Årets bästa del 2

2013 inleddes med en stor mängd riktigt bra böcker, såpass att jag var tvungen att göra en första årsbästalista redan i början av juni. Lyckligtvis bjöd även resten av året på böcker jag måste rekommendera:

Årets sista dagar bjöd på en av årets bästa böcker: i julklapp fick jag Expeditionen av Bea Uusma, årets Augustvinnare i fackboksklassen. Jag hörde Uusma på ett seminarium på Bokmässan och det var underbart inspirerande, entusiasmerande och gripande - men jag hade ändå inte kunnat föreställa mig att en bok som egentligen handlar om och består av sammanställande av fakta kunde vara så oupplåtligt spännande. Det känns hemskt med tanke på hur många år hon lagt ner på det här arbetet, men jag sträckläste boken på en dag. Och en del av mig är fortfarande kvar på isen och på Vitön. Läs!

Efter att ha läst Ha'penny av Jo Walton, som nämnt i förra årsbästalistan, var begäret efter tredje boken i trilogin stort. Olyckan när jag skulle behöva vänta månader på att den skulle komma i nytryck - och sedan lyckan när jag hittade Wolfhound Century av Peter Higgins! Smaken fyller samma behov, såtillvida smaken är 'den siste ärlige poliskommissarien i en totalitär och korrumperad stat mot överväldigande odds både personligt och professionellt'. Platsen och tiden smakar här 30-tals-Sovjet, men vi är inte i Sovjet: vi är i the Vlast, vilket är världen där den ryska folktrons väsen lurkar på gatorna medan propagandan byråkratiserar dig till döds, och Tunguska var en ängel som föll. En ängel som inte vill oss väl. Läs utförligare rec här. Uppföljaren Truth and Fear (oh noes, det här kommer ju att gå bra) är en av mina mest efterlängtade 2014.

Till slut kom ju dock Half a Crown, tredje boken i Jo Waltons Small Change-trilogi. De här ska läsas av alla. Särskilt med rådande samhällsklimat. Alternativhistorian: England slöt fred med Tyskland i början av 1940-talet. England är en fascistisk stat, som i: det är lika naturligt som det var i Tyskland på 30-talet. Angiverier. Deportationer. Flaggan, styrka, Britishness. I tredje boken är vi framme vid 1960 och "lilla" Elvira ska presenteras inför drottningen och få sin debutantsäsong innan hon börjar vid Oxford. Eller. Hon trodde det skulle vara så oskyldigt att gå med i paraden? Fosterländska sånger och en brasa. Och snart kommer Führern på statsbesök. Allt ser ljust ut. Väl? Reader, I cried. Det här är så bra, och så nära, och så trovärdigt och realistiskt, och välskrivet, och bra.

Den finlandssvenska närvaron på Fantastika, årets Swecon, var stark! En av många saker jag fick lära mig var att den finlandssvenska fantastiken vilar på två pelare -den ena är förstås Tove Jansson, och den andra är Irmelin Sandman Lilius. Jag skaffade mig genast den första Tulavall-boken, Bonadea. The elevator pitch, av mig: som om vuxenboks-Tove Jansson skulle ha skrivit om Kamomilla stad. Realistiskt, poetiskt och magiskt i ett, med enkla medel. Allra mest gripande var Joakims drömskepp, men jag älskar Bonadea och hennes svarta höna, och Svarta Havets matros, och fröken Krysantem med sina möss. Och Havsfruns igelkottar som säkerligen bor i träskor.

The Unwritten av Mike Carey och Peter Gross är en av de bästa serier graphic novels jag följer just nu. Metametalitterär realitetsutmanande trollkarlsfantasy. Tommy Taylor and the Ship that Sank Twice kan läsas när man är ikapp eller innan man har börjat läsa - det är origin stories för både Tommy Taylor, den unge trollkarlen som har ödet och magin emot sig, och för Wilson Taylor, författare till böckerna om Tommy Taylor samt far till Tom Taylor ... offer, brottsling, orsak, verkan, eller trollkarl med ödet och magin för eller emot sig ...

Efterlängade tredje boken i Engelsforstrilogin, Nyckeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, levde upp till alla förväntningar och mer därtill. Episk avslutning à la Buffy säsong 7 (och jag är alltså en av dem som gillar säsong 7!). Även här grät jag, det är inte värt att förneka.

Året då jag läste Connie Willis för första gången, men inte sista! Doomsday Book börjar i Oxford år 2054. Tidsresefakulteten vid Oxford University förbereder sig för att skicka tillbaka en historiker till år 1320 för research. Historikern är mycket väl förberedd enligt alla konstens regler. Hennes mentor tycker dock att de tekniska bitarna av leveransen genom århundradena inte har planerats och beräknats tillräckligt noga. Tänk om något går fel! Men det har gått så bra när vi skickat folk till andra världskriget och 1800-talet, som max kan vi missa nersläppet med fem dagar. Vad kan gå fel? Hint: något går fel, på båda sidor tiden. Intelligent, kusligt, gripande, genomtänkt, så välskrivet och bra på alla sätt.
(En rolig detalj: boken utspelar sig 2054 men är skriven 1992 - alltså finns inga mobiltelefoner. Skärmtelefoner, å andra sidan ...)

Sist men verkligen inte minst: Ancillary Justice av Ann Leckie. Som en inledning kan vi försöka utreda vad 'ancillary' betyder. "Underordnad; tjänande; bi-; stöd-"; "Pertaining to a maidservant; subservient or subordinate; If sth is described as ancillary, it is a small or additional part of sth else."
Det oslagbara, ostoppbara Radch-imperiet har lagt oräkneliga världar under sig med sina artificiellt intelligenta krigsskepp som agerar både som skepp och genom sina många ancillaries - soldater som samtidigt är enheter och del av en enhet. (Men hur delar man upp intelligens?) Justice of Toren, hon, skeppet, och hon, soldaten, och hon, truppen på den nyockuperade planeten, försattes i en omöjlig situation. Nu är hon ute efter rättvisa. Eller hämnd. Eller båda. Both. Both is good.
(En detalj jag gillar med den här: i Radch-språket och -kulturen är genusskillnader irrelevanta. Default-pronomen är "she". Så fort en ny karaktär omnämns är det alltid "she". Jag visste inte hur uppfriskande det skulle vara innan jag läste det.)
P.S. I Leckies värld finns en ras utomjordingar som kallas The Rrrrr. Min mentala bild av dem: (klicka bilden för länk)