Patrick Rothfuss: The name of the wind

Jag var ett mycket märkvärdigt barn
7/10

Vad var det för fel på denhär boken då? Den var… för bra. Närmare bestämt, hjälten – som hela tegelstenen handlar om – är för bra. Han är ett underbarn på magi och får folk att gråta med sin musik och kvinnorna faller för honom och han är allmänt mångförslagen och jätteklipsk. Naturligtvis drabbas han av rätt antal och sorter av bakslag och sorger, och eftersom han i större delen av boken är i femtonårsåldern är han ganska blyg inför alla dedär kvinnorna, men den pampiga musiken fortsätter oavbruten i bakgrunden.

Vår hjälte berättar sitt livs historia själv. Därmed är också allt det storslagna öppet inbjudet enkelt att dekonstruera: det räcker att tänka Muminpappans memoarer så har man det klart. Men även när det är så uppenbart att man får lov att se igenom självförhärligandet så blir det ganska mycket av det, särskilt staplat ovanpå alla Hobbska och Rowlingska episk fantasy-ingredienser som står på kö för att vara med.

Och så ska det naturligtvis bli en trilogi. Måtte demonerna ta alla trilogier! Det finns bara tre (!) botemedel mot dem: kill your darlings och skriv kortare, skaffa många fler darlings och skriv mer, eller skriv tre böcker om du måste – men gör det bättre!!

Med allt det sagt så var The name of the wind ganska bra. Hjälten hade ju det mesta. Och alla bra episk fantasy-ingredienser var med. Dessutom har jag en känsla av att författaren hela tiden blinkar åt en och flinar tillsammans med en åt skämtet – inte bara hjälteskämtet utan hela det underbara fantasyskämtet…