Umberto Eco: Gårdagens ö

Den Tidens vittra Mäns märkliga Läror
8/10

En barock bok. Det vill säga helt genomsyrad av barockens tankar och tankesätt – i och för sig genom ett filter av (post-)modern ironi, men ändå full av fallgropar som låter historien ånga på utan att hejdas.

Vi får följa den unge adelsmannen Roberto della Griva under första hälften av 1600-talet, från lantlig uppväxt i Italien, via krig och de filosofiska salongerna i Paris, till en havsresa med uppdrag att finna hemligheten med att beräkna longituderna. ”Berättaren” utgår från Robertos efterlämnade anteckningar och kommenterar dem gärna med modern men tolerant blick.

Robertos tankar och hans försök att få rätsida på tidens vetenskap och filosofi är fulla av motsägelser, kontraster och paradoxer – helt i tidens anda, där folk bygger metaformaskiner och talar i emblem och deviser. Filosoferandet och vetenskapandet (och romanförfattandet, på sådär ett halvdussin nivåer) framskrider obehindrat av vad vi nu ser som sanning och verklighet. Ett snyggt argument är ett bevis så gott som något.

Upptäcktsresandena har börjat utforska Stilla Havet men det finns ännu ingen pålitlig metod för att navigera där. Roberto förliser men räddar sig ombord på ett övergivet (?) skepp som han med olika befängda/obestridliga bevis hävdar befinner sig alldeles nära datumlinjen. Ett kort/oöverstigligt stycke från skeppet ligger en ö, som befinner sig på andra sidan datumlinjen – det vill säga igår. Detta börjar som ett vetenskapligt påstående men får alltmer magiska egenskaper för Roberto där han sitter och funderar över livet, universum och allting.

Avståndet och förhållandet mellan skeppet och ön får även stå för avståndet och förhållandet mellan Roberto och hans älskade Dam, som är och var samma vision av lyckligen oåtkomlig lycka. Sammanblandat med detta funderar han över atomernas och världarnas rörelser, förhållanden och sympatier, och över sin position där på antipoderna (motsägelser, kontraster, paradoxer) och sitt förhållande till en ständig ’den Andre’ som han känner sig förföljd av, även här mitt ute i ingenting (om nu Intet finns, hur var det nu…).

En väldigt lekfull, fantasirik, lärd roman som ständigt trovärdigt motbevisar sig själv. Man kan enkelt tänka sig glimten i den gode Ecos (ekon – dubbelheter, antipoder, hm?) ögon när han kom på tanken, och hans lätt förryckta leenden när han började leta efter hållbara paradoxer och ohållbara Sanningar… Välkommen in i Det Absurdas Palats.