata än så, visar det sig så småningom. Och i Stiftelsen finns inga psykohistoriker, så de flyger blint - lika blint som vi, och vem som helst i mänsklighetens historia.

Hans planer, förresten: det är ju inte någons planer, det är historiens gång. Frågor om hur man kan påverka det som händer, huruvida man bör göra det, huvuvida det ens är möjligt, hur långsiktiga mål man har och kan ha med sina handlingar, är bärande för Foundation, som utspelar sig under Stiftelsens första 150-200 år. Historiska skeenden granskas av individer med olika synsätt genom några nedslag vid avgörande händelser. Det är mycket fjärilen och orkanen. Planetnära och händelserikt men samtidigt med svindlande perspektiv.

Klassisk SF: det är ute i rymden med strålvapen och imperial cruisers, men rakt igenom det är det filosofiskt om den mänskliga tillvaron, väldigt "what if?" Sätter små atommyror i huvudet på en när man tittar på nutiden; jag skulle inte vilja vara Hari Seldon här och nu, det vore otroligt deprimerande. Samtidigt kryper det i en att gå in på djupet och tolka de senaste 10, 100, 1000 åren och se om man kan lista ut vart vi - antagligen helt uppenbart för en matematisk psykohistoriker - är på väg, men som sagt, just nu tror jag att det vore alltför deprimerande... Å andra sidan skulle någon som visste, som t ex Hari Seldon, bara genom rätt handling vid rätt tillfälle, kunna göra något för att minska 30 000 års kaos till bara 1000 år. Hmm...